tisdag 27 januari 2015

Fan-kristendom

Koijkerteologin är den där teologin som uppmärksammar förändringar. Kritiskt vaksam om kritik handlar om urskiljningsförmåga och inte sur lusta. Jag ser i kommentarerna att distinktionen inte riktigt upprätthålls. Kritik uppfattas som sur, för att inte säga hatiskt. Jag säger då det.

 En koijker är inte sur, men ni skulle se Lovis nu när grannarnas barn gjort snögubbar. Adam mittemot har ordnat två som står vända mot vårt hus. Det var för Lovis mycket läskigt och hon måste in på granntomten och lukta. Det fanns fler snögubbar.
Lägg märke till de små förändringarna, det är hållningen. Den gäller också denna blogg. Skulle här med tystnad förbigås stora utspel - vad skulle jag då skriva om ifall det här ska vara en kyrklig blogg? Jag skriver om sådant som intresserar mig. Och livet i det kyrkliga på många olika nivåer intresserar inte bara. Det fascinerar. Mer om detta i Helsingborg på onsdag kväll kanske.

Nu vill jag komplettera koijkerteologin med att diskutera fan-kristendomen.
Det är konstigt, att det där med personlig kristen tro tagit över så alldeles utan eftertanke. Inte för att jag har något emot personlig kristen tro, tillägnad och reflekterad. Men är inte tron också en gemensam uppställning, en flock? Så kristnades Sverige. Det är som när Växjö Lakers eller Kalmar FF spelar. Laget spelar för oss alla. När laget vinner, vinner vi. I en territorialförsamling finns det ett gäng som spelar för alla. De firar gudstjänst för helhetens skull. Jag inser svagheten med resonemanget, som är spegelbilden av det där med personlig tro. Båda måste till. Men det individuella kan bli för hårt markerat. Kristendom är fan-kristendom.

Som när förbandet högtidligen ställde upp och fanan över kanslibyggnaden hissades. Oavsett hur mycket vi förstått av nationens historia eller det dagspolitiska, stod vi samlade under fanan. Trosbekännelsen fungerar på samma sätt. Den är en redogörelse för vad Kyrkan tror och Kyrkan är den gemenskap där jag får vara med. Jag ställer mig under fanan, men det betyder inte att jag i varje detalj måste kunna redogöra för vad jag tror. Kyrkan tror och jag säger att jag vill vara med. Jag är med utan mentala reservationer. Jag är med och får det. Dogmatiska scrutinier ligger på kyrkomötesnivå, givet en vettig ordning för kyrkomöte, och inte främst på individnivå.

Eva Spångbergs insikt om bönen hör hemma här. Hon var, jag tror jag berättat det tidigare, på en flygplats och släpade sitt bagage. Då upptäckte hon att det fanns ett rullband och där stod folk bekvämt med sina väskor och forslades fram. Man behövde inte släpa ensam. Det var, menade hon, precis som med Kyrkans bön, tidegärden. Att be tideböner är som att åka på rullbandet.

Så här öppen är Kyrkans gemenskap - och det är denna gemenskap som sträcker sig genom årtusenden. Den som inte förstår det, måste uppfinna mycket alldeles i onödan och kommer att fasta i sitt eget uppfinneri. En massa liberal teologi befinner sig här där mycket av det som uppfattas vara nytt alls inte är det utan i stället gammalt feltänk från 1700- och 1800-talen. Den stora traditionen - helkristendomen, som jag tror Åke Talltorp kallade den - är befriande. Om Svenska kyrkan gör sig denna identitetsmarkör kvitt, återstår föga.

På onsdag ska jag besvara frågan om Svenska kyrkan finns om tio år. Ska jag svara att det gör den helt visst och sant om världen består? Ska jag komplicera och påstå att det som består är Svenska kyrkan men inte längre Kyrka? I jakten på relevans tappade den sig själv. Ungefär som trollkarlen vid Himalaya, som trollade sig till ett glas saft och drack upp sig själv.

Fram för lite rejäl fan-kristendom i stället. Ett liv i gemenskap. Så kristnades Europa när romarriket föll samman. Vad har vi att lära nytt?

I dag kommer biskoparna med ett uttalande mot antisemitism och nazism. Kanske är det inte 70 år för sent. Har ni inte läst Timur Vermes bok Han är tillbaka (Leopard, finns i pocket nu) är den antagligen en roligare och mer tankeväckande läsning än biskoparnas brev. Jag vet inte. Ett vet jag. Det kommer ett biskopsuttalande. För enkla prästsjälar är detta något stort. Timmarna masar sig fram, tills jag får läsa det.

12 kommentarer:

  1. Tid och plats för Helsingborgsföredraget?

    SvaraRadera
  2. Här börjar Bloggaren ansluta sig till gammaldags kollektivism.
    Och i o f s har väl libertariansk atomism kommit till vägs ände?
    Kanske blir i det multikulturella samhället ändå individualism och den enskilde som ensam ansvarig och motkraft den enda framkomliga vägen? I samhälle som i kyrka.

    GG

    SvaraRadera
  3. Bloggardag: "I dag kommer biskoparna med ett uttalande mot antisemitism och nazism. "

    Här kan man läsa uttalandet:

    http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1224133

    Självklart, men ytligt och världsligt som det alltid blir när man försöker vara snäll och god utan insikt om den andliga dimension som den levande Jesus och hans lära om förlåtelse och kärlek (rätt förstådda) alltid tillför. Jesus ger någonting ANNAT, någonting som inte är från denna värld oavsett vad vi råkar för tillfället ha i våra agendor.

    Att förlåta betyder inte att man ska låtsas att man inte har blivit kränkt när man har blivit det utan det betyder att ingenting som har hänt i historien inte kan blockera Guds Kärlek och Frid HÄR OCH NU om vi inte ger det sådan makt. Det här är KRISTNA biskopar och det är i en KRISTEN psalmbok där det finns en sån här vers:
    "Jag på detta fast kan lita:
    inte liv, ej heller död
    kan mig från min Jesus slita,
    änglar, höghet eller nöd.
    Intet kan mig skada göra
    som mig sker i tiden här,
    intet från Guds kärlek föra
    som i Jesus Kristus är.

    "Intet kan mig skada göra". Smaka på det.

    Inte relevant i sammanhanget? Är inte Jesus relevant i alla sammanhang?

    En anonym en

    SvaraRadera
  4. Kan någon göra inlägg och kommentarer begripligt? Ingen förklaring till koijkerteologi finns på Google. Och vad menar kommentaren med libertariansk atomism? Förstår någon överhuvudtaget vad inlägg och kommentarer handlar om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. För koijkerteologi se Bloggardag måndagen den 15 december 2014.

      Radera
    2. http://bloggardag.blogspot.se/2014/12/kooikerteologi.html

      Radera
    3. "Koijkerteologin är den där teologin som uppmärksammar förändringar."

      Radera
    4. Nä, och varför ska det nödvändigtvis behövas?
      Man kan väl få njuta lite, rent emotionellt alltså!
      Behöver inte "förstå" allt.

      Radera
    5. 16:57: ok, då njuter jag "emotionellt" speciellt av den liberianska atomismen. Tack!

      Radera
    6. 'Liberiansk atomism' är fina grejer det!

      Radera
  5. Innan NT:s skrifter sett dagens ljus fanns Fan-kristendomen. Hur skulle annars Aposteln Paulus kunna skriva till församlingen i Rom och tala om "vår gemensamma tro er och min" (Rom 1:12). Av Bengt Hägglund har vi lärt oss att "regula fidei" eller "regula veritatis" är grundläggande för NT och hela Skriften. Med S:t Irenaeus håller vi Skriften, Trons regel och ämbetet högt. Med J A Eklund kan vi därför frimodigt sjunga "Korset stod tecknat på fanan".
    Den liberalteologiska protestantifieringens individualisering behöver inte vara irreversibel. Ett intressant projekt i systematisk teologi torde vara att följa N J Göranssons teologiska utveckling. Här kan kanske den till en början "liberale" Göranssons väg mot en tilltagande "luthersk ortodoxi" möta katolska personalister (augustinianer) som exempelvis Josef Ratzinger i jämförande dialog. Eller varför inte jämföra Göransson med Norges Newman Karl Knud Krogh-Tonning? Detta projekt torde vara möjligt, Gud vare tack, för Fan-Kristendomen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 'Den liberalteologiska protestantifieringens individualisering' är också finfina grejer!

      Radera