Med snopp. Del fyra

Människor och tro den 18 juli i P1 avnjöt också jag. En partsinlaga, förstås, men belysande. Programledaren Peter Sandbergs små fnissanden då och då illustrerade verksamt. Och det började med något som var tillrättalagt. För att inte kalla det hela ett falsifikat.

Margit Sahlin skulle i radio besvara en fråga från signaturen "Kanske teolog". Året var 1948. Margit sa: "Kyrkan behöver trängande kvinnor i sin tjänst." Och ställer man sig till förfogande så öppnar sig en väg. Så sa Margit. Så tänkte Margit, som tänkte sig en annan kvinnlig kyrkotjänst, en tjänst som  inte var nedtyngd av allt det som tyngde prästeriet. Detta var den tid om vilken Margit apropå kvinnorörelsernas aktioner för kvinnliga präster sa: "Då var dom inte goda på mig". Det var inte kvinnliga präster Margit var ute efter. Hon sökte en kyrklig kvinnotjänst för akademiker.

När Lena Olsson Fogelberg sedan ska återge vad Margit sagt i inslaget hon hört någon minut tidigare, blir det belysande. Hon har hört Margit säga att Kyrkan trängande behöver kvinnliga präster - sic! Hon har hört Margit mana signaturen "Kanske teolog" att våga fundera vidare på att bli präst.
Här har ni det typiska. En ideologisk verklighet, inte det som verkligen var.
"Vår älskade biskop Ingmar Ström" hörde år 1948 också till dem som rätt handfast avfärdade journalister och folk på gatan för deras hållning i ämbetsfrågan. Lite svårare än att frågan kunde avgöras så var det, menade han.

Det var först 1955 som Ingmar Ström hade svängt runt och då blev Margit Sahlin bättre behandlad av honom och hans vapendragare. Hon hade i Diakonistyrelsens sammanhang, där hon tjänstgjorde, skuffats undan. Den som vill se ett par rader om denna omsvängning läser Led, milda ljus. Erland Olson berättar om sitt liv. Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1 s 90. Om detta sas inget i radioprogrammet. Margit behandlades inte väl förrän det blev kyrkopolitiskt viktigt att göra det.

Hur det var med kontraktsprosten som enligt uppgift tackade dr Sahlin och betonade att i Skriften kunde också en åsna tala så att en kvinna kunde, vet jag inte.
Ge oss stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!

Bilden av Margit är nu bilden av "förmodern" som kämpade för kvinnliga präster. Riktigt så enkelt var det sålunda inte när det begav sig, och Margits prästideal avspeglas i den kvinnliga prästdräkten dåförtiden som mycket mer liknar en ordensdräkt. Den var så lite prästdräkt att en elva i efterhand fick läggas till och numera är det in gen väl som bär den ursprungliga dräkten för kvinnliga präster. Det är också intressant som ett utslag av den klerikalisering Margit inte ville.

Margit tänkte annat - och fortsatte göra så. Hennes grundkategori var det hon sa 1948: ställa sig till förfogande. Men 1958 såg hon inte att hennes kallelse var att bli präst. Problemet efter beslutet var att det egentligen inte fanns en uppsättning prästkandidater. Man kan se detta i Margits brevväxling med Gunnar Hultgren, lite återgiven i boken Kyrklig Splittring.

Att församlingssekreterartjänsten var en "konstruerad, påhittad tjänst" påstod Lena Olsson Fogelberg. Tja. Problemet med den tjänst som Margit (ha!) arbetat för, var att begåvade kvinnor blev församlingssekreterare och utmanade därmed de kvinnliga prästerna. Kvinnor som var "kvinnoprästmotståndare" var ett besvärande motsägelsens tecken. Så fick det inte fortsätta. De som var "kvinnoprästmotståndare" skulle vara gamla förstockade gubbar och inget annat. Var sak på sin plats!

Varför var det först ett nej till kvinnor i prästämbetet?
Lisa och Lena är klara över att det handlade om makt. Det får mig att undra över hur de utövat prästämbetet - som makt? Några av oss andra var helt på det klara med att ämbetet handlar om tjänst. Makt skulle vi haft i de alternativa vägar vi hade men avstod från eftersom vi uppfattades ha prästkallelser.

Betecknande nog glider programledaren förbi kyrkomötet 1957, som sa nej, för att hamna i kyrkomötet 1958. Att Stig Hellsten inte var ledamot av kyrkomötena 1957 och 1958 måste nog noteras eftersom Lisa Tegby påstod att han var med. Hellsten "var med" endast i meningen att han fanns till 1958.
Att biskop Hylander skrev brev till församlingarna i Luleå stift för att förklara hur tätt beslutet med kvinnor som präster är, är sant. Lika sant som att han var emot i remissrundan efter SOU 1950:48! Läs konseljakterna! Omtänkarna är legio. Det enda som skiljer omtänkarna är hur snabbt de tänker om.

Att Biskopsmötets bibelkommission kom med rapporten Bibelsyn och bibelbruk år 1970 ska vi uppenbarligen inte låtsas om, för den lilla omständigheten nämns inte. Jag kan bara uppfatta att där görs rent hus med den slappa argumenteringen så som den var för ämbetsreformen i Svenska kyrkan. Rätta mig om jag har fel! "Så som den var" betyder inte att det aldrig skulle kunna finnas goda skäl för ämbetsreformen - men de som presenterades dög inte. Menade väl bibelkommissionen?

Att det var "otroligt olyckligt" med samvetsklausulen kan man tycka - men den var en nödvändig förutsättning för att vinna över de tveksamma vid beslutstillfället 1958, året innan hade ju kyrkomötet avvisat förslaget och därefter hade inte mycket hunnits med och biskoparna som skulle mödat sig med frågan, gjorde föga - med Bo Giertz som undantag. Försöken att få hjälp i det ekumeniska strandade. Geneve ville inte vara en överkyrka, helt enkelt.

Uppgifterna om trakasserier i Lund 1977-78 kom att passa in i tidens kyrkopolitiska göranden och låtanden - men INGENTING kunde styrkas.
Medge att det är ett problem.
Är det verkligen sant att flickorna skulle vara rädda för repressalier om de talade - med hela fakultetsledningen, alla media, helt kyrkoledningen på sin sida.
Nej, uppgifterna från den där egendomlige sociologstudenten med alla titlar han visade fram, är påhitt.
Rätta mig - och universitetsledningen - om vi har fel. Men varför återges år 2014 sådana uppgifter helt kritiklöst? Och hade inte de såta damerna haft anledning att säga något om detta?

När samvetsklausulen föll, föll den som motivskrivning till lagen eftersom lagen om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst togs bort. Kan Svenska kyrkans utfästelser falla så enkelt? Och vad var det Ingmar Ström gjorde med sin nyårspredikan 1978 - visst den är en milstolpe och den åstadkom vad den skulle och hamnade i DN. Men frågorna hur det kunde komma sig antyder ett svar. Hans Green läckte inte vem som tipsat honom. Det var inte Ingmar Ström. Jag sätter en femma på en av hans medarbetare. Och det Ingmar då gjorde, var att han desavouerade vad biskopsmötet på hösten enats om. Han ville inget samförstånd. Men han hade andra arenor för sina aktioner. Inte kollegiet.

Vad handlar saken om? Bibeltolkning, sas det. Det kan man säga. Det försåtliga med det argumentet är att vi hamnar i det rena tyckandet. Problemet är väl uppgörelsen med Kyrkans sätt att läsa Skriften och nu hänvisar jag enkelt till Bibelsyn och bibelbruk. Somliga av oss har ju dokumenten på vår sida.

Från Människor och tro bevarar jag interiören från det tegbyska hemmet. Lisa kommer hem och har anat att det där med kvinnliga präster kanske inte är så okej. Hon får värsta utskällningen av sin pappa och på det viset tänkte hon aldrig mer. Intressant interiör. Den ska bevaras. Andra har döttrar som fått tänka fritt eller morsor som låtit sina barn tänka fritt - och uppmuntrat det.

I en bloggkommentar hävdas att jag tidigt hamnade i det högkyrkliga. Nja, kanske. Men än tydligare i det svenskkyrkliga. Och där är högkyrkligheten sammanbunden med ungkyrkligheten. Jag tror mig ha visat det.

Människor och tro var dock för den som är lite påläst en erfarenhet av hur fördomar styr. När det blir så, är det en tidsfråga innan de kritiska frågorna kommer. De kan komma på små punkter - som den att Lisa blev utskälld av sin pappa när hon satte frågetecken för ämbetsreformen och sedan lydde hon. Är en lydig kvinna alltså en lycklig kvinna, trots allt? Det brukar de högkyrkliga kvinnorna förneka, kan jag omvittna.

Att jag kom med i programmet noteras. Vad jag sa är historiskt fullständigt korrekt. Lisa Tegby fann, om jag minns ordet rätt, det vara förfärligt att jämföra med bibelläsningen i vårt södra grannland för ett 80-tal år sedan. Riktigt varför, var nog obegripligt. Nå, det är som det är - men minns att Bultmann inte var nazist men antisemit var han ju, som vår vän Birger Gerhardsson påpekade. Och kanske ska man läsa Anders Gerdmar i ämnet. Han vet. Också.