torsdag 9 oktober 2014

Svenska kyrkans kropp och själ

Jag har läst om Söderblom de senaste dagarna men inte riktigt läst om honom. Han står där i hyllan för systematisk teologi. Jag har under mitt liv tenterat honom och jag är nog till dels präglad av honom. Jag är sannerligen inte kritiklös och efter att ha läst Omi Söderbloms bok, I skuggan av Nathan, Verbum 2014, har jag haft anledning blekna. Vad utsattes Nathans barn för? Jag uppskattar dock ironierna om Algot Anderberg, som var en rund yngling, vilket med viss srlighet noterades i Ärkebiskopsgården, när han blev ihop med ärkebiskopsdottern Yvonne. Men i Ärkebiskopsgården har också tragedier utspelats. Det ter sig inte riktigt som ett lyckligt hus.

Att Nathan Söderblom med all sin liberala teologi likväl kunde slå ett slag för Svenska kyrkans kropp och själ inser jag, liksom jag begriper hur det format många av oss. Det här reformkatolska bibringades oss genom Svenska kyrkans söndagsskola och konfirmandundervisning. Reformationen var en kyrkoförbättring. Och jag tror de romerska ska ha problem med den där bordellen i Rom år 1510 som var specialiserad på präster och munkar. Luther besökte den inte. Men han såg. Och började fatta ett och annat. Så kunde också Luther för alls inte länge sedan kallas ett trons tecken - Zeugnis des Glaubens. Det var vi överens om.

Nu blir de romerska, enkannerligen konvertiterna, idoga med sitt förakt för Svenska kyrkan. Den är, kort sagt, en skitkyrka. Inte ett ord om att detta är den kyrka som uppfyller katolicitetsmarkören "närvaro hos folket". Jag fattar väl att det är busenkelt att hugga på kyrkosystemet. Men är det så självklart att det kyrkosystem vi nu bevittnar i egentlig mening är Svenska kyrkan och uttrycker hennes kropp och själ? För att säga det i all enkelhet: Det tror jag inte. Jag har sett mer av Svenska kyrkans kropp och själ än det jag ser just nu i det lokala, i stiftet, i kyrkomöte och i kyrkostyrelse. Vi måste väl ända vara många som sett den där himmelska synen? Eller tror ni inte att detta det lätt sjaskiga är vad Frälsarens korsoffer resulterade i? Det tror inte jag.

Jag ser en kyrka där människor kan komma till alldeles vanlig kristen tro på Jesus Kristus. Jag ser en Kyrka med anspråk. Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt. Den är katolsk - men inte romersk-katolsk. Fast i hennes strukturer kan vi se de beroenden som är mer än historiska. Kanske den så kallade grenteorin, som beskriver Kyrkan som ett träd, likväl gav en del insikter?

Det kyrkosystem som vi bevittnar är inte identitetsstarkt. Det är den vanliga politiska strukturen applicerad på Svenska kyrkan. Men, det är min poäng, denna struktur är inte Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan lever nerifrån eller inifrån i högmässan. En väl genomförd svensk högmässa slår det mesta som kan åstadkommas i Stockholms stift. Här finns det levande arvet från den medeltida Kyrkan. Här kan apostlar komma till tals - liksom kyrkofäder. Här finns en psalmdiktning av klass. Här återfinns några drag från den stora kyrkoförbättringen under 1500-talet. Här påminns vi också om förfallstider och lidande. Så är det med nödvändighet för en kyrkas som delar liv med folket.

Svenka kyrkan har en kropp hon haft sedan kristen tro kom till Sverige - via keltisk mission som inte utan vidare var romersk! Ord från Skriften och lektionarierna, sakrament, ämbete, historisk succession har format hennes medvetande, hennes själ. Och Kristus har sänt sin Ande att leda också denna kyrka till Sanningen. Här träffar vi ju på den reformatoriska poängen, kritiken av det som inte var sant i kyrkolivet och maningen till bot.

Varför blev de romerska katolikerna så arga? kan man undra. Det kan jag dock förstå. Jubileumsfirande får den effekten för det kan nog inte undvikas att skönljugeri blir en del av de ingredienser som gör ett jubileum. Jag hade för egen del hellre sett att de romerska katolikerna utmanat Svenska kyrkan att vårda sin evangeliska katolicitet och kanske lite mer bestämt hålla den gräns Martin Luther drog mot de reformerta. De vet ju av egen erfarenhet att människor kan komma till autentisk kristen tro i Svenska kyrkan och leva ett autentiskt kristet liv i denna kyrka. Det vet också att det möjligtvis inte går att leva så överallt numera. Det är inte reformationens fel, om man så säger, för reformationen var just reformation, inte kyrkopolitisk deformation.

24 kommentarer:

  1. Vare sig f Dag tänkt så eller ej är detta också en utmärkt kommentar till http://www.kyrkanstidning.se/debatt/svenska-kyrkans-nya-identitetsproblem

    SvaraRadera
  2. Unik blogg.

    Det brukar heta att kungarna gnuggade händer i reformationstiden. Alla Europas kungahus vädrade morgonluft. Frågan är väl på vilket sätt. Men just i förhållande till det romerska - all dynastibekräftelse tiderna igenom - så får man nog inse att detta inte började med 1500-talets ref utan snarare med ÄB-vigningen på 1160tal: den kommande sanktioneringen av statsmakten. Då var det bara Roms ÄB som kunde viga kungar, eller? Ansgarsvitan var dessförinnan i första hand en bekräftelse av Norden som en del av det expanderande Frankerriket (då lästes den inte av många). En framtida kung hade kallat.

    Med 1500-talets ref kom det in ett memento: tro, inte bara frågan om vilken överhet han böjde sig för/kunde få förstärkning av/ eller imponerades av. Det var eller är inte någon särskild "luthersk" tro utan katolsk tro med ett par av dåtidens missbruk avvisade (som i vissa fall tyvärr består).
    Mer historiekunskap, inklusive vad sk svensk medeltid faktiskt handlade om! Tysk(?) och polsk(?) konvertitundervisning är för lite.

    Så länge Svenska kyrkan hade ryggrad fanns det poäng med det ekumeniska arbetet. Närheten kyrkorna emellan kunde studeras och reflekteras. När man släpper kopplingen till det arv vi har (ett par tyngre analyser av senaste handboksförlaget visar på förvanskningen vars teologiska trender även kan avläsas inom Romersk-katolska kyrkan?) då får alla historiskt förankrade synpunkter övertaget. Vissa av de katolska undertecknarna samtalar gärna med Antje Jackelen som teolog men försöker slå undan benen på henne som ärkebiskop?

    SvaraRadera
  3. "...Frälsarens korsoffer resulterade i?" Ingenting.

    Världen är i stort sett sig lik 2000 år efter att Jesu kropp blödde och dog korset. Det är krig eller annat elände överallt. Det som behövs är att MÄNNISKORNA förändras. Att de bekänner sin synd och låter Jesus ta hand om den. Dagligen. Om Jesu "offerdöd" på korset hade sonat synd som många tänker så borde ju synderna och straffen vara borta! Alla skulle vara hos Gud i Himlen eller åtminstone tillbaks i paradiset. Evorna skulle ha smärtfria förlossningar och Adams skulle inte svettas när de jobbar. Men så är det ju inte i vår värld. Även de Evor som INTE VAR DÄR DÅ föder med smärta om de inte får smärtlindring. Är DET rimligt?
    Ett miljarddubbelt straff!

    Hela offertanken är ett arv från primitiva människors primitiva tänkande som GT:s och NT:s författare fört vidare. Den har ingenting med Gud att göra. Det KAN INTE ha med Gud att göra OM vi definierar Gud som KÄRLEK. Kärlek varken kräver eller ger "offer".

    Gud skulle verkligen vara störd, en sadist, om han behövde få några timmars njutning i form av ett verkligt korsdrama för några fjuttiga äpplen(?) som hans egna barn plockat från ett träd som han SJÄLV planterat LÄTTÅTKOMLIGT för dem. Vilken förälder!

    Det är olyckligt att människorna har skrivit sådant i Bibeln och det är också olyckligt att många fortfarande tror på det. ÄNNU olyckligare är det att man försöker få BARN att tro på det.

    En anonym en



    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Kärlek varken kräver eller ger 'offer'," skriver broder/syster Anonym, som en allmängiltig utsaga. Har har inte insett vad t.ex. en mor är beredda att göra för sitt barn.

      Radera
    2. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.(joh15:12)

      Radera
    3. I Jesus möter vi Gud själv, den som har sett mig har sett fadern säger han.
      I begynnelse fanns ordet och alt blev skapad av Honom. Och ordet bodde bland oss
      Gud själv ger sitt liv i mänskligt gestalt. Så att vi får liv.
      Lagen och profeter talar om Kristus.
      Om jag själv ur min egen kraft kan bli god och syndfri liksom Kristus, så skulle han inte behövt lida för min skuld.
      Kan jag villkorslös älska, vara helig och rättfärdig? Jag kan det inte. Vad är godhet?, tror du på att du är god?
      Ingen är god inte en enda.
      Varje gång jag sårar, dömer, förtalar, synder jag mot Gud som har kallat oss att vara heligt.
      Denna synd försvinner inte av sig själv. Men Jesus säger tro på mig, han tar det som är fel i mig och tar det med sig.
      Det är Hans nåd, Hans gärning som får mig på knä som helar mig.
      Det offer vi har att ge är ett förkrossad hjärta. Som har al trotsighet al högmod alt egoism släppt för att det skadar mig och alla omkring mig.
      Han kom inte för dem friska som kan själv, Han kom för dem sjuka som inte kan tar sig ut ur synd som behöver Hans nåd och Hans kärlek.
      Jag har försökt själv trodde jag kunde, återvändningsgräns var att se rakt i mitt eget ondska och sedan får höra detta märkliga budskap i en svensk kyrka. Att Han dog för att sona mina synder så att jag fick förlåtelsen.
      Vi ska älska som Han det är Hans bud och sedan ska vi förlåta för att vi är förlåtna för vår bristande kärlek.
      Jag ser min brist, jag kan inte åtgärda det, kan du?

      Radera
    4. Att avskys och ses som ond av andra, eller att älskas och ses som god, av andra, kan vara svåra saker. De kan vara lika felaktiga bedömningar, byggda på felaktiga antaganden, på inbillningar, på fantasier. De bedömningarna kan bero på fördomar hos iakttagaren, eller bedömaren, på oförmågor att kunna göra korrekta bedömningar av andra, ofta beroende på ofullständiga kunskaper, dåliga insikter, på oförstånd och dåliga omdömesförmågor, eller på illviljor.

      Man kan alltså tro att någon är god, fin och bra, men man kan göra en felbedömning. Man kan också tro att någon är ond, ful och dålig, men alltså göra felbedömningar även där.

      Det är också så att det som kan och vill anses vara någonting gott den ena tiden, den ena dagen, det ena året kan vilja anses vara någonting ont den nästa tiden, den nästa dagen, det nästa året.

      De traditioner och återkommande blodofferfestivaler som tidigare fanns inom blodofferkulturer, både inom inka, inom asatron och inom judendom, m.fl., syftade till att just ge blod, dvs., ge liv, till Guden, för att blidka denne, eller för att göra Guden på gott humör och göra Guden godmodig och välvillig.
      Guden ansågs styra över alltet, över väder och vind, över allt liv och över all död. Över sjukdomar eller över hälsa, över framgångar eller över motgångar.
      Att offra blod, ersättningsblod, dvs., liv, till Guden, medförde förmodligen att man både önskade och trodde att Guden skulle bli villig att ge liv och förutsättningar för liv, tillbaka. Som en gengåva. Ge gott väder för skörden, ge friska djur, friska familjer, lyckade äktenskap och framgångrika företag och med rika avkastningar, rika skördar, osv.

      Förutsättningen för det mänskliga livet ansågs finnas i blodet. Den unga kvinnan kan inte föda barn innan hon har börjat blöda, (alltså menstruera). Blödningarna följde en cykel, månens cykel. Varje månad blödde kvinnan, (ägglossning). Månens cykel dyrkades också i den gamla tiden och följdes noga. Högtidligheter firades i samband med månens cykel. Kanske då för att fira själva livet. Utan kvinnans menstruerande, blödande, så kunde inte kvinnan bli gravid. Kanske var det därför som man såg det som att själva livet fanns i själva blodet. Förutsättningarna för mänskligt liv ansågs finnas i blodet.

      Gav man då just blod, så ansågs det att man gav liv, till Guden. Oftast var det nog blod från djur av olika slag som ansågs rena att kunna offras, t ex blodofferlamm. Men även människors blod offrades. Kanske främst unga människor, s.k. friska och rena människor. Vuxna människor offrade också sig själva till Guden för att därigenom kunna bringa lycka, framgång och välgång, och för att kunna blidka Guden, och också för att eventuellt kunna skapa försoning för övertramp mot Hans Lag som människor hade uppvisat, eller tacka Guden för Hans Nåd; olika slags offer; syndoffer, tackoffer och brännoffer. Allt för att kunna bringa Gudens välgång för sin familj, för sin släkt, för sitt folk, genom att det just antogs att det skulle kunna göra Guden på gott humör och att Han därmed skulle vilja skapa, eller ge, liv, tillbaka. Därför att Guden alltså givits liv, så skulle Han vilja återge liv. Dvs., Guden hade givits blod, och antogs därmed skulle vilja ge blod, dvs., ge liv, tillbaka. (Se 2 Krön. 29: 18-35)
      JB

      Radera
  4. Tack för eftertanken@18:23. Jag tror att älska är att offra, sig själv för en annan. Att älskas är att ta emot en annans offer, för mig. Det märkliga är att det senare tycks svårare än det första så länge det handlar om mig som enskild. Jag beror av att där finns en annan som har älskat.

    SvaraRadera
  5. Det synes mig ganska uppenbart att de (ny)katoliker som klankar på Svenska kyrkans reformatoriska arv saknar historisk stadga. Ty, den som har den minsta inblick i Romersk-katolska stiftet i Sverige vet ju att den är djupt splittrad mellan å ena sidan modernister (som verkar för förändringar som kvinnliga präster, en liberaliserad äktenskapsuppfattning och allsköns populistiska nymodigheter) och olika etnogrupper från snart sagt alla världens hörn som naturligtvis inte bryr sig om kristendomens historia i Sverige, vare sig före eller efter Reformationens epok.

    Kanske inte så märkligt att närmandet till svärmeandarna i Livets Ord fortskridit.

    Carl Magnus

    SvaraRadera
  6. Erinrar mig inför katolikernas alla problem i historia och nutid, liksom inför motsvarande svenskkyrkliga problem och tillkortakommanden nya tant lilas ord:

    -Jag tror trots prästerna och kyrkan.

    Kanske en ganska realistisk inställning?


    Tocke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skrev jag verkligen också prästerna? Så fräckt av mig! :-)
      Jo, så känns det för mig ibland. Det är tur att Gud finns trots Svenska kyrkan!

      Radera
  7. http://oasrorelsen.se/nyheter/186-biskopsord-om-att-stanna-kvar-i-kyrkan

    L/B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack gode Gud för biskop Bertil. Vi saknar honom.

      Radera
    2. L/B

      Jag beundrar folk som vågar stå kvar. Jag skulle inte våga. Jag kan inte chansa mig in i himlen utan alla sakramenten o katoliciten som finns hos Kyrkan.

      Varför inte ta extra allt om det erbjuds. Varför inte fullheten omm den finns. Och vad är alternativet? Herre till vem skulle vi gå? Vilken biskop finns att följa i SvK? Vem är Kristi repressentant?

      Radera
    3. Annorzzz,
      du återkommer till detta och därför undrar jag:

      Tror du på fullaste allvar att din frälsning är beroende av vilken kyrklig organisation du tillhör?

      Radera
    4. Det är tämligen enkelt. Det finns ingen kristen biskop i Svky och om det överhuvudtaget finns kvar några uns av apostolisk succession så upphör denna definitivt under Jackeléns "episkopat"!
      /Antony

      Radera
    5. Oväntat nyanserat Anthony!
      L/Bs frågor hade poänger: Herre till vem (annars) skulle vi gå? Kristus frågar om också vi går bort. Den rike gick för han ville inte sälja allt. Tro är att sälja allt för att vinna pärlan. Våga tro på Kristus! Jag mår inte bra av formuleringen: Varför inte ta extra allt om det erbjuds.
      Sedan när blev evangeliet till salu? Men det är klart - det måste ju alltid finnas någon som är mest kristen, eller? Jag satsar helt enkelt hellre på de förlorade. De kan ju vinnas!

      Radera
    6. Elisabeth

      Jag tror på att vara i Kristi kropp. Stora syndare behöver mycket nåd. Kyrkan har allt i fullhet, varför då nöja sig med kopian? F ö vet jag inte hur mycket kopiannär värd! Hur mycket katolicitet finns kvar i SvK idag, om 10 år eller om 20 år?

      Ingen vet, alltså vågar i a f inte jag stanna. Vågar du?

      Radera
    7. Det verkar som att den Anonymes inlägg är feladresserat?!
      /Antony

      Radera
    8. Stanna eller inte stanna??? Antingen har man tro för det eller inte. Har du inte tro "för att stanna" så gå dit där du får tro. Saknar du tro i predikningarna så säg det till prästerna, "lutherska" eller "romerska". Däremot tror jag inte att du är i Kristi kropp enbart för att du har tillåtelse att kommunicera, ens av romerskt vigd präst. Det är den Helige Ande som ger tro, tron på Guds Ord. Be om Jesu tro, så blir du frälst, också i den romerska gemenskapen. Där Guds Ord får höras, där finns tro.

      Radera
    9. Tack för svar, Annorzzz. Mycken nåd behöver vi alla och jag vill definitivt tillhöra Kristi kyrka. Däremot tror jag inte att det finns någon enda kyrklig organisation som har monopol på Kristi kyrka.

      Den romerska kyrkan har alltför många tveksamheter för sig för att jag skulle våga/vilja konvertera. (Jag har funderat i över tjugo års tid.) Svenska kyrkan har svikit sitt uppdrag så där kan jag inte vara kvar, fastän jag gärna velat. Jag kan inte med gott samvete ekonomiskt stötta en organisation som medvetet (eller omedvetet) vilseleder människor och för dem in på en väg som, i värsta fall, bär till helvetet.

      Lösningen för mig har blivit Missionsprovinsen. Där finns det som Svenska kyrkan stod för fordomdags. I dag har jag firat högmässa tillsammans med syskon i tron och vi har, efter gudstjänsten, kunnat tala om tron. Det upplevde jag mycket, mycket sällan i samband med någon enda av alla de gudstjänster i Svenska kyrkan som jag deltagit i. Om någon försökte tala om Gud vid kyrkkaffet blev det i regel en generad tystnad. Så icke i min nya församling!

      Men det gläder mig mycket att du, liksom jag har hittat hem, Annorzzz!

      Radera
    10. Elisabeth

      Jag känner mkt väl till provinsen. Jag satt i synoden när detta diskuterades med Sr Marianne m
      fl. Jag känner många i ffg o +Göran var den jag ofta gick till i Stockholm.

      Hade jag inte förläst mig så mycket på katolsk litteratur o diskuterat för mycket med katoliker hade jag nog blivit en provinsare med tiden. Dock tror jag att splittring inte är en väg framåt.

      Jag tror på det Jesus grundade. Missionsprovinsen kom 2000 år för sent.

      Radera
  8. Och så fick vi fram lite modern svensk unken antikatolicism...

    Jag själv är ofta i SvK. Jag uppskattar allt det goda, sköna o sanna där.

    Dess ledning ser jag som genomrutten.

    Min Kyrkas ledning är jag stolt som en kyrktupp över... Också dess historia. Men självklart finns här syndare o problem.

    Dock är jag oändligt tacksam över den klippfasta grund hon står på. Den vars helvetets portar inte ens fårmår rucka. Tack gode Gud för +Anders, o påve Franciskus. Tack för Kyrkan. Tack för allt oxå SvK fått betyda. O förbarma dig över hennes friska gräsrötter (som ockuperats av en främmande okristlig makt)!

    SvaraRadera
  9. www.youtube.com/watch?v=Y-5agYcN9uU

    https://www.youtube.com/watch?v=C6PUlTYnxLY

    https://www.youtube.com/watch?v=uLrv28Ny920

    SvaraRadera