Emeritisamling

Det blir samling för emeritipräster i Kronobergs län nästa vecka. Jag är inbjuden. På programmet står att dr Braw ska föreläsa om Ingvar Hector. Om f Ingvar har han skrivit bok så den rimliga slutsatsen är att han ska tala för de illitterata. Till den skaran hör jag inte. Ännu. Jag har läst boken. Gaudete förlag för er som inte har gjort det. Jag har i övrigt inte förstått poängen med att en författare berättar om en bok han/hon skrivit. Quod scripsi scripsi är en rimligare hållning. Läs boken!

Nu kan jag, av goda i skapelsen grundade skäl, inte komma så samvetsfrågan om jag skulle farit i väg om jag kunnat, blir inte så besvärlig. Men den borde vara verklig. Varför ska man samla ihop uttjänta präster?

Jag frågade en erfaren kontraktsprost från ett annat stift om saken. Han tyckte man skulle det. Prästerna utgör dock ett kollegium.
Jag frågade en annan erfaren men nu emeriterad (vilket han alls inte är, han är pensionerad som andra medborgare men det kan man tydligen inte vidgå trots pensionsutbetalning och inte emeritilön!) prost som tyckte det var bra att man fick träffas.
Och så frågade jag min mer jesuitiskt ansatte ämbetsbroder som anlade ett närmast själavårdsmässigt perspektiv. Saken handlar om präster som ingenting har att ta sig före. Han påminde också om att kontraktsprostar förr i världen någon gång per år bjöd med de gamla prästerna på kontaktskonvent. Innan jag avsattes som kontraktsprost hade jag samlingar för just emeritipräster med makor. Jag slutade med det efter att ha fått frågan "Varför ska vår familj för egna medel förse dem med mat och dryck som kommer för att skälla ut dig kyrkopolitiskt?" När jag inte hade något bra svar på den frågan, slutade jag bjuda in. Vilka var de trätlystna? Den sortens präster som ingenting velat begripa av det som skett och skedde framför deras ögon. De hade som pensionister flyttat till Kalmar och därmed Norra Möre kontrakt. Annars var de inte formade av mörespiritualiteten. Jag kan säga som min bror, när han var lärare på Käftis, hade kursupprop och fann en smålänning: "På denna kurs har smålänningar företräde. Skåningar och stockholmare göre sig icke besvär."

Därmed är jag inne på mitt favorittema - präster i Kronobergs län. Men just präster från Kronobergs län göre sig icke utan vidare besvär. Kan man säga något annat än att de låtit katastrofen inträffa utan motmedel? Säg det då! De åt under sin tjänstetid och i tjänsten ostkaka med grädde och sylt och surfade på den gamla vågen. De la sex timmar på varje begravning och fyllde en kyrkogård med fromt folk. Det tog sin tid - så mycket tid att de inte hade tid med det nya, det som skulle byggt församling. Vad har jag noga taget gemensamt med dessa präster? I vår krafts dagar hade de inget gemensamt med mig - eller hade de? Förklara för mig!

Fördomen kan styra mig. "Det är med präster som med gödsel. Utspridda gör de nytta. Hopsamlade luktar de skit." Visst är detta fördomsfullt - eller ren empiri.

Nu är jag som vanligt konstruktiv.
Om jag fick bestämma skulle det bli samlingar med de präster som är upp till 35 år gamla, alltså 35-, samt prästerna som är 65+. Det kunde bli intressant. Prästerna däremellan får inte vara med. De klarar sig själva och har antagligen inga spännande frågor att ställa till de åldriga.

Jag kunde också tänka mig att stiftet nogsamt ser till att få med stoffilerna i stoffilitiet till prästerliga fortbildningskurser. Det kunde också bli något. Om det inte helt enkelt skulle finnas pengar avsatta för fortsatta studier just till de åldrade. Kan man satsa 2.8 miljoner på Fredrik Modéus utan att särskilt mycket levererats (bortsett från att han i biskopsvalet säljer skinnet från den björn som inte är skjuten) kanske det skulle finnas en fortbildningspott för de präster som kallas in som vikarier?

Tro nu inte att jag talar i egen sak. Med få undantag har jag i praktiken slutat vara präst. Nästa vecka är det ett år sedan jag celebrerade mässan sist. Men det finns en del präster som har långa förordnanden och drar in höga ersättningar, ser jag. Det är sådana som inte blir anmälda till domkapitlet och får en skriftlig erinran. Just därför att jag inte hör hemma i den förordnade kategorin kan jag vara konstruktiv i min omsorg om de andra. Men det är måhända bortkastad omsorg. De kanske är helt tillfreds med att gå på emeritisamlingar, dricka församlingshemskaffe och få sig ett föredrag i pälsen? Om de skulle nödgas tala om Svenska kyrkans faktiska läge vore det kanske värre Hjärtinfarkter är inte att leka med. Kaffet i församlingshemmet och den lilla smörgåsen med ost utan smak samt en gurkskiva skapar en illusion att allt är som vanligt, tryggt och stabilt. Sjung "Glädjens Herre" också, båda versarna före mackan (fast så gjorde vi inte i söndagsskolan!).

Allt står numera väl till, som de hörvärda profeterna säger.