Förintelseförnekarna

Man skulle kunna diskutera folkmordet på armenierna. John Aslanian i New York är död men kunde påminna om just detta folkmord genom att försynt fråga "vilket folkmord" när Folkmordet kom på tal.
Jag kunde med Jan Myrdal fundera över Winston Churchill och den politik han förde, den som ledde till 5 eller 6 miljoner bengalers död. Var det folkmord eller bara mord på folk? Skulle jag också kalla Churchill rasist när han talar om "den tyska rasen"? Finns det en sådan?

Det är många som förintats.
Förintelsen förnekas i praktiken genom att förtigas.
Och så har vi de som förnekar förintelsen, the Holocaust. De styr oftast in på att det inte finns gaskamrar kvar. Men inte var väl det egentliga påståendet att 6 miljoner judar, polacker, ryssar, romer, homosexuella m fl alla gasades ihjäl? Många svalt. Många dog av tyfus och andra sjukdomar. Somliga sköts, Babij Jar som exempel. Och ögonvittnen har vi. Samt insikten att detta är ett fullkomligt naturligt steg för den som tror att det finns människor som genom sin existens förgiftar samhällskroppen. Få ting är så fåniga som förintelseförnekandet när det handlar om vad de tyska nazisterna ställde till med. Det hindrar inte att själva förnekandet ska få framföras, förstås. Munkorgslagar är av ondo.

Hur ska vi då se på de två tyska stater som uppkom efter det Tredje Riket? Klart att ockupationsmakterna valde sig de tyskar som skulle hantera den nya situationen. Lika klart som att det av politiska skäl var rimligt att förbjuda nazistiska partier. Den gamla rättsordningen hade ju dömts för brott mot mänskligheten.

Jag följde som ung framväxten av nynazistiska grupperingar och på 1960-talet kunde sådana i delstatsval komma upp till 5 eller 7% av rösterna. Men var det egentliga hotet dessa partier eller de fd nazister som kom att befolka försvarsmakt, politiska partier och näringsliv? Vad med präster som varit medlöpare till nazismen men som nu snabbt rott sig över till andra sidan? Har vi egentligen ställt frågorna på allvar? Eller stänger vi hjälpligt en dörr och vill gå vidare?

Vermes bok Han är tillbaka kommer förhoppningsvis i pocket och blir läst. Den är på en nivå fruktansvärt rolig. Hitler vaknar år 2011 i Berlin. Men boken är en samtidskritik och det gör den allvarlig. Läs den som en skrattspegel.

Stefan Löfven menade att kyrkklockorna ska ringa var än hatets hantlangare visar sig. "Tills vi tillsammans gjort oss fria från fascismen." Här uttrycks ett uppenbart behov av "den andre" och detta av partiledareren för SAP,  partiet som sannerligen höll oss utanför kriget 1939 och därefter genom en följsam politik. "J"-et hade stämplats i de tyska passen för att markera vilka som var judar och förslaget kom från Sverige! De personnummer vi bär är en nazistisk uppfinning. Men vad menar Löfven med fascism? Ett korporativt samhällsskick - som det svenska med Saltsjöbadsanda och allt?

Med vad med etnocentriteten?
Detta är väl i någon mening en kristen blogg. Kristendomen växer fram i en kosmopolitisk miljö. Den det vill läser Apostlagärningarna eller går i kyrkan och hör en kyrkvärd snubbla sig igenom episteln på Pingstdagen. Annars kan man fundera över Gud som skapade människan, en enda människa och manligt och kvinnligt. Rasism och misogyni är inte de kristna hållningarna. Kan inte vara.

Det svenska då? Blott barbariet var en gång fosterländskt. I Sverige räknas skåningar, gutar, samer och hallänningar till det svenska liksom jämtar och härjedalingar. Vi smålänningar är inte riktigt nogräknade och har mest svårt för dalkarlar (eftersom de backade upp Dackes fiende kung Gösta). Till det svenska hör också valloner och invandrade fransmäns ättlingar, som kungen. Vår enda hertigätt får väl också räknas som svensk även om den är fallen efter en massmördare och förrädare? Finnar är väl i grund och botten svenskar? Finland var ju en del av Sverige till rätt nyligen.
Svensktyskar finns och svenskeritreaner, svensksyrianer och mycket mer. Import av soldater från t ex Skottland eller Frankrike betyder att svenskar har skotska eller franska namn. Uppräkningen kan fortsätta. Mångfaldskulturen är inte ny i vårt land.

Men det tar sin tid att bli svensk, präglad av vår kultur eller brist på kultur. Det svenska är mer än medborgarskapet men svårdefinierat. Att en svensk strider för Isis är en sanning med modifikation. En svensk medborgare, ska det nog rätteligen heta. Identiteten inuti är för den soldaten en annan än det svenska. Annars skulle väl alla svenskar dra till Mellanöstern för att upprätta kalifat? Nationell identitet har med en historia och en värdegrund att göra. Fattar man inte det blir det som när Svenska kyrkan i utlandet skickade folk till Cypern för att ta emot svenskar som flydde från Libanon. De stod där med svensk kaffe och nybakade bullar och såg libaneser med svenskt medborgarskap komma från fartygen som fört dem till Cypern rusa förbi, helt likgiltiga för denna signal om svenskhet.

Var nationalisterna i Tyskland nazister? Nej, inte nödvändigtvis även om många blev.
Bonhoeffer och von Stauffenberg var tyska nationalister men inte nazister även om jag fortlöpande funderat över varför de inte var motståndare till kriget. Antagligen därför att de var produkter av det världskrig som bröt ut för 100 år sedan, den tyska historia som föregick och det fredsfördrag som följde. För kriget för 100 år sedan var följden av en komplex förhistoria och det fick en direkt effekt kanske minst till 1989. Eller längre.

En fråga förstår jag inte, frågan varför somliga meningar ska tystas.
Själva tanken att somligas meningar i bloggkommentarer skulle smeta ner andra bloggkommentatorer är underlig. Är det inte en mänsklig rättighet att få ha fel? Har inte sakargument något värde längre? Då får vi sluta tala med varandra.