Förnekelsedebatt

Signaturen LFL menar att det ska censureras på denna blogg så att kvinnoprästmotståndet inte kommer i vanrykte. Nu är jag emot censur. För mig får folk säga ungefär vadsomhelst men det är inte alldeles nödvändigt att de använder denna blogg för sina anföranden. Jag vill inte ha en förvirrad förnekelsedebatt här. Alltså tar jag inte in de kommentarer som ställer frågor eller håller fram ädelnazister i Sverige. Men jag är inte heller särskilt nervös för att kvinnoprästmotståndarna kommit i vanrykte om jag publicerat inläggen. Om om kvinnoprästmotståndarna mot all förmodan kommit i vanrykte hade de nog, ursäkta franskan, skitit rätt rejält i det. Debatten hade dock mest blivit råddig. Det är problemet.

Detta betyder inte att det som skrivs är ointressant. Så t ex inser jag att den poesi som åstadkoms i de nazistiska sammanhangen kunde vara intressant att analysera. Där är kampmotiv, idealism och mycket annat. Visionerna som fascisten Per Engdahl stod för kom i bokform. Jag har inte läst särskilt mycket men nog vore det intressant att se hur det han skrev håller nu. Men om detta vet kanske biskop Martin Lind, som umgicks med Engdahl, mer.

Förintelseförnekarna fälls i domstol. Det är jag emot. Det betyder inte att jag övertygats av deras argument. Det sägs att analyser aldrig visat spår av cyankalium i det undersökta förintelselägret. Det bekymrar mig kanske mindre men om spår alls var spårbara borde man hittat, eftersom Zyklon-B användes för avlusning. Undersökningen utfördes dock mer än 40 år efter användningen. Vilken är nedbrytningstiden för cyankalium? På plats skulle dessutom i görligaste mån alla spår elimineras. Wannsee-konferensen och den filsofiska grunden till nazismen pekar på ett enda håll. De oönskade kan och ska avlivas.

Naturligtvis var Nürnbergprocessen politisk. Grundlinjerna hade dragits upp några år tidigare men det fanns ingen lagstiftning mot det som uträttats. Det var nämligen fordomdags otänkbart med utrotning av människor i industriell skala. Men hade kriget slutat annorlunda, hade den politiska justisen riktats mot förlorarna likväl. Gör er inga illusioner. Terrorbombingen av Dresden hade då kommit att hållas fram som ett avskyvärt brott. Nu är en del förtiget. 12 eller 14 miljoner tyskar drevs från sina hem efter kriget. Det är ett förhållande som inte väckt någon vidare moralisk indignation. Är kollektiv skuld egentligen skuld, det kan diskuteras, men alla var skyldiga och tyskfördrivningen från öst verklighet. Böckerna i ämnet har kommit de senaste två-tre åren, väl, bortsett från boken Farväl mitt land, som kom på svenska i början av 1960-talet. Jag borde läsa på mer här.

Men gaskamrarna då? I Auschwitz stängdes i september 1941 ungefär 600 ryska krigsfångar in i ett tätat utrymme och gasades där. Men de första utrymmena för verksamheten var provisoriska och de nya som byggdes, sprängdes. Det gjordes mycket på plats för att förhindra vetskapen om vad som hänt. Men uppenbarligen kan man veta en del via bokföring på annan plats. Firman Tesch und Stabenow levererade under åren 1942-43 nästan 20 ton Zyklon-B. Sju kilo räckte för att döda 1500 personer. Massmorden är dessvärre verklighet. Men sätten att ha ihjäl de oönskade på var inte bara gas. Vad jag läst? Boken Auschwitz, red. Piper och Swiebocka, Statliga Muséet i Auschwitz-Birkenau, 2010.

Nu är en kyrkokristen inte särskilt häpen över förnekelsen. En vårdag i Jerusalem uppstod Jesus. Folk såg honom. De kunde berätta. Men det finns fortfarande folk som inte tror på vad de berättat. Det är på flera sätt märkligt.

Jag är också obenägen att jämföra ondskan i olika politiska system. Problemet kanske inte är ondskan, förstå mig rätt, utan detta att det som utfördes blev en normalitet. Det var så här det skulle vara, kanske beklagligtvis men det var inget att göra något åt. Det var för dem i deras system som för oss i vårt system, med andra ord.

Jag inser att många frågor återstår att ställa men jag tänker alltså inte låta denna bloggsida vara forum för den debatten. Inte för att jag eller det ädla kvinnoprästmotståndet skulle besudlas utan därför att det inte finns någon möjlighet att föra ett sakkunnigt samtal här.

Detta är i någon mening en kyrklig blogg. Jag vaknade på morgonen och tänkte att de kanske har helt fel som uppfattade att de som slog larm om nazisternas kyrkopolitik var okänsliga för alla andras lidande bortsett från de kyrkligas. Tänk om det är så, att härskarnas kyrkopolitik är det som i hanterligt format tydliggör värderingar och vad som kommer ur dessa värderingar? I så fall skulle analysen av Makt och Kyrka vara avgörande viktig. Det tål att fundera mer över.

För övrigt finns det inga kvalifikationskrav för att kommentera på denna blogg. Här pågår ett ibland förvirrat men dock samtal. Ibland får det dock ta slut just här.