Rikt liv i Svenska kyrkan

Vi kan skärskåda siffrorna för 2013. Siffrorna inom parentes gäller 2012)
15.6 miljoner gudstjänstbesök (16.4)
1.9 miljoner besök i öppen verksamhet för personer upp till 19 år (2.0)
99 000 personer sjöng i 5200 körer (100 000 i 5400 körer)
65.9% av befolkningen är medlemmar (67.5%)
48.5% av alla nyfödda döptes (51%)
30.1% av alla 15-åringar deltog i konfirmandarbete (31.3%)
33.9% av alla vigslar (34.9%)
78% av alla begravningar (78.8%)

Är inte rubriksättningen en s k övertalningsdefinition? Visst kan man lägga fokus på allt som finns - men alternativet "Tapp överallt i Svenska kyrkan 2013" hade varit en fullt adekvat rubrik. Vi fokuserar på det positiva. Det är trots allt många som kommer. Då blir inte problemen så akut besvärande
Hur kunde det bli så här?

Jag återvänder till mappen jag fick av min vän Åke och läser ett trevlighetsreportage när jag just disputerat på en avhandling om Folk och kyrka med frågan vad Svenska kyrkan tänkte och gjorde när insikten slog att kyrkan förlorat folket. Vi talar nu om processer 50-60 år innan skiljandet kyrka-stat, väl att märka.

Trevlighetsreportaget stod Eva Albrektson för i Barometern den 10 febr 1987. Av det framgår att jag hoppas på 40-åringarna. "Jag skulle vilja vinna alla lönnfeta män i fyrtioårsåldern." Jag visste att sekulariseringsperioder kommer och att 1300-talet var en sådan krisperiod. Jag vet inte om jag la ut texten varför den tog slut, det framgår inte av reportaget i vart fall. "Man brukar tala om att riten överlever myten med tre generationer. Om min farfar trodde på Gud, kommer min far, jag och mina barn, kanske att fortsätta gå i kyrkan, men sedan är det slut. Till år 2000 kommer det att vara avgjort."

Riten överlever så länge. Innehållet - "myten" eller berättelsen eller tron, kalla det vad ni vill - är då sedan länge borta. Men det vill kyrkoledningar inte se. De ser siffror. Och ser siffrorna eländiga ut, vänder de perspektiven till det som "trots allt" är bra. En kyrka som inte får ut trons basfakta till det döpta folket är förlorad. Kristendomsundervisningen försvann för 50 år sedan. Det är 2½ generation sedan - och då talar jag om den eticerade kristendomstolkning som gällde för att vara kristen tro - utan Kyrka och sakrament. Då kunde, trots allt, konfirmandlärarna knyta an till en grundläggande aning om fakta (Det Heliga Landet, Jesus som förebild, buden, skolans stampsalmer [de psalmer som ingick i svensk allmänbildning att kunna] och vad det var) och förkyrkliga alltihop. Nu är utgångsläget ett helt annat. Vi tappar de flesta. De vi når bland de unga är nog mest dem som engageras som konfirmandledare. Det är en väldigt smal bas. Och var finns det församlingsliv som lockar, säg, en lönnfet 40-årig man? Jo, det finns - men undantagsvis.

Varför då engagera sig i ett koncept för kyrkligt misslyckande? Jag fick tydligen som uppgift att redovisa grunderna för mitt eget kyrkliga engagemang. Här måste föreligga en missuppfattning att jag på något sätt skulle vara redovisningsskyldig men jag kan svara: jag vet inte.

Min agnostiska hållning kan bero på att jag inte uppfattar Svenska kyrkan som en förening utan som en samhörighet. Också i ett ockuperat land skulle jag ha mitt hem - antingen i exil eller på hemmafronten - i landet. Landet är en del av min existens. Då spelar det kanske inte så stor roll att ett kyrkoråd stolt deklarerar sig inte vilja ha med Dag Sandahl att göra, i vart fall inte kyrkorådet i Kläckeberga med Kjell Hammar som ordförande. Men lika löjligt blir det när KG Hammar (som är släkt med Kjell, för i Adam är vi alla släkt och somliga lite mer....) och hans efterföljare skulle ställas fram som mått på vad Svenska kyrkan är - för hon är alltid mer än sina systemadministratörer.

Nu har mitt engagemang obestridligen minskat, dock.
Fast när jag ser vad jag själv skrev och sa för en generation sedan, finns det kanske skäl att vara kvar och upprepa sitt "vad var det jag sa!" med ett triumferande tonfall. Om någon då skulle fråga vad som bör göras, kanske jag också skulle ge det adekvata svaret? "Det är ingen mening att jag säger det till dig, för det jag säger vill du inte höra."

Jag sa förr: "Det här håller inte i längden."
Jag säger nu: "Det här håller inte."
De som läser boken Inget för någon, som kommit i sin andra upplaga, kanske kunde utmanas att fundera över alternativen. Frälsningen kom dock genom en man som var 40 år gammal och hängde på ett kors.

Dan Sarkars nya bok Men då kom nåden springande (Gaudete) presenteras i morgon, fick jag för mig. Det är en bok där jag i texten hör författarens röst och ser glimten i ögat. Han hänvisar den som inte gillar hans humor att gå direkt till bokens kapitel 11. Boken har 10 kapitel. Sånt gillar jag. Men jag gillar allra mest den själasörjariver och själavinnariver boken avslöjar. Jag ser vilka som medvetet vill bygga en levande, folklig Kyrka. Den här sortens böcker förmår etablissemanget inte skriva. Det är tänkvärt. Avslöjande rentav. Blir slutsatsen att det trots allt finns ett rikt liv i Svenska kyrkan fast på ett annat sätt än vad som brukar redovisas?