Demokratifestivalen

Den kallas så: Demokratifestivalen. Det är politikerveckan i Almedalen som beskrivs. Det är där de är. Men vad är det? Betald lobbyism, läser jag. Och professor Bo Rothstein, som brukar veta vad han talar om, beskriver den cirkus som framträder som ideologisk statsapparat så att skattemedel används för att påverka den politiska processen: "Det får den demokratiska processen att snurra baklänges. Man tar betalt av skattebetalarna för att påverka skattebetalarna. För att tala om för skattebetalarna vad de ska tycka."

Självfallet är Svenska kyrkan rikt representerad på plats. Inte bara med ding-dongande utan med uppklädda biskopar som viftar och välsignar (alternativt välsignar och viftar) och med seminarier. Folk från kanslierna är där. Riktigt hur det är med företrädare för kyrkostyrelsen har jag inte klart för mig. SIDA-pengar används för lobbyism. Detsamma gäller kanske Svenska kyrkans medel - eller är det SIDA-pengar också där som påverkar dem som betalat?

Jag ska inte säga att Svenska kyrkan vill vara samsupen med makten och jag kan inte bedöma hur det är med rosévinspimplandet. Jag har visserligen varit i Almedalen, men när jag var där för 25 år sedan med juniorerna i Två Systrars såg jag inte skymten av politiker eller lobbyister. Någon närmare bekantskap med demokratifestivalen kan jag alltså inte ha, vilket betyder att jag fritt i mitt sinne kan måla scener med rosévinsdrinkare och hördududu-hörduddu-samtal, positionerande och triangulerande. Bortsett från det, finns det inga allvarliga frågor om det korporativa att ställa? För det är väl när allt kommer till allt den politiska klassen och kanske klassens entourage som möts.

Det korporativa samhället är ett organiskt samhälle. Jag behöver kanske inte ge er namnen på de politiska ledare som omfattade en sådan syn? Vad jag antyder på ett finstämt sätt är att de som nazister betraktade var en liten grupp men korporativismen i Almedalen kanske är den bärande ideologin. Man pekar med ett finger mot de avskyvärda och omedvetet med fyra fingrar på sig själv?

Demokratin förutsätter ett folk som inte bara blir objekt för den politiska klassens utspel utan som bär upp samhället. Politik som distribueras innebär en fara för handlar det bara om distribution, kan vad som helst distribueras. Ju fingerfärdigare distributörerna är, desto bättre. Och media kan vara med i spelet, styrda av den så kallade medielogiken. Det är ett elände. Medborgarskap heter pengar på ett annat sätt - medborgarnas pengar via institutioner, intressegrupper och de skattefinansierade organen gör at medborgaren inte längre är med. Annat än som den som betalar. Agendorna är några andras. Vi ska bara gå på det hela.

Så vilka frågor ska nu ställas?
Inte vet jag. Men kanske skulle vi jaga efter det som inte sägs i Almedalen. Det kanske är det riktigt viktiga. För oss, alltså. Inte för dom. Vi kanske bäst behövs utanför samtidskorporativismen? Jag kan ha fel, förstås. Helt fel. Men jag läser Hebreerbrevet och tycker mig vara rätt långt från Almedalen när det talas om Jesus som överstepräst. Han befinner sig utanför lägret. (Hebr 13:13 som ni vet). Är inte Svenska kyrkans röst viktig mitt i smeten då? Jo, genom det vanliga kristna folket. Det är inte biskopar som främst har ansvaret att gestalta förhållandena i världen. Det har de vanliga kristna. Om deras röst inte hörs? Då har vi allvarliga problem - både som Kyrka och samhälle.

Att dagens tidningsläsning visade att mediebevakningen av kommunala frågor i tidningssammanläggningarnas tid minskat med 10% noterar jag. Janne G på Östran  påpekade i går att en begivenhet i Mönsterås fordomdags bevakades av fem reportrar, till nyligen av två och nu är det samma lokalreportage i Barometern och Östran. Det borde ses som ett problem. Alltmer blir politiken distributiv. Det är inte riktigt demokratiskt. Bara så ni vet vad min folkskollärare lärde mig.