måndag 13 oktober 2014

Två repliker

Jag åt middag med en kyrkopolitiker. Han hävdade att kyrkan var den enda arbetsplats där man bara gjorde sådant man själv uppfattade vara roligt. Det ställdes egentligen inga krav. Reptilhjärnan var snabbt beredd att säga emot - men stillade sig. Tänk om kyrkopolitikern har rätt? Vad skulle en lärare säga? Att kraven i lärarjobbet är stora och svåra att förena. Läraren blir allt från lärare till kurator till administratör och måste dagligdags leverera X antal lektioner till Y antal elever. Elevernas intresse för leveransen kan därtill skifta rätt avsevärt.

I kyrkolivet då? Vid somliga tillfällen får det inte bli dåligt, kan vi mena. Men det intressanta är att när det blir dåligt, för att inte säga uselt, så går det ändå. Folk tål rätt mycket bara det blir rätt namn på den döde vid begravningsgudstjänsten. Mycket i det vardagliga - och det söndagliga - kan gå på trygg rutin och när rutinen kräver för mycket arbete, drar vi ner på kraven. "Det kommer ju ändå inte så många", som det heter. Det sägs att vi tappar 3% av vår arbetsförmåga för varje år vi arbetar, vilket borde bli rätt katastrofalt efter 33 år i tjänst. Vi kompenserar det förlorade med rutin. Jag vet inte om jag tilltror procentsatsen sanningsvärde - men siffran borde likväl oroa som en fråga: Vad tappar jag av ambition/arbetsglädje/vilja på ett år. Och vart tog von Döbelns valspråk vägen: "Ära, skyldighet, vilja".

Kyrkopolitikerns slutsats blev att arbetet måste styras upp. Folk ska berätta vad de faktiskt gör och vad resultatet blir. Det kanske är nödvändigt. Risken är en. De som faktiskt jobbar och får något gjort - glada i sina tjänster - kan bli de som tappar lusten när det ska styras upp, tidstuderas och rapporteras. Att de som plötsligt ställs inför krav blir sura, kanske man kan hantera. Men om entusiasterna tappar entusiasmen, vad händer då? Jag ställde inte frågan till kyrkopolitikern men jag bär den med mig.

Jag ställde frågan till en yngre kollega: "Hur kommer det sig att vi får präster som i studentlivet var glada skämtare men som efter prästvigningen blir allvarliga och gränssatta av sig själva?" Jag trodde mig ha sett fenomenet. Präster som tog sig själva på väldigt stort allvar - konträrt mot vad de varit. Svaret jag fick överraskade mig: "De har blivit präster för sin egen skull."

Jag hade inget att säga emot. Det kan vara så. Prästrollen blir dekoration av det egna och man går in i en prästroll, sådan den nu är tänkt. Det kan förstås fungera. Prästen åstadkommer något som andra ska avnjuta - men så byggs inte församling. Prästen kan bemötas med en slags respekt och kommer efter ett antal år att lämna sina arbetsuppgifter för att komma vidare i sin karriär. Men vad lämnas efter? Resultatet av ett antal fina begravningar men föga av förnyelse.

Det är måndagsmorgon med två repliker som jag inte riktigt kommer till rätta med.
Det finns något i dem som oroar mig. Så har jag också tagit ett steg i livet från att säga "Det här håller inte i längden" till att nu säga "Det här håller inte." Och då har jag inte skrivit ett enda ord om ebola.

11 kommentarer:

  1. Skolan har vid kommunaliseringen drabbats av kontroll- och utvärderingsmani. Alltså stack begåvningarna. Kvar blev de som var alltför hopplösa på övrig arbetsmarknad för att finna andra verksamhetsfält.

    Troligen utgår många skol- och kyrkopolitiker från att lärare resp präster är lika slöa och illa intellektuellt rustade som de själva?

    GG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte kommunaliseringens fel, det är friskolereformens.
      Alla skolor ska mätas på kors och tvärs för att säkerställa "kvaliteten".
      Lärarna druknar i rapportskrivande, utvärderingar och enkäter.
      Samtidigt får de inte längre rätta prov med poääng per fråga utan måste värdera varje prov med kursplanens värdeord som "Kan utförligt redogöra för" och anra subjektiva formuleringar.

      Liberalpedagogik är lika förödande för lärarkåren som liberalteologi är för prästerskapet. Det blir inte mycket substans och kärnkompetens kvar.

      Radera
    2. Peter T!

      Din kommentar borde ramas in!


      Lärare som väntar på pensionen

      Radera
    3. Jodå. Peter T har rätt.

      Men jag minns hur lärarkåren de första åren efter kommunaliseringen på politikernas order kontrollerades. Var man ögonblickligen anträffbar på sin arbetsplatsförlagda tid? Varje litet biblioteksbesök eller annat avvikande från arbetsplatsen måste anmälas. Till slut drunknade skolledarna i anmälningar och pappernotater och kontrollen upphörde. Den fria och ovillkorliga fortbildningen på universitetsnivå togs bort (prästerna behöll dock rätten) och snuttifierades till tramskurser liknande dem som kommunalanställda utan gymnasieutbildning ansågs berikas av.Politikerna misstrodde den akademiska friheten. Menade alltså att lärarkåren var som de själva.

      Jag blir inte förvånad om motsvarande kontrolliver kommer att manifesteras i kyrkan. Om den är behövlig, innebär det att vi fått ett nytt prästerskap, långt från ämbetsmannens pliktkänsla och yrkesheder.

      GG

      Radera
    4. Peter T slår huvudet på spiken!!
      /Harry F.

      Radera
  2. Anders Stenström13 oktober 2014 08:37

    Kul räkneuppgift -- om man tappar 3% per år, hur mycket har man tappat efter 33 år? Svar: 1 - (1 - 3%)^33 = 1 - 97%^33 = 1 - 37% = 63%.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm. Slutsatsen måste bli att man aldrig ska anställa en ung person. Det går så snabbt utför med dem medan äldre inte tappar lika många procentenheter per år. :-)

      Radera
    2. Egentligen saknar väl räkneuppgiften en upplysning att förhålla sig till - 3 % av vad? 3 % av den ursprungliga arbetsförmågan eller 3 % av den kvarvarande arbetsförmågan?
      Om det är det förra som gäller, ja, då har blir de flesta av oss en kännbar kostnad för arbetsgivaren mot slutet av vårt arbetsliv. Att ens tänka på att höja pensionsåldern blir en ekonomisk katastrof för arbetsmarknaden.

      Jag i Halland

      Radera
  3. Elisabeths kommentar är tänkvärd. Och bara alltför sann. Ungdomsarbetslöshet kan sägas bero på att unga helt enkelt saknar många egenskaper som efterfrågas: Erfarenhet. Tidspassning. Pliktkänsla. VAB-frihet.

    En läkargranne anställer ingen under 40.

    Ärgus

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag var yngre funderade jag ibland över att starta eget (juridisk byrå). Det självklara alternativet när det gällde att anställa en sekreterare hade varit att "ragga upp" en erfaren domstolssekreterare i 45-årsåldern. Där finns kompetens, pliktkänsla och inget vabbande.

      Dagens ungdomsfixering är för övrigt absurd. För några år sedan läste jag någonstans om att en medelålder på 45 år på en arbetsplats ansågs som hög. Det är ju helt sjukt med tanke på att andelen akademiker på den typen av arbetsplats är mycket hög. Om man studerar tills man är 25 och går i pension vid 65 måste ju en medelålder på 45 år vara idealisk.

      Men, men - apropå sjukt - nu sitter vi med en 29-årig sjukvårdsminister som saknar såväl utbildning som erfarenhet. Arma folk!

      Radera
  4. Kyrkopolitikern har rätt.

    En uppstyrning mot kärnverksamheten är nödvändig. Fråga blir om de kyrkoanställda klarar detta. Eller ens vill det? Vill kyrkopolitikerna det??


    Lars Jensen

    SvaraRadera