Ett lysande följe

Jag for till Växjö och hörde hearingen med biskopskandidaterna. Nå, jag hade ett par ärenden till biblioteket också, det medges. Men därefter gick jag över till hearingen. Vi var inte så många. 250 personer, max. 700 är röstberättigade. Många kanske mödade sig med webbsändningen, kan man säga - men det verkar som om många präster faktiskt struntar i biskopsvalet. Jag frågade men det hade inte varit ett stort ämne när folk träffats på fortbildningsdagar och jag hörde en kontraktsprosts bedömning att intresset inte var stort. "Det blir som det blir", säger man. Det är sant -  men i sak förödande.

Jag medger att de åhörare som samlats för en som är med i den frivilliga brandkåren skulle kunna skapa intrycket av att ålderdomshemmet brunnit. Många var 70+ och de samlade pensionsutbetalningarna till de röstberättigade i lokalen utgör en betydande kostnad, kunde den ekonomiskt intresserade tänka.

Vad biskopskandidaterna sa i utfrågningen kan man väl se - om man gitter - på Växjö stifts hemsida. Men det är lika intressant att notera vad de inte sa. Jag för ett försök att förstå.

Nu talas det om hur viktig gudstjänsten är. Det har de lärt sig att säga. När vi sa det för 40 år sedan var det dörrstängande och elitism, ett sätt att göra trösklarna till kyrkan höga och en massa i den stilen. Nu låter det annorlunda. Ska vi vara glada då när rätt saker sägs av rätt folk? Självfallet. Jag såg ett lysande följe. Det lilla problemet är att tiden gått och med talet om gudstjänst kan nu menas något annat än att bygga församling.

Församlingsbygge nämndes - som en fråga om organisation, noterade jag. Lite mer komplicerat är det. Men det satt fem välvilliga män och utfrågades. De uppfattade sig själva efter kravspecifikationen som tydliga, trygga och trovärdiga. De sa vackra ord om Jesus och bön och de behärskade den prästerliga konsten att göra grus till guld. När det skulle handla om deras lik i garderoben (svart städhjälp eller fortkörning t ex) så kunde detta bli till framgångar eftersom man lär så mycket av misstagen och av förlåtelsen.

De sa vad som skulle sägas, kan man väl säga. Någon fick med transpersonerna också, vilket imponerade.

Utfrågarna fick med frågan om kvinnoprästmotstånd. Ibland förstår jag hur viktigt det är att det i Svenska kyrkan finns en mörk bakgrund - annars skulle de grå inte se vita ut. Kvinnoprästmotståndarna är den mörka bakgrunden. Hur många är de? "Glasklar" var saken: man ska samarbeta och Svenska kyrkan är tydlig. Jag försökte tänka efter hur många de präster kan vara som samvetsklausulen skulle kunna gälla för - många är de inte. Men avgränsningen var viktig. Det inspirerar. En teologisk fråga som löstes politiskt hanteras nu med kommandon och därmed illustreras vad som händer efter ett teologiskt fuskarbete. Och så vitala var våra invändningar att de efterverkar. Bilden av Växjö stift är bilden av vad då? Bara för att vi var präster där? Inspirerande. Den svarta bakgrunden behövs. Men vill vi ha en biskop som administrerar kyrkosystemet genom att peka med hela handen i denna fråga (men talar om dialog och öppenhet i samtliga andra) eller skulle vi vilja ha en herde som leder sitt folk i sökandet efter sanning och sammanhang?

In sakfrågan är nog problemet att några av biskopskandidaterna tidigare var hårda och minst två organiserade kvinnoprästmotståndare. Såvitt jag kunde se är det bara en av kandidaterna som alltid varit för ordningen med kvinnor som präster. Men i samlingsrundan skulle de förstås oja sig över att det bara var män kvar efter nomineringsvalet. Fast det var knappast deras ansvar - men det de sa räckte för att ge en bild av Växjö stift som efterblivet. Tack för den passningen.

Några klarade inte frågan vad de skulle göra om Aftonbladet ringde och ville ha en kommentar till kyrkoherden som uppträtt klandervärt. De svarade med detsamma. En sådan undviker nog prästerna att rösta på - för risken är att han i ett skarpt läge hänger ut någon.

Man fick en vacker trycksak också, den kan ligga ute på nätet därtill. I denna presenterade sig biskopskandidaterna. Det som slog mig var deras konstiga namnteckningar. En grafolog skulle kunna få en högtidsstund med den broschyren.

De verkliga utmaningarna kommande år är nog andra än de som fokuserades på hearingen/utfrågningen. Jag ska be att få återkomma till dem. Jag körde hemåt med en känsla av främlingskap. Men det kanske är så det ska kännas när man sett ett lysande följe.

På väg hem funderade jag över berättelsen om Babels torn och den stora språkförbistring som följde därpå. Den illustreras i frågan om det de flesta av oss inte begriper - hur Gamla Hjelmseryds församling byggdes misslyckat för den byggdes högkyrkligt och drar inget folk och därtill driver den ett gästhem. "Begrips!" är ordet som utslungas. Och jag måste medge att jag inte begriper. Jag började bygga församling i en källarlokal i stadsdelen Norrliden. Efter mycken möda blev det 13 år senare en kyrka ovan jord och någon tid därefter en egen församling med kyrkoråd och allt som hörde till, dvs ett territorium, ett geografiskt ansvarsområde. Tanken att man vid ett gästhem skulle bygga församling så, är mig obegriplig. Där församlas gudstjänstfirare och de blir en gudstjänstfirande församling. Men där är inte en församling i den mening det är i socknen. Men efter Babels torn ska nog detta inte gå att kommunicera.