Berufsverbot

Det var en egendomlig läsning att se hur texten las ut när det gällde att förklara vilka möjligheter jag har i Svenska kyrkan. Jag kan tydligen predika i vilken kyrka som helst i hela Svenska kyrkan. Det var inte kyrkorättsligt korrekt. Inte kyrkopolitiskt heller, för den delen. Somliga får då till det i sitt kyrkopolitiska hojtande, må jag säga. Jag har inte firat en mässa sedan den 23 oktober förra året. Jag har vid två tillfällen distribuerat. Kanske har jag använt någon annan del av prästeriets nådegåva men jag har inte döpt, inte vigt, inte begravt. Så är det. Förklaringen kan vara att det numera inte finns så stort vikariebehov eftersom det firas färre gudstjänster. Men ibland behövs vikarier, ser jag. Varför skulle man då välja en högkyrklig diskrediterad präst, en som om han varit ung alls inte blivit prästvigd i Svenska kyrkan.

Det som införts i Svenska kyrkan heter nämligen Berufsverbot. Det drabbade judar i Tredje riket och kommunister i Västtyskland på 1970-talet. När jag hör orden om "öppen och inkluderande" vet jag att den som talar ljuger. En uppsättning dugliga prästkandidater av det slag som tidigare tacksamt tagit emot, har inte prästvigts. En uppsättning dugliga präster av det slag som tacksamt tagits emot som kompetenta kyrkoherdar, har ställts åt sidan. Man valde andra. Dessvärre inte alltid de mest lämpade när det kom till praktiskt kyrkoliv - men de sa det som lät rätt. Nu kanske kyrkoherdepysslet inte ställer så stora krav, kan man tänka. Men komplikationen blir besvärande. Chefer vill inte ha sådana i arbetslaget som uppenbarligen är de mer kompetenta. Svaga chefer med insikter väljer svagare medarbetare. Sådana som inte utmanar eller ställer till det. De ställer, oss emellan, inte till med något.

Vad som händer om någon får för sig att ta sig igenom nålsögat och avlägga prästlöften med korsade fingrar, vet jag inte. Jesuitmoral är förstås också moral. Men ska vi säga att det är riktigt bra? Gillar vi själasörjarrådet "du kan säga det som inte är sant för de andra har brutit löftet från 1958!" - ?
I anspråk tagen hette en utredning som kom 2006. Där talas om den sneda könsfördelningen bland prästkandidater. Då - nu? - var det ett problem att det mest var kvinnor som ville bli präster. (s 22) Det var också ett "dilemma" att befordringsvägar saknades eftersom "en väg till utveckling i arbetet är att få utmaningar som en högre befattning kan innebära (s 27). Där finns nog ett moralsikt problem. Somliga blir inlåsta och det talas i arbetslivet om de som blir över på det här viset. Det kallas "inlåsningseffekten." Ser man saken som den presenteras i det kyrkliga dokumentet kanske det ska talas moral? Varför skulle Folke T Olofsson skällas ut när han sa precis detta om könsfördelningen och det var 1990-tal. Man kunde veta. han visste. Och utskälld skulle han bli. Och vad är det för ett system som inte kan ta hand om de som blivit i anspråk tagna och åta dm utvecklas?

Ändå är inte detta som styr mot person och den kompetens Svenska kyrkan skulle behövt det värsta. Värre är att Svenska kyrkan genom sitt Berufsverbot kapade rötterna till 1900-talets förnyelserörelser: ungkyrkorörelsen och högkyrkligheten. Dessutom kapades rötterna till 1800-talets kyrkoväckelse när gammalkyrklighetens prästkandidater också ställdes åt sidan. Vad som händer om en person med tydlig OAS-profil skulle fråga om vigning, kan man någon förstå. En från OAS hanteras som om O:et inte fanns.

Värst är dock något annat. Den funktionella ateismen avslöjas genom det Berufsverbot som Kyrkomötet införde. Gud som är Fader och Son och Helig Ande får bara kalla somliga. Dyker det upp någon som omfattar den syn på ämbetet som var Kyrkans - och därmed Svenska kyrkans - fram till hösten 1958 och som avskaffades efter riksdagsbeslut sedan kyrkomötet 1957 avvisat reformen, avvisas den kallelsen. I vågskålen läggs dels insikten om kallelsen, dels insikten om Berufsverbot och förbudet väger tyngst. Funktionell ateism betyder att Svenska kyrkan självtillräckligt styr och ställer utan att oroa sig med frågan vad Gud kan ha för mening. Här borde ni kunna se ett problem. Hur lång tid tror ni Gud låter gäcka sig? Vore inte det rimliga att tänka att välsignelsen viker från en kyrkostruktur som agerar så?

Jag diskuterar inte ämbetsfrågan. Jag klargör konsekvenser. Dessa konsekvenser ville inte kyrkomötet 1958. Förklaringen är uppenbar. Då hade beslutet inte kunnat fattas. Men vad ohägn har de s k kvinnoprästmotståndarna ställt till med? Inte värre, tydligen, än att de på något sätt är välkomna att predika i alla Svenska kyrkans kyrkor. :-) Och här är problemet. Under långliga tider talades om trakasserier. Vi begärde att få besked: Stund, ställe, styrka,slag, sysselsättning samt eventuellt sagesperson. Jag motionerade i kyrkomötet om en utredning om förekomosten av trakasserier, mobbing. Intet, intet, intet. Det var på sitt sätt obegripligt. Varför ville man inte komma till rätta med problemen, det som kvinnoprästmotståndarna begärde? Svaret måste vara ett. Det var själva meningen om ämbetet som var förbrytelsen. De impertinenta hade mage att stå fast vid den klassiska meningen och just detta var trakasseriet, dvs den sten som skavde i den kyrkliga skon. Det fattade nog inte kvinnoprästmotståndarna. Alltså var det konsekvent att när den utredning som ville ta nya tag för att hitta en lösning i linje med löftet från 1958, Kyrka Ämbete Enhet, publicerades så tillgreps hårdare tvångsmedel mot de refraktära och detta var biskoparnas verk. Man kanske inte ska skälla på dem. De uppträdde som staffage i ett ödesdrama. De visste vad som måste öras, ville det kanske inte, men gjorde.

För att om inte allt så en del ska korrigeras är det inte som präst jag är invald i kyrkomöte eller stiftsfullmäktige utan som Dag Sandahl. Vi har inte kategorival längre. Så var det 1979 och 1982 när prästen Dag Sandahl valde in i kyrkomötet på en plats som var kontinuiteten till ståndsriksdagen. Då kom jag i kaftan till kyrkomötets öppnande och avslutande och gick i kaftan till Slottet när kyrkomötet skulle hälsa på kungen (och någon i monarkistisk yra föll på knä också inför den konungsliga hunden för att hälsa). Nu välja nomineringsgrupper. I sådana kan det finnas präster men det är inte präster som väljs. Ni fattar den avgörande och viktiga distinktionen. Då förstår ni också reservationen vid 1982 års kyrkomöte, den som underkände den kyrkomöteskonstruktion där biskoparna avskaffade sig själva och lärobeslut skulle tas i demokratisk ordning.