Två repliker

Jag åt middag med en kyrkopolitiker. Han hävdade att kyrkan var den enda arbetsplats där man bara gjorde sådant man själv uppfattade vara roligt. Det ställdes egentligen inga krav. Reptilhjärnan var snabbt beredd att säga emot - men stillade sig. Tänk om kyrkopolitikern har rätt? Vad skulle en lärare säga? Att kraven i lärarjobbet är stora och svåra att förena. Läraren blir allt från lärare till kurator till administratör och måste dagligdags leverera X antal lektioner till Y antal elever. Elevernas intresse för leveransen kan därtill skifta rätt avsevärt.

I kyrkolivet då? Vid somliga tillfällen får det inte bli dåligt, kan vi mena. Men det intressanta är att när det blir dåligt, för att inte säga uselt, så går det ändå. Folk tål rätt mycket bara det blir rätt namn på den döde vid begravningsgudstjänsten. Mycket i det vardagliga - och det söndagliga - kan gå på trygg rutin och när rutinen kräver för mycket arbete, drar vi ner på kraven. "Det kommer ju ändå inte så många", som det heter. Det sägs att vi tappar 3% av vår arbetsförmåga för varje år vi arbetar, vilket borde bli rätt katastrofalt efter 33 år i tjänst. Vi kompenserar det förlorade med rutin. Jag vet inte om jag tilltror procentsatsen sanningsvärde - men siffran borde likväl oroa som en fråga: Vad tappar jag av ambition/arbetsglädje/vilja på ett år. Och vart tog von Döbelns valspråk vägen: "Ära, skyldighet, vilja".

Kyrkopolitikerns slutsats blev att arbetet måste styras upp. Folk ska berätta vad de faktiskt gör och vad resultatet blir. Det kanske är nödvändigt. Risken är en. De som faktiskt jobbar och får något gjort - glada i sina tjänster - kan bli de som tappar lusten när det ska styras upp, tidstuderas och rapporteras. Att de som plötsligt ställs inför krav blir sura, kanske man kan hantera. Men om entusiasterna tappar entusiasmen, vad händer då? Jag ställde inte frågan till kyrkopolitikern men jag bär den med mig.

Jag ställde frågan till en yngre kollega: "Hur kommer det sig att vi får präster som i studentlivet var glada skämtare men som efter prästvigningen blir allvarliga och gränssatta av sig själva?" Jag trodde mig ha sett fenomenet. Präster som tog sig själva på väldigt stort allvar - konträrt mot vad de varit. Svaret jag fick överraskade mig: "De har blivit präster för sin egen skull."

Jag hade inget att säga emot. Det kan vara så. Prästrollen blir dekoration av det egna och man går in i en prästroll, sådan den nu är tänkt. Det kan förstås fungera. Prästen åstadkommer något som andra ska avnjuta - men så byggs inte församling. Prästen kan bemötas med en slags respekt och kommer efter ett antal år att lämna sina arbetsuppgifter för att komma vidare i sin karriär. Men vad lämnas efter? Resultatet av ett antal fina begravningar men föga av förnyelse.

Det är måndagsmorgon med två repliker som jag inte riktigt kommer till rätta med.
Det finns något i dem som oroar mig. Så har jag också tagit ett steg i livet från att säga "Det här håller inte i längden" till att nu säga "Det här håller inte." Och då har jag inte skrivit ett enda ord om ebola.