Med snopp.Del tre

De gammalkyrkliga var inte särskilt bekymrade, tror jag mig ha förstått. Det var inte i enlighet med Guds vilja att kvinnor skulle vara präster men inte så mycket att bråka om som biskop Bo Giertz trodde. När det nu var emot Guds vilja, skulle det inte bestå. Så varför engagera sig i frågan?
Här finns ett kvietistiskt drag in gammalkyrkligheten som jag skulle vilja förstå bättre.

De högkyrkliga hade flera frågor:
1. En ämbetsreform saknade verkligen stöd i Skriften och Traditionen.
Det hade de förstås rätt i. Och utredningen som resulterade i SOU 1950:48 hade inte lyckats besvara de ställda frågorna. Krister Stendahls argument att man frågade anakronistiskt, bar inte riktigt. Varför skulle man läsa bibelord vid prästvigningar om man inte kunde ställa frågor till bibelmaterialet om ämbetet, det prästkandidaterna i Svenska kyrkan vigdes till?
Det var en härva. Enklast uttryckt: Svenska kyrkan lyckades inte lösa sin teologiska rebus om ämbetet med sedvanliga teologiska verktyg, alltså Bibel och bekännelse.
2. Det är i vart fall i efterhand klart att biskoparna inte var byxade, ty det var en sådan tid med i fysisk mening byxade biskopar men nu icke-byxade. atty ta upp frågorna om ämbetet. de var helt enkelt inte pålästa. De nya frågorna hade de aldrig fattat. Så blev det som det blev.
3. De antropologiska och svåra frågorna om manligt och kvinnligt fanns det ingen chans att hantera. Det är inte mycket att säga om. Kan man tala om olikheter könen emellan och ändå vara för jämlikhet? Antagligen, säger jag. Men det är inte lätt att formulera sig, noterar jag efter debatten på denna blogg. Vad är det för poäng med att Gud skapade manligt och kvinnligt? Och kan det vara en poäng att prästeriet blir en manlig syssla?
Det kan jag tänka mig utifrån tanken att prästeriet egentligen är en enfaldig syssla, inte en karriärväg. Men jag vet inte och det borde jag efter 1950-talets debatt ha varit på det klara över.
4. De högkyrkliga är anständigt folk. De frågade bara tyst, mycket tyst, om hela kvinnoprästfrågan också var ett lesbiskt projekt. Det var här, och bara här, som Lydia Wahlströms sexualitet kom i fokus. 2% är homosexuella, sägs det. Det verkade som om prästämbetet var attraktivt för lesbiska. hade de rätt? Jag vet inte. Jag har inte brytt mig. Men frågan är nog intressant också för heterosexuella kvinnor i prästämbetet, kunde man tänka. Om man nu finge tänka fritt. Men det får man nog inte.
5. Efterhand såg de högkyrkliga att många kvinnliga präster sysslade med annat än vanligt församlingspräster. Var det på något sätt informationsbärande?
6. Efterhand såg också de högkyrkliga att det kom undersökningar både från Sverige och England som indikerade att kvinnliga präster förkunnade annat/annorlunda än de manliga. Vad betydde det?
7. Och så tog de högkyrkliga tag i det ekumeniska argumentet. "Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning."
Det är då påven konstaterar: Now the shit hits the fan.

Vart leder detta?
Till det enkla konstaterandet att det är kyrkoetablissemanget som har skyldigheten att besvara de ställda frågorna. De frågande ställs inte inför något annat krav än att fråga i avsikt att söka sanningen.
Sug på den! Jag har i snart 50 år ställt frågorna och finner hanterandet av mina frågor - och mig! - utomordentligt avslöjande. Pinsamt! För er! För Svenska kyrkan.

Jag tänkte erbjuda mig att med båda händerna bakbundna spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan men fann att detta var övermod. Jag ska ju kunna bläddra i böcker (som biskoparna nog inte läst). Ena handen då? Det skulle gå. Men varför åbäka sig? Jag erbjuder mig att med två viftande händer spöa hela biskopsmötet i ämbetsfrågan. Jag kanske ska ta den offentliga debatten efter att mot Koskinenarvode ha värmt upp med en dubbelföreläsning i Visby först? Biskoparna viger utan att egentligen besvärat sig med ämbetsfrågans komplikationer. Märk mina ord.