Bödeln

Det var en bödel i Kina som inte bara var känd för sin yrkesskicklighet med svärdet utan också för sin stora barmhärtighet. Han kunde med ett snabbt hugg avrätta delikventen redan i trappan upp till schavotten. Den plågsamma väntan på hugget slapp den dömde.
En dag skulle en man avrättas och han gick hela den långa trappan upp. På schavotten vände han sig till bödeln:
"Herr bödel, ni är känd för er skicklighet med svärdet och er barmhärtighet. Ni ger de dömda nåden att få dö innan de riktigt förstått. Men jag har fått gå ända hit upp till schavotten. Varför visade ni inte
mig samma barmhärtighet?
Bödeln svarade:
"Min gode man, var vänlig nicka!"

Jag kom att tänka på historien när jag läste bloggen Stillsam, där Mikael Mogrens ledare i SKT hanterades. Det blev en avrättning och intet behöver tilläggas eller dras ifrån.

Det finns kanske bara skäl att anföra Karl Vennbergs ord om pamfletten, det närmaste blogg vi kan komma historiskt sett. För pamfletten "råder en annan och brutalare estetik än i bildningsresor och litteraturbedömningar. Essensen i en pamflett är alltid protest, skriver Orwell. Pamfletten är vidare en enmansshow, aktuell, polemisk och kort. Någon konstart för den som är rädd om sitt skinn är den inte. Framför allt tar den alltid parti för upproret mot makten. I förhållande till den officiella historien är den en fotnot eller en marginalkommentar. Orwell tycks dock mena att denna marginalkommentar inte sällan har väl så mycket som den auktoriserade historieskrivningen att säga om opinionsvindar och ett skedes inre förvandlingar."
(Karl Vennberg, Journalisten Allan Fagerström i Allan Fagerström, Fy så fula ord, Journalistik 1945-1985 i urval av Per Amnestål, Amedia förlag, 1986, s10)

Om det skulle vara bloggkommentatorer på Bloggardag som utsätts för Mogrens missnöje och kritik att de ter sig vara odöpta eftersom de verkar sakna dopnamn och därför skriver anonymt kanske ett ska tilläggas. Det skulle ju för somliga kunna leda till repressalier - stoppad karriärväg, besvär i tjänsten, lägre lön, lägre pension och en del andra missade fördelar samt få som konsekvens att de blev tillsynsärende i något domkapitel - om deras namn var känt. Det är skillnad på folk och folk. En del måste ha sitt namn på pränt när de skriver för deras skrivande är befordringsgrundande. För andra ter sig saken precis tvärtom.

Jag skulle gärna se att fler skriver namn eller en signatur och kanske ska det kravet, som föreslagits, drivas igenom. Men å andra sidan är blogginlägget mer dialogiskt än pamfletten just genom möjligheten att kommentera.