Så mycket sämre

Jag får ett annonsblad. Inte bara jag. Alla hushåll. I detta blad skriver en komminister i grannpastoratet och jag läser. Den här gången handlade det om musikens betydelse. Komministern är inte tillgänglig för socialt umgänge under sex lördagar framöver för något som heter "Så mycket bättre" ska sändas i bilderburken. Det kan inte bli så mycket bättre än när Ola Salo, Carola och Amanda Jenssen är med. I krönikan stavas Amandas efternamn så - kan det vara rätt?

Jag kan återge en textsnutt:
"Musik är en god följeslagare genom livet och hjälper oss att tolka olika livssituationer. Det blir tydligt i mitt arbete, där jag möter människor i livets alla skeden."
Men hallå! Mitt arbete - har en präst egentligen ett arbete? Hur tänker man då? Och kanske "jag" möter människor - men möts vi inte när det kommer till dop, vigsel och begravning och mitt "jag" är underordnat? Något skorrar illa i framställningen för mig, som alls inte tror att präster ska definiera sina samtal med att "jag möter människor". Snarast möter människor min Herre - och jag sitter bredvid på något underligt sätt.

Jag läser vidare:
"Vad vore en vigsel utan musik? Musik som brudparet valt med omsorg för att visa vad de två betyder för varandra."
Svaret är att en vigsel utan musik vore en vigsel. Mängder med människor har gift sig så - i rummet innanför expeditionen i prästgården. Två vittnen. Musik? Nej. Psalmsång. Vet inte komministern att de senaste åren hysteriska bröllop är en rätt sen trend?

Vi går vidare i framställningen för nu kan det väl bara bli så mycket bättre?
"Vid begravning är musiken ofta viktigare än alla tröstande ord. För en låt, en sång som påminner om den som är död, säger verkligen mer än tusen ord."
Så tänker kanske folk - och komministern i grannpastoratet! Jag kan också tänka att musiken kunde vara viktig - men viktigare? Kanske om den handlar om himlen, för perspektivet vid en kristen begravning skulle vara detta. Men låt gå för att musiken är viktigare - vad har då prästen i sammanhanget att göra?

"Musiken är helt enkelt den bästa själavårdaren, i nöd och lust."
Det var väl det bästa men tanken måste leda till att det mesta i en gudstjänst ska handla om musiken. Komministern i grannpastoratet sitter i den slutförslagsgrupp som lägger fram kyrkohandboksförslag. Nej, jag skämtar inte. Hon gör det.

En krönika i ett annonsblad vänder sig till alla Svenska kyrkans medlemmar i nejden och till de andra också. Själva trosvittnesbördet blir antagligen läst och funderat över. Att musiken i Kyrkans sammanhang har ett syfte får vi inte veta. Men nog är syftet att bära fram Ordet från Gud (uppenbarelsen, avslöjandet) gestalta den lovsång som är svaret på Guds underbara gärningar. "I varje sten vilar en lovsång", kan vi tänka, för skapelsen har kommit till genom Kristus och till honom (Kol 1:16) och då blir lovsången närmast ett naturligt uttryck för insikter om Verkligheten. Ungefär så.

Vad såg jag i annonsbladet?
En i grund sekulariserad syn på musik - också den kyrkliga. Ett perspektiv vid begravning som handlar om den som är död - inte om Han som är uppstånden och lever. Och en funktionär som i sitt arbete möter människor - inte en präst som lever i sin församling och med sina församlingsbor. En som jobbar på söndagen, alltså.

Bli inte upprörda nu och allra minst arga på mig - jag kanske har missförstått alltihop. Har jag inte det, ber jag få anmäla avvikande tro om Kyrka, liturgi, möten med människor och prästämbete.