lördag 25 oktober 2014

Så mycket sämre

Jag får ett annonsblad. Inte bara jag. Alla hushåll. I detta blad skriver en komminister i grannpastoratet och jag läser. Den här gången handlade det om musikens betydelse. Komministern är inte tillgänglig för socialt umgänge under sex lördagar framöver för något som heter "Så mycket bättre" ska sändas i bilderburken. Det kan inte bli så mycket bättre än när Ola Salo, Carola och Amanda Jenssen är med. I krönikan stavas Amandas efternamn så - kan det vara rätt?

Jag kan återge en textsnutt:
"Musik är en god följeslagare genom livet och hjälper oss att tolka olika livssituationer. Det blir tydligt i mitt arbete, där jag möter människor i livets alla skeden."
Men hallå! Mitt arbete - har en präst egentligen ett arbete? Hur tänker man då? Och kanske "jag" möter människor - men möts vi inte när det kommer till dop, vigsel och begravning och mitt "jag" är underordnat? Något skorrar illa i framställningen för mig, som alls inte tror att präster ska definiera sina samtal med att "jag möter människor". Snarast möter människor min Herre - och jag sitter bredvid på något underligt sätt.

Jag läser vidare:
"Vad vore en vigsel utan musik? Musik som brudparet valt med omsorg för att visa vad de två betyder för varandra."
Svaret är att en vigsel utan musik vore en vigsel. Mängder med människor har gift sig så - i rummet innanför expeditionen i prästgården. Två vittnen. Musik? Nej. Psalmsång. Vet inte komministern att de senaste åren hysteriska bröllop är en rätt sen trend?

Vi går vidare i framställningen för nu kan det väl bara bli så mycket bättre?
"Vid begravning är musiken ofta viktigare än alla tröstande ord. För en låt, en sång som påminner om den som är död, säger verkligen mer än tusen ord."
Så tänker kanske folk - och komministern i grannpastoratet! Jag kan också tänka att musiken kunde vara viktig - men viktigare? Kanske om den handlar om himlen, för perspektivet vid en kristen begravning skulle vara detta. Men låt gå för att musiken är viktigare - vad har då prästen i sammanhanget att göra?

"Musiken är helt enkelt den bästa själavårdaren, i nöd och lust."
Det var väl det bästa men tanken måste leda till att det mesta i en gudstjänst ska handla om musiken. Komministern i grannpastoratet sitter i den slutförslagsgrupp som lägger fram kyrkohandboksförslag. Nej, jag skämtar inte. Hon gör det.

En krönika i ett annonsblad vänder sig till alla Svenska kyrkans medlemmar i nejden och till de andra också. Själva trosvittnesbördet blir antagligen läst och funderat över. Att musiken i Kyrkans sammanhang har ett syfte får vi inte veta. Men nog är syftet att bära fram Ordet från Gud (uppenbarelsen, avslöjandet) gestalta den lovsång som är svaret på Guds underbara gärningar. "I varje sten vilar en lovsång", kan vi tänka, för skapelsen har kommit till genom Kristus och till honom (Kol 1:16) och då blir lovsången närmast ett naturligt uttryck för insikter om Verkligheten. Ungefär så.

Vad såg jag i annonsbladet?
En i grund sekulariserad syn på musik - också den kyrkliga. Ett perspektiv vid begravning som handlar om den som är död - inte om Han som är uppstånden och lever. Och en funktionär som i sitt arbete möter människor - inte en präst som lever i sin församling och med sina församlingsbor. En som jobbar på söndagen, alltså.

Bli inte upprörda nu och allra minst arga på mig - jag kanske har missförstått alltihop. Har jag inte det, ber jag få anmäla avvikande tro om Kyrka, liturgi, möten med människor och prästämbete.

16 kommentarer:

  1. Vad blir det av "handboksförslaget"? Liturgi är något som kan jämföras med att "skriva ikoner". Med vår tids antropocentrism och korrelativa "tänk" blir liturgi något som för tillfället "känns" bra. Jean-Luc Marion torde kunna hjälpa oss med sin "revelativa" orientering (teologisk fenomenologi) ur detta "träsk". När liturgin blir en spegelbild av vår sekulariserade kultur förfaller den till att förvandlas till idolatri.

    SvaraRadera
  2. Hakon Långström25 oktober 2014 09:09

    Det är väl därför så många griftetal idag bara är en "krönika" över den dödes liv med lovprisande av det positiva däri. Ett griftetal ska enligt min mening stanna inför den döde och hans/ hennes liv utgående från ett bibelord och framförallt ge tröst, undervisning, maning och ljus till de vid begravningen närvarande. Prästen ska förkunna evangelium om Honom som besegrat döden för oss, visa på vem som kan ge oss hopp inför evigheten och med värme och kärlek tala själavårdande om allvaret inför livets slut. Låta himmelen glimma fram i ord och ton.
    Hakon Långström

    SvaraRadera
  3. Tyvärr tror jag att en sådan hållning som komministern visar prov på har sin grund i att man inte har något att komma med. Då är det bekvämt och enkelt att gömma sig bakom musiken. Men om nu musiken är det viktigaste är det ju konstigt att förslaget till ny kyrkomusik, som ju ingår i den handbok komministern varit med om att ta fram, blivit fullkomligt nedgjort av proffsen. Tänkte hon inte på det? Arma svenska folk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hjärtat är fullt av, det talar munnen.

      Radera
    2. Man reagerar med känslor, likt katten i mars månad. Det är för oss katter en ytterst musikalisk och känslosam månad.

      Elaka Katten Måns

      Radera
  4. Gud välsigne krönikören, låt henne få,ett Damaskusmöte med den levande Herren!

    SvaraRadera
  5. Så får vi en ledtråd till varför handboksförslaget ser ut som det gör …
    Tidsanpassad musik och texter som tydligen försöker leka schlager.

    Präster som i alla sammanhang blir som prästen vid skolavslutningen – en märklig typ där på nåder. Utan makt, men med allt ansvar. Ansvar som direkt och för all framtid utkrävs om man t ex försöker vara kyrklig i stället för vad folkmeningen anser om vad tillfället kräver.

    DS gör en poäng av sitt hävdande av att prästen inte jobbar på söndagen. Dock ligger nog betoningen fel. Det är inte konstigt att den enskilde säger så när man lever i en organisation som i avtal menar att prästen på söndagen jobbar på obekväm arbetstid. Det är bra att ståndaktigt hävda svenska kyrkan som andlig gemenskap och kyrka gentemot organisationen, men felen i detta språkliga och tankemässiga avseende är väl inte i första hand de enskilda prästernas?

    SvaraRadera
  6. Jag köper Bloggarens tankar.

    Frågar dock var de präster och andra kyrkomedarbetare finns, som fixar praktiken av dessa. Och om sådant vore möjligt i stor skala i den öppna folkkyrkan för alla?

    Detta skrala utbud. Denna olevda tro. Dessa oreflekterade tankar.

    Kanske är dagens kyrka det enda som fungerar med de människor som betalar och de människor som är anställda? Man producerar helt enkelt det som är möjligt som utbud, och det som efterfrågas av marknaden? Därav skället om "elitkyrka"? Och skäller gör man för att man upplever en svidande kritik av förhållanden som man knappast mäktar göra något åt?

    Skolans förhållanden är, som ofta konstaterats, likartad. Bildning och överblick uppskattas vanligen av eleverna, men är en sällan funnen kvalitet i den till nöds utbildade, mera sällan bildade lärarkåren. Om till äventyrs någon börjar förmedla läroverkets kunskapsideal, stöter man på en mängd hinder. Kollegor, elever, föräldrar och inte minst skolledare riskerar bli kränkta, om de känner sig dumma. Har man anpassat och anpassats till den verklighet som är, oroar det, om en annan verklighet skulle finnas.

    Det blir lite marxism: Att förse en materiell bas med en främmande ideologisk överbyggnad ger spänningar. 'Socialism i ett land', (dessutom ett illa förberett land) enligt Lenins recept, var inte något Marx menade var möjligt.

    Är de högkyrkliga öarnas bristande livskraft just sådana försök, närmast mot naturen? Enstaka stimulerande skolmiljöer i välsituerade områden med välartade barn påverkar inte "en skola för alla". Oroar mest. Enstaka högkyrkliga församlingsbyggen sammalunda?

    Vill man verkligen i skolan ha kunniga, kompetenta lärare i stor skala?
    Vill man verkligen i kyrkan ha kunniga medarbetare och i tron fasta präster i stor skala?

    Konsekvenserna skulle bli omvälvande. Troligen får dock kyrka och skola även fortsättningsvis nöja sig med dem som inte platsar i mera prestigefyllda utbildningar. Alltså förblir det mesta som det är.

    Eller värre.


    Lars Jensen

    SvaraRadera
  7. Amanda Jenssen





    Hoppa till: navigering, sök


    Amanda Jenssen
    Amanda Jenssen på Skansen.jpg
    Amanda Jenssen under artistpresentationen inför Allsång på Skansen den 11 juni 2013.


    Födelsenamn
    Jenny Amanda Katarina Bengtsson

    Född
    12 september 1988 (26 år)
    Lund, Sverige

    Bakgrund
    Sverige Lund, Sverige

    Genre(r)
    Pop

    År som aktiv
    2007–

    Skivbolag
    Epic Records

    Artistsamarbeten
    Pär Wiksten, Miss Li, John ME, Elina Nelson

    Webbplats
    Officiell webbplats





    Amanda Jenssen på Gröna Lund 8 maj 2013




    Amanda Jenssen 2010.
    Amanda Jenssen, egentligen Jenny Amanda Katarina Bengtsson, född 12 september 1988 i Lund, är en svensk sångare, musiker och låtskrivare.



    Innehåll [dölj]
    1 Biografi
    2 Diskografi 2.1 Singlar
    2.2 Album
    2.3 Medverkan på samlingar

    3 Referenser 3.1 Noter

    4 Externa länkar


    Biografi[redigera | redigera wikitext]

    Wikipedia upplyser om Amanda bl.a.:
    Amanda Jenssen är dotter till Halvard Jenssen och Katy Bengtsson. Hon ingick tidigare i bandet Oh Hollie Neverdays och spelade med sin pappa i bandet Amandas & the Papas.
    Observer

    SvaraRadera
  8. Dessvärre tror jag inte alls att Dag behöver vara oroligt över att ha missförstått hela krönikan. Liknande tankar och formuleringar har blivit allt vanligare i Svenska Kyrkan, bland såväl präster och musiker som bland församlingsbor.


    Men en lättnad över att inte själv bo i "grannpastoratet", jo, det känner jag. Måhända egoistiskt, men dock.

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  9. Tänk om kyrkan vågade hävda att musiken och framförallt texterna i sång-erna skulle vara av kristen/andlig karaktär vid alla "förättningar" i kyrkan!
    Då skulle de flesta kärleksvisor hänvisas till efterföljande fest och den dödes favoritlåtar till minnesstunden. Men kyrkan måste själv ställa krav på vad som lämpar sig i en gudstjänst.
    Vågar vi hävda Guds kyrka och dess helighet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. NEJ!

      Det vågar vi inte.


      J

      Radera
    2. Tyvärr Broder!
      Det vågar inte kyrkan. Jag ser i tidningarna i stiftet vilka förskräckliga musikstycken som väljs vid begravningarna, de flesta som inte alls har något kristet budskap utan rena schlagers. Jag tycker som du, men nu har kyrkan släppt iväg detta alldeles för långt så det lär nog inte finnas någon återvändo på den punkten, tyvärr.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    3. Tyvärr kan nog varje präst med tankar som dessa berätta åtskilliga historier om att då får man höra att då och då, med den prästen gick det och det bra.
      Den typen av röta, med beståndsdelar som okunskap om kyrklig fromhet hos präster och bristande omdöme, är nu så vanligt att det enda som skulle kunna vända utvecklingen är hårt och konsekvent arbete från våra biskopar. Och tyvärr misstänker jag att det enda dagens biskopsmöte kan enas om att hårt och konsekvent arbeta för är fortsatt mobbning av "kvinnoprästmotståndare" och andra misstänkta för undergrävande verksamhet = kyrklighet.

      Ursäkta bitterheten, men den kommer så lätt i dag när man ser hur det på så många håll ser ut i denna kyrka.

      Radera
    4. Får man inte som man vill, hotar man med utträde. Det gäller tider, musikval, och t o m om det skulle förekomma "för mycket böner och bibelläsning".

      I England går präster och kyrkomusiker på självförsvarskurser, eftersom de ibland får stryk, om de inte villigt efterkommer "kundernas" önskemål.



      Argus

      Radera
  10. Fördömande. Fördömande. Hur en präst kan fördöma en annan människa är för mig helt obegripligt. Med vilken rätt sätter ni er till dom? Gud är kärlek. Musik kan vara en välsignelse.

    SvaraRadera