Med snopp. Del två

Jag följer utan kommentarer inläggen om prisandet för insatsen i Almedalen, men jag sände in kyrkomötesmotionen i ämnet i går. Jag fortsätter min miniserie i stället! solen skiner och barnbarnen som gör en landskapsresa med sin morfar ska se ubåten Neptun och kanske en eller annan tänkt krigsskådeplats idag. Lite ämbetsteologi inleder lämpligen en sådan dag.


Först ett par korrigeringar.
Erik Sjöberg hette mycket riktigt lektorn som fick göra bibelutredningen. När han utsattes för kritik blev hans svar närmast lustigt.


Han erkände att det var ett misstag att inte starkare betona Paulus uppfattning. Men det fanns en anledning. Sjöberg räknade "icke på allvar ... med möjligheten, att Paulus' uppfattning detta avseende också i den nutida debatten skulle kunna anföras som en allmängiltig och för alla tider normerande åskådning." (Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster, 1953 s 66)

Hade han varit lite bättre påläst, hade han vetat. Men det är rätt uppenbart att Erik Sjöberg inte närmare analyserat den ämbetsdebatt och den nyorientering som var 1930-talets i Sverige - och i Tyskland men kanske också ekumeniskt. I "Kyrkans århundrade" ville man veta vad en präst är - och skulle göra. Bo Giertz skrev om ämbetet år 1938 och då var det de bibelvetenskapliga upptäckterna som lett honom dit. Läs Ny Kyrklig Tidskrift och Vår Lösen.



Det leder det andra, ett förtydligande. Vad universitetsteologerna skrev i 20-talets remisomgång är något som ligger fast i det gamla paradigmet. De kunde förstås hävda att det var Kyrkan själv som skulle fatta beslut (och just så, exakt just så blev det som bekant inte!) men mycket var otänkt och ekumeniskt isolerat. Frågan då (SOU 1923:22) var ett statligt initiativ och om ämbetet har man inte resonerat av ett, tror jag, uppenbart skäl. Det självklara tas som självklart tills det ifrågasätts.

De teologer som lärde nytt av den då nya forskningen och kunde göra upp med den gamla liberala 1800-talsteologin och kulturkristendomen, hade begripit något viktigt om Kyrkan och därmed om prästämbetet. Ämbetet var Guds gåva och Guds hand den egentliga vid prästvigningen. Ämbetet var inrättat av Gud själv för att människor skulle få tron. De visste de som drogs med i den nya entusiasmen att läsa Svenska kyrkans bekännelseskrifter (en entusiasm som hör samman med den lundensiska högkyrkligheten under 1800-talet med Gottfrid Billing och andra). Confessio Augustana art V.


Att det lästes bibelord för att tolka vad som skedde vid en prästvigning var självklart. Orden avsågs rimligen tyda det som hände i vigningen och det gavs en gåva, enklast beskriven som gåvan att vara präst.



Visserligen kunde teologer bråka om luthersk och romersk ämbetssyn men
först var det nog så att det som kallades "lutherskt" inte var sådant som Luther omfattade och
därefter kanske det vore rimligare att bortsett från tolkningstraditioner fundera över vad Gud faktiskt ger i vigningen. På den punkten var Luther tydlig och rätt förstått kunde  prästvigningen kallas ett sakrament, som vi lär oss i CA:s apologi art XIII.



De som ställde de basala frågorna var församlingspräster. De ville veta med vilken auktoritet de stod i kyrkan och förlät synder, förkunnade Guds ord och gjorde anspråk på att Gud haft något att säga genom dem, ställde fram bröd och vin och delade ut Kristi kropp och blod och hur de kunde välsigna och hävda att detta var egentligen något Gud gjorde. Ämbetsteologin var inte högkyrklig självhävdelse. Den var  snarare en upptäcktsresa i Guds underbara gärningar. Därför ställde den sanningsfrågor och en uppsättning akademabla teologer stod handfallna.



Motsättningen är tydlig från 1930-talöet och framöver. Den handlar om ämbetet. Svensk Kyrkotidning jagar de högkyrkliga men de högkyrkliga som träder fram i SKT är inte svaren skyldiga. I ett par omgångar blåses debatten av men den pågick under åren 1953-1956 av och till och det var i en när det kom till ämbetet oenig kyrka ännu en oenighet infördes år 1958. Men grundkontroversen gällde för den teologihistoriskt orienterade just ämbetsteologin, inte kvinnofrågan.
Och ämbetsteologi blev aldrig löst.


Jag tror mig ha noterat att professor Gustaf Wingren och professor Krister Stendahl båda i början på 1960-talet uttalade sin häpnad över att frågan aldrig kommit vidare. Det borde de kanske ha fattat. Båda menade alltså att den egentliga debatten inte hade börjat - och det var något Gustaf upprepade med kraftfullt instämmande av begåvade forskare. Så var det.

Men samtidigt var allt kört för odalmännens, allmogens och populasens talesmän- och kvinnor diskuterade en annan fråga och de formulerade agendan. Vad med frågan om Gud, då? Funktionell ateism var grundhållningen. Detta skulle kyrkomötet hantera. Klart det inte gick.



Det verkar inte bättre än att det får bli ytterligare någon bloggpost i ämnet.