Tänk efter före!

Fem biskopskandidater. Vem vill vi rösta på?

Först att intervjuas i lördags var Peter Wänehag. Han beskrev sig alldeles sant som en som väntar in när diskussionerna förs, för att sedan hålla ihop det hela. Det är ett sätt att hantera verkligheten som påminner om biskop Johanssons.  Herden går sist och följer flocken. Risken är förstås att herden väntar för länge och att de beslut han inte fattat befinns ha fattat sig själva.
På Wänehags minussida står förstås att han såg högkyrkligheten i Kalmar som en "enorm tillgång". Visserligen är också detta sant men en kyrkopolitiskt olämplig sanning. Gudstjänstglädje och Stadsmission kan gå hem bara man resolut glömmer vilka agenterna bakom detta var och är.
På plussidan måste väl påpekas vad intervjuarna inte framhöll: att han varit kyrkoherde i Berlin samt att han aldrig varit kvinnoprästmotståndare. I det sista torde han skilja sig från övriga biskopskandidater - men det kan snart kollas.
Är det sant att Wänehag var den ende som vigt samkönat eller missuppfattade jag något? När och var gjorde han förresten det? Och varför har de andra inte?

Därefter kom Christopher Meakin. Han sa vackra ord och lämnade åhöraren osäker för det gavs aldrig besked om hur. Meakin påpekade att det år 1928 var 5.3% av befolkningen som gick i kyrkan - jag antar att han syftar på DN:s kyrksamhetsundersökning 1927. Vi skulle, om jag fattade saken rätt, tröstas av att det inte var så lysande siffror då heller. Vilken är motsvarande siffra i år, kan jag undra. 75 000 personer i kyrkan söndag förmiddag är väl jämförelsetalet. 6 miljoner medlemmar. Nu är jag klen i matte men nog handlar det om 1.25%. Beskriv då nedgången i procentenenheter och lämna svaret i en bloggkommentar. Vill vi ha en biskop som ägnar sig åt att bortförklara en obehaglig verklighet. Kanske. Biskopar brukar vara bra på sådant
Att Meakin varit den kvinnoprästmotståndare som organiserats i den hårdaste organisationen mot kvinnor som präster, ska man kanske notera. Omtänkningen kan tänkas vara ett plusvärde. Eller så kan det vara så att han egentligen aldrig tänkt efter utan anpassar sig efter omgivningen. Det är inte ett minus för en biskop i Svenska kyrkan det heller.
Meakin var den som tydligast åkte dit på frågan om en felande präst som Aftonbladet ringde om. Vill prästerna verkligen ha en biskop som inte har vett att hantera de honom sig anförtrodda när en journalist ringer? I ett skarpt läge kan det vara dig det gäller!

Fredrik Modéus var trea in på scen. Det är på honom stiftet satsat 2.8 miljoner för att det skulle bli en avhandling. Den ska komma.
Lite häpen var jag över att han markerar att han varit från stiftet i 20 år för för de 2.8 miljonerna skulle han ändå göra några insatser i stiftet de gångna 6-7 åren. Biskop Thidevall ordnade fram pengarna, sägs det. Thidevall var den biskop som fick avgå, som några kanske minns. Det kan vara ett plusvärde för Modéus att tydliggöra biskopssuccessionen.
Modéus var tydlig i frågan om s k kvinnoprästmotståndare. Nog skorrar det hörbart när han dels beskriver sig som lyssnande och och angelägen om människor i utanförskap men därefter uppträder som en Obersturmbannführer i det andliga och är angelägen om att somliga i utanförskap ska hanteras därefter. Känsliga människor uppfattar inte trovärdigheten.
Vi får se hur det blir på hans slutseminarium dagen efter biskopsvalet. Kanske är allt klart - men det vet vi inte ännu. Det vet vi inte förrän han disputerat. Att hans pastoralteologiska koncept är det högkyrkliga kan bara upprepas.
Vi struntar i ämbetsfrågan här men lite överraskande var det väl att han nämnde sina föräldrar som förebilder. Det kan vara ett plusvärde liksom att hans CV innefattar arbetsuppgifter han hade som gymnasist. Långa syftlinjer! Men ska Växjö stift göra Svenska kyrkan den illgärningen att se till att två bröder blir biskopar? Så visas att en kyrka närmast är att förstå som en sekt eller ett släktmöte. Small is beautiful - eller?

Efter kaffepaus dök Thomas Petersson upp. Han vill dela med sig av glädje och energi. Kanske skulle den som lyssnade noga notera, att han sällan sa hur det vackra skulle komma till stånd. Han har gjort ett storpastorat och kraftfullt dragit ner på gudstjänstlivet kring Växjö. Om detta ställdes inga kritiska frågor. För honom var detta att bygga församling en fråga om fastigheter och ekonomi som första svar och som andra gällde att "återerövra andligheten". Betyder det något annat än att bli en entreprenör i det religiösa så begrep jag inte det.
För egen del är jag angelägen att påpeka att Petersson m fl fällts i Överklagandenämnden för grovt rättegångsfel. Han står inte för rättssäkerheten när han sitter i domkapitlet. Det kunde präster och diakoner fundera ett varv kring.
Peterssons förebilder är Martin Lönnebo och Martin Lind. Lind som förebild torde skrämma somliga. De kan dock hämta delad glädje och energi av den roll-up-bild i Växjö domkyrkas vapenhus där domprosten återfinns i helfigur. Den som inte förstått att Martin Lind är en förebild hade kunnat tänka att detta var rätt självupptaget. Nu är det fromt och fint.
Petersson organiserade sig tidigare som kvinnoprästmotståndare.

Sist men inte minst kom Anders Göranzon. Han flackade med blicken när han fick en konstig fråga om OAS-rörelsen och Hjelmserydsstiftelsen. Han hade, sa han, inte varit på något OAS-möte och någon gång kanske medverkat på Hjelmserydsstiftelsen. Vari det eventuellt klandervärda i detta låg, fattade jag inte. Men den flackande blicken avslöjade att Göranzon förstod vad jag inte begrep. Han sa att det var ett bra ställe när han väl samlat ihop sig. Det är uppenbarligen mycket med Hjelmserydsstiftelsen som gått mig förbi. Jag är glad att få förstå att jag inte förstår.
Göranzon ville samtal och inte maktmedel mot "kvinnoprästmotståndarna". I stiftet finns 300 präster - hur många är det vi talar om som motståndare numera? Och vilka faktiska samarbetsproblem har redovisats under årens lopp? Den senaste anmälan mot en kyrkoherde från en kvinnlig präst för att han behandlat henne illa handlar om en som är för 1958 års beslut. "So", som det heter i internationella sammanhang, "what's the fuss about?" I stort är Göranzons med z kända för stabilt kvinnoprästmotstånd. Jag åsyftar nu släkten.
Tydlig, trygg och trovärdig sa sig Göranzon vara. Jag förstår för egen del inte hur man kan säga ja på en sådan beskrivning och vara just trovärdig. Är inte trygghet något en kristen har till skillnad från alla andra som tror att de är trygga? Undrar jag. Och tydlig - vad betyder det i en värld som är så svår att entydigt förstå? Inte vet jag. Kan det vara så att folk tvärsäkert uttalar sig där de borde ha vett att fundera ett varv till? Jag vet inte. Så är jag inte biskopskandidat heller.

Återstår bara att upprepa den viktiga frågan när nu frågan om kvinnoprästmotstånd kommit upp och biskopskandidaterna lamenterat över att det inte fanns någon kvinnlig biskopskandidat. När, det vill säga vilket år, gick kandidaterna för första gången till en mässa som en kvinnlig präst celebrerade. Vi fick de första kvinnliga prästerna 1960. Dag Sandahl gick första - och enda - gången i allhelgonahelgen 1965. För att allt ska bli korrekt: jag är född år 1948. Vilken slutsats går då att dra av vad biskopskandidaterna svarar på den enkla årtalsfrågan?