Prästeriet som projekt

Kyrkan viger präster. Ämbetet är inrättat för att vi ska få tag på frälsningen - och den på oss. Så säger vår kyrkas bekännelse. Det betyder väl att präster är viktiga - men oviktigt viktiga. Det hänger inte på personen.

Det personliga finns rimligtvis med. Det var just jag som prästvigdes. Mina dopnamn lästes upp. Det unika med mig skulle in i ämbetet och ämbetet in i det unika med mig. Det begriper jag föga av. Fortfarande. Prästeriets fokus är något annat än det egna. Det är tjänst i församlingen åt församlingen. Det är att förvalta sakramenten och förkunna i tid och otid. Kallelsen går ut på detta.

Alltmer förstår jag Martin Luthers polemik mot präster som aldrig gör detta grundläggande. De är inte präster, kan han undslippa sig. Sakramentalt är det väl lite snett men pastoralt helt riktigt. Verktyg i en verktygslåda är fortfarande verktyg men inte till någon egentlig glädje som verktyg, om verktygen ligger där utan att användas. Ni förstår. Därför kan jag bli fundersam över alla präster på kanslier och i andra sysslor. Var det nödvändigt att viga dem för det de gör? Och varför bråka om ämbetsfrågan om en masa präster inte har sitt fokus på det sacerdotala i prästämbetet utan på annat, som ingen behöver vara prästvigd för att göra. Jag funderar.

Prästeriet är en livsform, inte ett jobb. Jag nåddes av beskedet att ett par präster hade "jobbat ihop". Vad hade de gjort då? Bett och välsignat. Den som talar om bön och välsignande som jobb, förmår jag inte ta på allvar. Men jag gillar inte snacket att präster jobbar på söndagen. Då firar väl en riktig präst? Jobbet, om man nu måste kalla det så, är väl några timmars hantverk med predikan - eller 20 minuter eller hur lång tid predikopysslet tar. Det mesta av "jobb" är annars ett idogt planerande för en verksamhet som i teorin är väldigt mycket större än i praktiken.

Det personliga i prästämbetet? Det måste finnas med. Problemet är att det tycks mig vara en våg att göra det privata till det personliga och hantera prästämbetet som det egna projektet.

En präst kan klä sig i alba, omgjorda sig, ta på sig stolan efter att ha kysst den och påmint sig om prästeriets ok (den lätta bördan), klä sig i mässhaken för att klä över sig - eller klä upp sig. Vi känsliga förmår nog uppfatta skillnaden. Den ena hållningen är att kläderna gör Kristus, den andra att kläderna gör mannen. Ja, det är ju antikens manskläder vi ser! är det personliga blir privat blir prästen intill tjatighet upptagen av sig själv som exempel. I predikan efter predikan återkommer detta för församlingen rätt ointressanta tema, har du hört det en gång har du hört det i sin helhet. Därefter blir förkunnelsen till leda.

Kan man tidsreglera en livsform? 40 timmar i veckan i livsformen - tja. Har vi kläm på hur det som kallas arbetstidsreglering påverkat prästernas självbild? Lönearbetare har förstås ett jobb, går till jobbet, mäter tid. Men är inte prästeriet mer likt soldatens eller bondens syssla, så som aposteln Paulus tycks beskriva den? Och är inte risken att prästerna tror sig arbeta väldigt mycket fast de aldrig hinner särskilt mycket. Busy doing Nothing, liksom. Om detta vet vi föga. Vi vet bara att för 50-60 år sedan sålde de teologiska böckerna i större upplagor än nu och det beror på att prästerna inte är intresserade av att läsa, inte har tid eller inte orkar.

Ska jag påminna om Harald Halléns brev till Otto Ehde? Hallén skulle - och nu var det väl 10-tal, alltså ungefär 100 år sedan - ha en vikarie till sin församling och skrev till Otto. Argumentet var att i Halléns församling var det inte så mycket att göra utan rätt bekvämt. Det var nog ett ideal som inte på någon punkt passade Otto. Men det säger en del och befäster mitt förakt för liberalteologerna. Den som har för lite att göra, får ingenting gjort. Nog handlar prästvigningen om att viga för att något ska göras och detta "något" göra skillnad.

Så kan en pensionär tänka.
Det blir inte mycket gjort. Jag har fått kolsyremaskinen att explodera, det är det mest spännande på sistone. Jag nödgades därefter dricka vin, i brist på vatten. Det blev ett gott Rieslingvin, ett sådant som stimulerar det tyska glosförrådet.
Jag kunde petat i mig en bag-in-box Côtes-du-Rhône också om så tarvats. Det är alla riktigt högkyrkligas favoritvin för det kommer från rätt importfirma.
Ja, så vann jag en pristävling också och fick ett bokpris. Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig. Hjalmar Ekströms brev, liv och mystik. Gaudete.
Beställer ni den boken får ni skynda på och beställa Inget för någon, för första upplagan är på upphällningen. Förlagschefen sa att den sålt mer än någon annan - bortsett från Pleijels första psalmpostilla, men den såldes vid ett OAS-möte och det kan inte jämföras. Sa förlagschefen!