Palestina

Svenska kyrkan välkomnar beslut att erkänna Palestina, läste jag. En del vänner på facebook undrade var. är och hur Svenska kyrkan tagit det beslutet. Jag såg utlandschefen Lysén vid frukostbordet i Uppsala i tisdags men han hade ett besök att hantera så jag ville inte störa. Vad har kyrkomötet sagt? Ingenting i anledning av beskedet om erkännandet, förstås. Kyrkomötet har inte sammanträtt. Vad sas dessförinnan? Tvåstatslösning, tror jag - men vad det riktigt betyder, kan vi förstås inte veta.

Alltså försökte jag bilda mig - och fattar allt mindre. Israel ockuperar land som var jordanskt, så mycket är klart. Jordanien har avstått från detta land till Palestina - är det rätt uppfattat? Men betyder det att Israel ockuperar palestinensisk mark därmed?

Israel bygger bosättningar, hugger ner olivlundar och konfiskerar land som ockuperats. Det är väl ändå ett brott mot internationell rätt? Repliken att vi inte ska bry oss om människorna i de ockuperade är begriplig. "We know how to treat the Arabs", uttalad med bred amerikansk accent, avslöjar en del. Här är nya immigranter från ett land som tidigare hanterat indianfrågan och tydligen lever i den föreställningsvärlden, eller?

Israel är en erkänd stat. När missiler kommer från Gazaområdet är statsansvaret kristallklart Medborgarna ska skyddas.

Svenska kyrkan borde ha goda möjligheter att föra samtal i Israel/Palestina. I Jerusalem har vi en etablerad bas för dialog med judendomen. De kristna i Palestina är våra syskon i tron. Men jag fann det pinsamt att så få av kyrkomötets ledamöter läst det Kairosdokument som så storstilat antogs. Snacka går, tydligen. Men på vilket sakunderlag? Och dokumentet Guds vägar låg inte på nätet förrän frågor om saken började ställas. Är den enkla sanningen att vi nu ser en sorgligt försummad dialogfråga med följd att vi inte längre har några möjligheter att vara med i dialogen? Jag frågar. Kan beslutet om erkännandet av Palestina som stat hjälpa dialogen vidare? Leder erkännandet till fred? Jag vet inte. Vet någon?

I en kommentar ser jag uppgiften att Svenska kyrkan fått 190 miljoner kronor för att främja studiet/arbetet med Kairosdokumentet. Det sas att avsikten var att "propagera" men jag mildrade nu ordvalet. Vad handlar det här om? Ingen sa, när Kyrkomötet antog dokumentet, att detta just var en kassako. När blev det det? Och är det därför Svenska kyrkan välkomnar beslutet om Palestina - det ger mer pengar!?

Jag ogillar processen som jag inte kan förstå eller genomskåda. Är jag ensam om det? Men mitt egentliga problem är nog att jag fasar för en kyrka som blir producent av ideologi - och i värsta fall belönas för det! Medlöpare till maktintressen, alltså.

Jag hör till dem som menar att tron får politiska konsekvenser. Men jag tror att kristna utifrån sin tro kan dra olika politiska slutsatser och att Kyrkans, vårt gemensamma, viktiga bidrag är att formulera de begåvade frågorna till samtiden. Komma med nya perspektiv. Ifrågasätta. Sakgranska. Samla ihop människor av god vilja just till begåvade politiska samtal. Det är något annat än att bli ideologiproducent, som dåförtiden Deutsche Christen i det sydligare grannlandet. Somligas tal om att Svenska kyrkan ska upp och deklarera ställningstaganden i politiska frågor är inget annat än den våta drömmen om en politiskt konservativ kyrka, antar jag.

I går kväll kunde jag följa en debatt mellan Lars Adaktusson och Mona Sahlin. En verkade påläst och en förklarade sig kränkt. Men hörde jag rätt - det finns ingen stat Palestina? Ska alltså Sverige erkänna en stat som inte finns? Och hade då inte Mona Sahlin, som Lars Adaktusson påpekade, en poäng när hon förr talade för att EU skulle ha en gemensam politik i frågor som denna?

Familjen Adaktusson ändrade stavningen av namnet. Adauktusson var det tiodigare, jag tror mig minnas att hans farfar ändrade stavningen. Vem var Adauctus? Det var den okände som ropade "Jag är också en sådan" när den kristne soldaten Felix fördes iväg för att avrättas. Då tog de den som ropat och han dödades också. De kristna fick problem - för ingen visste vad han hette. Adauctus fick det bli. Följeslagaren eller kanske "den andre". Var Adauctus verkligen en kristen - eller helt enkelt en hederlig karl, en av god vilja? Vet Lars hur det är med hans namn? Självfallet. Jag berättade det för honom för många år sedan.