Chickenrace

Det kan sägas ha varit ett chickenrace i måndags när vi åt lunch i Kyrkans Hus i Uppsala - för det var just kyckling. Vi åt raskt, men inte raskare än att jag hann fråga analytikerna om framtiden och min högt skattade vän dr Jonas Bromander kunde ge mig ett svar på frågan vilken utveckling som väntar Växjö stift. Analysavdelningen är väl informerad och kan hjälpa till med verktygen för den lokala framtidsanalysen. Jag tänkte att siffrorna för Växjö stift kunde vara av intresse när biskop ska väljas.
Här är de:

	2004	2013	2014	2030
Medlemmar i Svenska kyrkan	515 616	457 439	450 860	340 570
Dop	4 764	3 909	3 856	1 794
Aktiva inträden	340	548	470	367
Utträden	4 283	4 494	3 582	2 446
Kyrkotillhöriga 15-åringar	7 659	5 021	4 746	3 863
Konfirmationer	4 154	2 553	2 473	1 761

Vad säger vi nu?

Vad kan en biskop påverka när det handlar om framtiden?
Vad bör göras? Kan vi få veta det innan valet?

Jag, som är avsidestagen pensionist, ska kanske inte komma med så många påpekanden, men jag sitter ju på ett par förtroendeuppdrag så helt kanske jag inte ska vara tyst?

Medlemsutvecklingen handlar om utflyttning från landsbygden - och den kan vi bara komma åt med politiska medel. Den globalisering vi lever i handlar väldigt mycket om att människor flyttar eller flyttas till städer. Den handlar också om förändrade tankemönster, det vi kallar sekularisering. Kan det därtill handla om förändrade människor? Sådana som i första hand blivit konsumenter/kunder och främmande för sig själva. Jag hörde på Peps Persson när jag körde hem från flygplatsen i går kväll. Finns här en ideologisk strid att föra - kampen om människan, för människan?

Den sjunkande dopsiffran kan vi notera. 

Konfirmander har vi färre- och det ger på rätt kort sikt lägre dopsiffror.

Om lägre konfirmationssiffror så lägre dopsiffror när de icke-konfirmerade föder barn. 

Så vad tänker biskopskandidaterna om saken? Vad bör göras?

Hur blir det förresten när det som var mer än en halv miljon kyrkomedlemmar blir 340 000? Hur känns det för de kvarvarande? 

Från och med i år och 15 år framöver är det prognosticerade tappet 110 000. Känns det både som att vi var några som blev kvar när de med mer vilja att förverkliga sig flyttade till Stockholm och att de som ville vara kyrkokristna lider illa av att vara ett i kyrkolokalen skramlande fåtal - kanske en hop som just genom sin kyrkogång visar hur efter de faktiskt är? Mentala effekter, dvs hur det känns inuti, kanske vi måste prata mycket om. Alla vet ju att Svenska kyrkan har för mycket lokaler och måste göra sig av med en del - och alla vet hur det kyrkliga livet inskränks med "sällangudstjänstkyrkor" lite här och var. Vi vet också att kyrkobyggnaderna kan vara ett viktigt skäl för medlemskap - så vad händer om kyrkklockorna tystnar på landsbygden? Minskar benägenheten för medlemskap?

Kring Växjö skulle det dras ner på gudstjänsterna initialt för att den nya organisationen skulle hinna sätta sig. Det har hållit på i en graviditetstid, 9 månader, och ska tydligen fortsätta. Kanske domprosten Petersson, biskopskandidaten, ska vara en förebild för ett utvecklande avvecklande kyrkoliv? Fråga!

Vi får inte så många präster som behövs i stiftet. För att täcka pensionsavgångarna sägs, att vi behöver prästviga 13-14 per år. Där är vi inte. Kollar vi hur många som prästvigs och blir kvar i stiftet, är siffran också där uppseendeväckande. Vi har en stiftspraktik för att skapa ett stiftsprästerskap - men efter ett år, drar prästerna vidare till andra stift. Som fenomen är det intressant. Är den kloka hållningen nu att dra ner antalet prästtjänster för att kunna fylla dem? 
Är det tid att stiftsanställa präster just för att på ett ansvarsfullt sätt också kunna göra strategiska omdisponeringar när prästtjänster dras in? 
Det börjar brännas nu.

Eller är den kloka hållningen att jaga dem som fattat de beslut som gör att den högkyrklighet som genom att ställas i skamvrån inte reproducerade sig. 
Det är i hög grad kyrkopolitiska beslut som gett en situation där ingen vettig präst ägnar sig åt att rekrytera nya präster - eller är det något jag inte fattat? 
Klara besked ges vilka som är oönskade. 
Skulle sådant inte återverka? Det kunde man kanske också fråga biskopskandidaterna om. 

Eller fråga biskopskandidaterna hur det känns för dem att möta de präster om vilka vi vet att de som nu unga inte blivit prästvigda - hade de en autentisk prästkallelse då? 

Vad säger biskopskandidaten? 
Tackar han för gjorda insatser trots allt eller beklagar han sorgen? Säger han glatt att "din livsgärning noga taget var ett misstag och din prästkallelse att betrakta som en missuppfattning eftersom du nu inte skulle bli prästvigd - och det är en ordning jag gillar." 
Det är många frågor man kan ställa till biskopskandidaterna. Ska frågan ställas så: "Är du handen på hjärtat, för eller emot utmönstringskyrkan? Köper du nuvarande ordning eller vill du ha en annan?"

Nu kanske det blir glyttigt att fråga så rakt på sak och få ett undanglidande diplomatiskt svar. Ser vi till siffrorna för framtiden, behövs inte så många präster. Och det är inte ett gudstjänstutbud som efterfrågas utan verksamhet för barn, unga och pensionärer. För det behövs församlingshemsvärdinnor. I det läget kan det kanske kvitta med frågan om autentiska prästkallelser i utmönstringskyrkan. 

Vi är med om ett chickenrace på många sätt. Jag har uppmärksamt följt detta chickenrace sedan jag var gymnasist. Det gick att veta vad som skulle hända om inte ... Jag prenumererade på materialet från religionssociologiska Institutet. Det blev inget "om inte". Alltså måste det hända. 
Skyll inte på oss högkyrkliga pastoralteologer bara. Skyll er själva, ni som inte ville se.
Det kunde förresten också vara en fråga till biskopskandidaterna: "Vilken insats från högkyrkligheten värderar du högst?" Känner ni doften av deodorant hos biskopskandidaterna när de börjar svettas i armhålorna?