Historielösheten

En, som det heter, äldre prästman påpekade att historielösheten är betydande hos yngre präster. De har inte pejl på vad som hänt i vår närtid - om närtiden ska räknas efter första eller andra världskriget är osagt. Man kan räkna närtiden kortare än så. Det finns präster vars perspektiv sluter sig före det år de började läsa religionsvetenskap. Inte är det konstigt om kyrkohistoria är ett ämne som då ställs på avskrivning.

Är det illa med prästernas historielöshet ska väl inte så mycket sägas om lekfolkets. Men det betyder att allt ter sig mysteriöst och samband lämnas oförklarade och ter sig oförklarliga. Namn förblir okända. Det spelar kanske inte så stor roll. Oftast undervisas inte i förkunnelsen och då kan väl knappast de stora namnen i andelivets historia vara så viktiga. På samma sätt blir det med frågor där vi är oeniga. Vem kan egentligen ge argumenten när det handlar om sakrament och ämbete, t ex - dvs hederligt reda ut vad de olika positionerna står för? Inte prästerna. De kommer att argumentera emotionellt när det handlar om stridsfrågor och de har inge böcker att komma dragande med som referenser - för dessa har de inte läst. Om någon läst på, premieras inte tilltaget utan uppfattas närmast som opassande. Böcker behövs bara i en kyrka som uppfattar sig själv vara en del av en intellektuell rörelse och med behov av att höra replikerna från det genom tiderna fortgående samtalet.

Jag tyckte att historielösheten blev rätt tydlig i en kommentar i går. Det slogs fast att Dag Sandahl i kyrkomötet inte företräder prästerna. Det hade jag närmast själv beskrivit så det är väl inte så mycket att säga om. Men slutsatsen försvann i historielösheten. Till och med det allmänna kyrkomötet (som kom till när ståndsriksdagen avskaffades) år 1982 hade det funnits en representation för läroämbetet och sådana stadganden att läran skulle skyddas av dem som avlagt löften vid en vigning att svara för läran. En "folkkyrka" har ingen lärotukt. I frikyrkan måste det finnas andra sätt att bevara läran ren, nämligen som medlemstukt. I vårt system var det alltså prästers och biskopars ansvar och därför fanns det en inbyggd vetorätt. År 1982 röstades den ordningen bort - eller med Carl Strandbergs ord: "Biskoparna röstade bort sig själva." Därför avgavs en reservation där det förklarades med vilken begränsad auktoritet det nya "kyrkomötet" kunde agera. Det saknade auktoritet i frågor som avser lära och lärotolkning, förkunnelse och sakramentsförvaltning. Det fanns, hette det. en stor sannolikhet för att kyrkomötet i framtiden inte blir ett verkligt kyrkomöte, ett organ för kyrkan som kristen storhet.

Saken kunde uttryckas mer brutalt också. Jag gjorde det - men blev omvald. Uppgiften var rimligtvis att fortsättningsvis markera var felet ligger och att ett gäng väljare ville ha den markeringen gjord. Kyrkomötet i dess nya gestaltning är inget riktigt kyrkomöte. Jag sa det år 1985 ty repetitio mater studiorum est. Då klippte ordföranden till. Så fick man inte säga. "Unge Sandahl" fick en tillsägelse, som det hette i DN. Unge och unge. Jag var 37 år gammal och hade fått lite gråa hår. Ordföranden var en moderatpolitiker som hette Göran Åstrand. Efter plenum sågs han hasta runt för att inhösta beröm för sin tillsägelse från ordförandepositionen. Han kom till biskop Stendahl som genmälde: "Du menar måhända att ironin inte är ett tillåtet vapen?" Åstrand utbrast: "Men han menar det ju."

Den som vill läsa lite utförligare får gå till boken Dagsedlar, som aKF gav ut på Hägglunds förlag år 1998 (s 55-57) eller läsa Kyrkligt Magasin år 1985 nr 2. Det fanns en del texter också innan Dagblogg och Bloggardag att ta till sig - eller strunta i. Valfritt vilket.

Elefanterna har långt minne. 1986 skulle jag väljas in som ersättare i dåvarande kyrkostyrelsen men då fick företrädarna för partier och grupp - efter att ha misslyckats med att få bort mitt namn helt och hållet - gå upp och deklarera hur fint mötet var och att den som hade plats i styrelsen måste tycka att mötet var fint och anslående, ja hur nu orden föll. Det gjorde alla - också den partipolitiskt obundna gruppens ordförande. Hans ord föll dock listigare än man uppfattade. Så var det Karl-Erik Johansson som fått till det hela. I sak sa han att varje nomineringsgrupp själv bestämmer vem som ska företräda den. Så kunde jag alltså väljas in som ersättare. Tre år senare skulle jag in som ordinarie och in i arbetsutskottet. Jag frågade om jag skulle gå upp i talarstolen och begära att på nytt få höra politrukerna dra sitt - men det tyckte inte kamraterna. Jag antar att det inte fanns något krut kvar hos de tre år tidigare så talträngda.

Detta om historielösheten som nu blivit till historiemedvetande. Hur mycket det än trumpetas att man gillar olika vet vi att det inte är sant. Det kan man veta just för att det sägs. Om det var sant, hade det inte behövt sägas - då hade alla vetat det ändå.