Kyrkbarnen

Jag vet inte hur det riktigt gick till men jag kom att läsa Rebecca Sicree i Touchstone. Det kan ni också göra. Jag tycker hon är rolig därför att livet är roligt i det kyrkliga.
http://www.touchstonemag.com/archives/article.php?id=27-06-021-v

Så långt i min tanke slog det mig att denna kyrkliga rolighetskultur står på avskrivning. Jan Guillou lamenterade för ungefär en generation sedan att man inte längre kunde skämta bibliskt med barn och unga - för de fattade inte vitsarna. Själva kulturen - den som byggt Västerlandet - stod numera stum. Han hade rätt och inkulturation tar tid och kräver medvetenhet. Vi är inte där. Vi förlorar inte bara generationer av barn som inte får någon rimlig dopuppföljning/dopundervisning, Skämten tystnar, de bibliska, de kyrkliga. Julspel av typ Jag ska vara Maria - hur blir det med dem?

Men hur är det med de vuxna - hur många kan förmå sig att upptäcka det underbara kyrklivet och skratta med det? Som i berättelsen om den laglösa kycklingen. Rebecca Sicree fångar in något som i all sin absurditet inte förvånar den som är någotsånär kyrklig. Och hon är kyrklig nog för att uppskatta vad hon ser och glad över att få berätta. Kyrk-glädje och kyrk-kärlek, alltså. Utan den förtvinar kyrkolivet.

Det var bra att jag kom att läsa något roligt. Annars läser jag Daniel Suhonens bok om Juholt-affären och ser en skildring av ett parti som efterhand som jag läser tappar alltmer av sin moraliska auktoritet. Kyrkofadern Augustinus påpekar att skillnaden inte är så stor mellan en stat och ett rövarband. Sannerligen. Men det blir väl ingen stor uppgörelse om saken - väsen om partiväsendet. Hederligt folk gör väl som jag - känner att här är ett sammanhang som man ska hålla sig undan. Det gäller inte bara S, inser jag. Fast jag har väl i grunden fel som inte tänker att politik ägnar man sig åt som en karriärväg. Jag tänker att politiskt arbete är till för att tjäna folket. Naturligtvis är det fel. Fel och helt ute. Då i romarriket. Nu här. Men kan statens angelägenheter i längden hanteras väl av moraliskt förkrympta maktsuktare och maktslickare?

Överstarna Salander och Olofsson ringer rätt ofta nu. "Ska det bli en fjärde sprängd ubåt i Danziger Gatt?" ropade Olofsson, för han visste att jag visste hur ryktena gick om gattet (dementerade av Emil Svensson men i alla fall). Mest skrattade han dock åt journalister som försökte följa de marina enheterna och upphetsat rapporterade att de sett en arbetsbåt, som tuffat runt samt en stridsbåt 90 som kört fram till en strand.

Att med ögonblicksmedier följa långsamma militära operationer kan dock inte vara så enkelt. Det mesta får tuggas runt, när nyheterna låter vänta på sig. Kunde inte journalisterna få besöka Mälsten eller finns där ingenting kvar att se? Eller kanske skulle de erbjudas att få se en vanlig enkel minsprängning med efterföljande servering av lämplig fiskrätt?

Jag förmodar att jag fortlöpande kommer att hållas informerad av mina vänner överstarna. Dessvärre är det mesta de säger kvalificerat hemligt och kan inte läggas ut på bloggen, det må ni ha förståelse för. Denna morgon vaknade jag i BoMö, dit jag kallats. Då förstår ni kanske hur man kan tänka - undervattensverksamhet i ett område kan vara en avledningsmanöver för en annan aktivitet och därför behövs erfaret folk också i andra vitala bevakningsområden än i det område vår legendariske överste 1 Hansson svarade för. Tidig förstärkt frukost och så transport till - men det är hemligt.

Hansson? Det var han som steg i på mässen på KA2 och högljutt frågade: "Har gubbjäveln kommit än - åh, ursäkta, jag såg inte att översten hade kommit!" Regementschefen återkom ofta till sin utsaga: "Över min döda kropp ska den mannen bli något annat än kapten." Överste 1, som sagt! Hansson var älskad, förstås.