tänka i människor

I morgon möts kyrkostyrelsen för ett seminarium om kyrkohandboken. Antje Jackelén har markerat att saken gäller högsta kvalitet på språk och musik. Det är rätt. Vi är kanske inte riktigt där ännu. Samtidigt har docenten Christer Pahlmblad gjort en insats genom att skriva en utförlig kommentar till en högmässoordning. Behöver vi mer kommittéarbete nu?

http://kyrkligdokumentation.nu eller på direktlänken i http://kyrkligdokumentation.nu/pahlmblad1014.pdf

Kanske är det lite fånigt det hela. P-blad har inte dragits in i kyrkohandboksarbetet av Svenska kyrkan. Däremot används hans kompetens av Stockholms katolska stift och dess liturgiska kommission. Somliga vet något om en kompetens i Svenska kyrkan och det arbete han gjort med liturgifrågor har gett oss användbara missalen. Ni som vill dra ut hans material har fått något att dra nytta och lära av!

Det fåniga är uppenbart. Det finns kompetenser i Svenska kyrkan som inte tas tillvara. En levande kyrka skulle, kan jag tänka mig, kännetecknas av att den tänker i människor. Erik Petrén uttryckte saken så. Det betyder att hon litar på att Gud förser oss med resurser i människor och att det hör till ansvarstagandet att upptäcka resurserna, ta vara på dem, sätta dem i arbete så att kyrkolivet utvecklas. Svaga chefer gör inte så.
De rädes kompetenser för risken är att deras egen bristande kompetens brutalt avslöjas. De kan aldrig uppfatta att det skulle vara en poäng att de själva ska förminskas för att Guds verk ska befrämjas genom andra. Jag tror fenomenet är rätt mänskligt med alla de begränsningar som ligger i det begreppet. Gud tänkte sig något mera. 

Kyrkosystem är kontrollsystem med kanslier som ser till att det som inte går in i kansliets mallar om möjligt förhindras. Det är en poäng med det sättet att tänka. Det skapar stabilitet. Men det skapar inte kreativitet. 

Svenska kyrkan är inte en stor kyrka. Den är betydande till medlemstal. Den är förmögen. Men kretsarna är så små. 17 personer styr och ställer - och de sitter mestadels inte i styrelsen för systemet. De kan styra ändå som nätverk och fösa fram varandra till positioner där de får inflytande. Det kunde vara på annat sätt. Lite löjligt, ordet ska nog vara det, är det förstås med prästsläkterna, de som hamnar rätt. Ska vi verkligen få två bröder som biskopar i Svenska kyrkan? Kunde det inte räcka med att vi haft kusiner och svågrar samt en far och en son? Kusinerna Aurelius, Yngve Brilioth, Arvid Runestam, Algot Anderberg samt Gottfrid och Einar Billing är exempel. Tror verkligen någon att all begåvning samlats i dessa ätter? Jag gör det inte. Antagligen vimlar det av aldrig tillvaratagen kompetens i Svenska kyrkans historia.

Tänk i människor, inte i släkter, intressegrupp eller parti, kunde man kanske klokt skulle mana. Eller helt enkelt: tänk kyrkligt!