Svenska kyrkans kropp och själ

Jag har läst om Söderblom de senaste dagarna men inte riktigt läst om honom. Han står där i hyllan för systematisk teologi. Jag har under mitt liv tenterat honom och jag är nog till dels präglad av honom. Jag är sannerligen inte kritiklös och efter att ha läst Omi Söderbloms bok, I skuggan av Nathan, Verbum 2014, har jag haft anledning blekna. Vad utsattes Nathans barn för? Jag uppskattar dock ironierna om Algot Anderberg, som var en rund yngling, vilket med viss srlighet noterades i Ärkebiskopsgården, när han blev ihop med ärkebiskopsdottern Yvonne. Men i Ärkebiskopsgården har också tragedier utspelats. Det ter sig inte riktigt som ett lyckligt hus.

Att Nathan Söderblom med all sin liberala teologi likväl kunde slå ett slag för Svenska kyrkans kropp och själ inser jag, liksom jag begriper hur det format många av oss. Det här reformkatolska bibringades oss genom Svenska kyrkans söndagsskola och konfirmandundervisning. Reformationen var en kyrkoförbättring. Och jag tror de romerska ska ha problem med den där bordellen i Rom år 1510 som var specialiserad på präster och munkar. Luther besökte den inte. Men han såg. Och började fatta ett och annat. Så kunde också Luther för alls inte länge sedan kallas ett trons tecken - Zeugnis des Glaubens. Det var vi överens om.

Nu blir de romerska, enkannerligen konvertiterna, idoga med sitt förakt för Svenska kyrkan. Den är, kort sagt, en skitkyrka. Inte ett ord om att detta är den kyrka som uppfyller katolicitetsmarkören "närvaro hos folket". Jag fattar väl att det är busenkelt att hugga på kyrkosystemet. Men är det så självklart att det kyrkosystem vi nu bevittnar i egentlig mening är Svenska kyrkan och uttrycker hennes kropp och själ? För att säga det i all enkelhet: Det tror jag inte. Jag har sett mer av Svenska kyrkans kropp och själ än det jag ser just nu i det lokala, i stiftet, i kyrkomöte och i kyrkostyrelse. Vi måste väl ända vara många som sett den där himmelska synen? Eller tror ni inte att detta det lätt sjaskiga är vad Frälsarens korsoffer resulterade i? Det tror inte jag.

Jag ser en kyrka där människor kan komma till alldeles vanlig kristen tro på Jesus Kristus. Jag ser en Kyrka med anspråk. Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt. Den är katolsk - men inte romersk-katolsk. Fast i hennes strukturer kan vi se de beroenden som är mer än historiska. Kanske den så kallade grenteorin, som beskriver Kyrkan som ett träd, likväl gav en del insikter?

Det kyrkosystem som vi bevittnar är inte identitetsstarkt. Det är den vanliga politiska strukturen applicerad på Svenska kyrkan. Men, det är min poäng, denna struktur är inte Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan lever nerifrån eller inifrån i högmässan. En väl genomförd svensk högmässa slår det mesta som kan åstadkommas i Stockholms stift. Här finns det levande arvet från den medeltida Kyrkan. Här kan apostlar komma till tals - liksom kyrkofäder. Här finns en psalmdiktning av klass. Här återfinns några drag från den stora kyrkoförbättringen under 1500-talet. Här påminns vi också om förfallstider och lidande. Så är det med nödvändighet för en kyrkas som delar liv med folket.

Svenka kyrkan har en kropp hon haft sedan kristen tro kom till Sverige - via keltisk mission som inte utan vidare var romersk! Ord från Skriften och lektionarierna, sakrament, ämbete, historisk succession har format hennes medvetande, hennes själ. Och Kristus har sänt sin Ande att leda också denna kyrka till Sanningen. Här träffar vi ju på den reformatoriska poängen, kritiken av det som inte var sant i kyrkolivet och maningen till bot.

Varför blev de romerska katolikerna så arga? kan man undra. Det kan jag dock förstå. Jubileumsfirande får den effekten för det kan nog inte undvikas att skönljugeri blir en del av de ingredienser som gör ett jubileum. Jag hade för egen del hellre sett att de romerska katolikerna utmanat Svenska kyrkan att vårda sin evangeliska katolicitet och kanske lite mer bestämt hålla den gräns Martin Luther drog mot de reformerta. De vet ju av egen erfarenhet att människor kan komma till autentisk kristen tro i Svenska kyrkan och leva ett autentiskt kristet liv i denna kyrka. Det vet också att det möjligtvis inte går att leva så överallt numera. Det är inte reformationens fel, om man så säger, för reformationen var just reformation, inte kyrkopolitisk deformation.