Hemortsrätt - juridisk, kyrkopolitisk och andlig

Hemortsrätt i det kyrkliga är ett väldigt konstigt begrepp. Jag sjunger efter förmåga psalmen Med pelarstoder tolv (sv ps 369) och utsjunger en teologisk utsaga med tyngd om Kyrkan som mitt hem - i livets skiftande omständigheter. Denna utsaga motsägs knappast av sv ps 56 Gammal är kyrkan, där jag, med flera, anges vara vår Herres kyrkohus. Går jag till doppsalmer tjatas samma tema, sv ps 385 t ex, för där talas om alla "som i hans kyrka fått ett hem." Det har jag fått, därför att himmelriket hör mig till eftersom jag är döpt, sv ps 378. Talet om hemortsrätt tycks vara rätt onödigt om man ser till dopets basic design. Och jag är, som alla födda före år 1959 döpt i en kyrka där kvinnor inte blivit präster. Hade jag varit född före den 9 april 1960, hade jag vari född i en kyrka som inte hade kvinnliga präster. Ibland ska man påminna sig. Saken tycks klar.

Likväl tjafsar Göteborgs domkapitel om hemortsrätt:
"1958 års allmänna kyrkomöte fastslog att de som hade en annan tro och bibelsyn på kvinnliga präster även fortsättningsvis skulle ha hemortsrätt i Svenska kyrkan. Hemortsrätten innebar dock inte att Svenska kyrkan godtog den åskådning som motståndet mot kvinnliga präster byggde på." Det gjorde Svenska kyrkan visst - om inte, hade frågan fått avgöras som en lärofråga.
Bortsett från den usla behandlingen av svenska språket har domkapitlet fel.

1958 års kyrkomöte har ingenstans uttalat sig om det som var en självklarhet, den att t ex biskop Bo Giertz självklart hörde hemma i Svenska kyrkan. Oss emellan, allt annat hade varit otänkbart DÅ.
Jag hörde Jonas Gardells sång framsjungas av Peter Jöback vid Riksmötets öppnande, en sång om inklusivitet och om att jag får vara jag. Sverigedemokraterna nickade belåtet, för här fick de höra något annat än vad som hördes vid talmansvalet. De fick vara med sådana de är.

Vi hör hemma i Svenska kyrkan och någon reglering av åskådningen, ett läroavgörande, har inte skett. Hittills har den kyrkopolitiska kraften till detta saknats. Om ett sådant beslut skulle fattas, skulle vi lugnt kunna förklara att beslutsfattarna saknar auktoritet att fatta ett sådant beslut. Och ska beslut som bygger på att somliga åskådningar inte godtas - hur blir det då för alla medlemmar som inte omfattar den kristna trons grundläggande och ändå är med? Ska vederdöpare, new age-are, flumkristna i allmänhet och sverigedemokrater köras på porten med oss andra? Hur blir det då med Jesus? Arierparagraf i samtida tappning får väl konsekvenser? Där är vi dock inte riktigt. Ännu?

Jag kan förstå en kyrkopolitisk traktan men domkapitlets flåbusar i det andliga (en objektiv beskrivning av domkapitelsledamöterna i Göteborg herrar Hanson och Andersson t ex) har inte riktigt juridiken på, sin sida. Än mindre teologin.

Jag läser Ingegerd Källström, som nu kommit ut med två nya mystikböcker: Hjärtat vår mötesplats. Stillhetens stund inför Ikonen II och Evighetsbarn. Stillhetens stund inför Ikonen III. De är fristående böcker men Ingegerds poesi hänger ihop. Den hänger också ihop som djup erfarenhet av vardagsmystik, den vardagsmystik som kommer ur förmågan att förstå världen sakramentalt. Hon har också mystikerns/poetens känsla för det som är serendipity, insikten om oväntade men underbara sammanhang. Hon ser - och inser. Detta kan hon gestalta i ord och meningar som bjuder in läsaren att själv upptäcka. Hennes kyrkokristendom har visat henne att vi är en familj, Guds familj. Helgonen blir vårt sammanhang, människor vi hör samman med. Så vad med hemortsrätt? En insikt om var vi hör hemma kan aldrig blir en rätt! Den är bara just en insikt som slagit oss. Psalmförfattare och mystikpoeter lika, för den delen.

Ingegerd Källströms böcker får man tag på hos författaren. Hon har fått utgivningsstöd och kan ordna böckerna själv. Det kan jag tycka är lite synd men också tycka om. Det utmanar just den sortens folk som gillar själva sökandet att söka upp Eniro för att få tag på böckerna.
Domkapitlets flåbusar kommer inte att ringa Ingegerd. Det är lika bra det. Deras sätt att tänka utgör en effektiv spärr mot det Ingegerd Källström har att förtälja. De kan inte förstå. Men då ska de inte fatta besluten heller.

Och ordet hemortsrätt borde utmönstras ur samtliga kyrkliga sammanhang och ersättas av det enkla ordet "hem". I Guds kyrka hör jag hemma - och därmed i en kyrka som i sin bekännelse och självförståelse anger sig vara Kyrka i alldeles vanlig mening. Det vill säga Guds kyrka. Vill hon inte vara detta längre, har jag inte mitt hem i henne, det fattar jag. Lika väl som jag begriper att den som börjar tala om min hemortsrätt antagligen är ute efter att beröva mig den.