Indiskretioner - eller inte

Endast de havliga får plats. Och havliga är endast de som omfattar den för denna tidsålder lämpliga religionen. Andra etiketteras, stämplas och sorteras bort. Tro inte att makthavarna är omedvetna om varifrån hoten mot kyrkosystemet kommer.

Professor Eva Hamberg fick nog av både Läronämnden och Svenska kyrkan. Det blev inte så mycket debatt om den saken, som närmast hanterades som en pinsamhet och inte som ett väckelserop. Alltså var prio ett att se till att Läronämnden inte på nytt skulle få en självständigt och annorledes tänkande ledamot.

En professor i Linköping förklarades inte tänkbar i Kyrkomötets preliminära valberedning. Visserligen hade han bred - men i sammanhanget olämplig - kompetens. Det saknades nämligen någon teolog som ägnat sig åt samhälleliga frågor och det hade han i hög grad men det var fel likafullt. En gammaltestamentlig exeget valdes in i stället. Det var då det slog mig att vi borde undersöka vilka i Läronämnden som är gamla KRISS-are.

Nu ska det fyllnadsväljas i november till två platser. En av kandidaterna är uppenbarligen mer kompetent än de övriga inte bara om vi ser på de teologiska behoven för de kommande åren utan också i största allmänhet. Mot kandidaten har det markerats. Han har förklarats icke önskvärd - också om det när saken granskats blir alltmer oklart vem som vill träda fram och hävda detta. Jag behöver här och nu inte harva vidare med den frågan. Det sagda torde räcka för att effektivt demonstrera att Läronämnden inte står höjd över någonting och att den på intet sätt kan garantera att den lära som bekänns i portalparagraf och bekännelseskrifter är den som får genomslag. Talet om Läronämnden som lärogarant är mytbildning och intet annat.

Jag läste biskopen Martin Linds plädering för kyrkans polyfoni. Det är ett ord han hämtat hos Dietrich Bonhoeffer. "De många rösterna är nödvändiga." Och konklusionen för Lind är en önskan att vi kunde lära oss uppskatta varandra. Ska jag begå en indikretion eller icke-indiskretion till? Få har gjort så mycket för att komma oss andra till livs som Martin Lind. Han hörde till dem som i kyrkomötet ville få fart på utmönstringsprocessen. Kvinnoprästmotståndare raus, liksom. I kyrkomötet 1984 kommenderade han fram uppresning för instämmande i utskottstexten "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan redan föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter reste sig upp. Det var anslående och en imponerande massverkan - fast tanklös. För kyrkomötet röstar på utskottets yrkande, inte brödtexten.
Massaktion - jag undrar om han lärde det när han gick hos fascisten Per Engdahl i Malmö.
Eller tanklös och tanklös - i sinom tid blev det som Martin Lind ville.
Då hade han blivit biskop och nu är han pensionerad och duger endast till att vara biskop hos kalviniserade lutheraner i Storbritannien, tydligen. Han ska nog betraktas som en ärans man. Fast jag vill gärna påminna om hur det egentligen var och peka på det antiintellektuella draget, det som manar till manifestation men inte reflektion. Och när Martin Lind "ofta sitter i London och arbetar"- kul att få veta vilken kroppsdel en biskop nyttjar ofta - kanske detsamma gäller för honom som Oscar Wilde sa gällde om George Bernard Shaw: "George, not an enemy in the world, and none of his friends likes him!"

Jag vill förstås gärna räknas till Martin Linds vänner sedan många år. Snart 50 noga taget.

Hur skulle jag för övrigt klara mig utan repliker från mina internationellt orienterade prästkollegor. Thanks a lot, father B!