68-vänstern, ett snällinlägg

Snällinlägg kan vara ett snällt inlägg på två vis.
Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på bloggen om söndagar, men snäll betyder ja, det där ni vet, det lite mesiga., Snäll betyder också snabb, schnell. Som i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Eller snälltåg, sådana man kan bli överkörd av. Jag står fast vid mitt löfte att vara snäll, sålunda.

Jag manades av en kär vän att skriva om den saliga Elisabeth Hesselblad, som nu ska gå vidare i karriären. Om henne vet jag en del. Hon "föddes som protestant", har jag läst och skrattat. Insani sunt Romani. Ibland är den katolska verklighetsförståelsen närmast overkligt perspektivlös. Är det inte bättre att skriva om de riktiga protestanterna, då? Vi hålls ju med sådana.

Göran Skytte skrev om 68-vänstern och dagens kyrka.
http://www.dagen.se/kronikor/68-vänstern-och-dagens-kyrka-1.644933
Det var, överraskande nog, inte en självbiografi. Snarast en hedersbetygelse till KG Hammar och Martin Lind, som oförtjänt räknades in i 68-vänstern.

Sådan vänster kan man vara därför att man i gemenskapen lärt sig tänka, läsa på, gå till läggen och förstå den materialistiska historieskrivningens grundläggande principer samt därtill läst Kapitalet i Bohmans översättning. Sandlers var i det närmaste oläsbar men Bohman cyklade till sockenbiblioteket i Kolsva och gjorde en berömvärd insats.
Man kan också vara vänster i den meningen att man lagt sig till med några för dagen rådande inneåsikter och med dessa anslutit sig till arbetarklassen sådan den framträder i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet, för att därmed kunna bli trappnaskare.

1968 satt KG Hammar på Finngatan och ägnade sig åt kyrkohistoria.
Martin Lind hade väl inte riktigt börjat doktorera, men han fanns i Lund och förberedde sig.
När de två började visa tendenser att tänka, som det hette, radikalt, förfärades deras släktingar just så som bourgeoisien förfäras inför hotet från revolutionärer. Men det säger faktiskt mer om bigotta släktingar. KG och Martin bör försvaras.

Till 68-vänstern ska dock Göran Skytte räknas och numera hör han hemma i kategorin "dagens kyrka".
Han har lämnat gamla politiska positioner, men han har inte kunnat göra sig kvitt det kritiska tänkandet och benägenheten att ställa de radikala frågorna. Därför undrar han varför KG Hammar och Martin Lind hamnar i en undersökning som slutar 1989 - och det är en berättigad analysfråga. Nu tar vår vän Johan Sundeen i sin kyrkogranskning av "vänstern" mest upp tryckt material och det blir väl  den kristna studentrörelsen, den som havererade. Det finns en annan och mer medveten vänster än karriäristernas, det är mitt korta budskap. Och ska man gå till källorna så sas nästan rent ut i den s k Domkyrkorättegången att Martin Lind inte skulle räknas till vänstern utan snarare till borgerlig radikalitet. Världsproblem och kyrkofrid, Faxböckerna, Lund 1969, s 171
KG Hammar var alls inte med. Han satt vid sitt bord på Finngatan.

Varför markeringen mot Martin Lind då?
Han hörde till kretsen kring fascisten Per Engdahl. Nuförtiden vill han mest påpeka att Engdahl ingick i prästfamiljen Linds umgängeskrets i Malmö, men de som varit med hade sett Lind vid Engdahls framträdanden i Lund. Fascist är i sammanhanget inget skällsord. Engdahl var korporatist och nationalist. På så vis var Per Engdahl självfallet radikal, en fribytare i folkhemmet. Hur och på vilka vägar han inspirerat det som blev dagens SD borde redas ut.

Så blev Lind socialdemokrat och det bar vägen fram. De flesta har glömt att biskopsutnämningen fick vänta en konselj eller två, eftersom Lind kvällen innan han skulle utnämnas i konselj dels fått besked om utnämningen, dels i en tidningsintervju uttalat sin glädje över den. Så fick man inte göra i förväg. Ärendet lyftes bort. De ohelgade, men bara dessa, skrattade.
'
KG fick departementsuppdrag. Församlingspräst på riktigt har han aldrig varit och markerade någon gång själv egendomligheten att han, som inte riktigt ville vara församlingspräst, i stället blev prästutbildare. Var han radikal i den gärningen eller i sina böcker? Inte 68-vänsterradikal, den saken är uppenbar. Han hade ju inte heller den bas för teologisk reflektion som den sortens församlingspräster skaffade sig som skrev pastoralteologi. Till KG:s heder ska anföras, att han i sina egna böcker kunde citera dem som hade.

Hur hamnade nu sådana som  typ Hammar och Lind och Brunne på nyckelpositioner?
Kort sagt var de havliga. Göran Göransson var i statskyrkosystemet deras välgörare, tror jag. Hans satt som departementsråd och hade understundom dåligt samvete för den kyrkopolitik han genomförde. Då blev han aggressiv. Men i stort var han en man med scoutmoral och försökte göra det han tänkte var bäst för Svenska kyrkan. Kansliman i var tum men inte helt säker i sina politiska bedömningar av framtiden. Systemförvaltare blir sådana, också när de tror sig förnya systemen. Till det kommer någon märklig förkärlek för det lundensiska, skåningar kanske och så Caroline Krook.

Nu vill jag dock fråga bortom personer.
Vilka historiska sammanhang - nödvändigheter - är det som styr vart Svenska kyrkan tar vägen? Personer agerar, men systemen är väl så intressanta. Då sätter sig 68-vänstern och läser Marx och Engels och funderar över hur prästen till sist också blir en lönearbetare och hur allt fast förflyktigas.  Det är i det kapitalistiska system den här sortens förändringar måste äga rum. Det behövs människor att hantera förändringen - men att tillskriva dem medvetenhet om deras historiska roller kanske är att vara alltför hövlig. De gör som man ska. Så blir det som det blir. Någon motståndskraft visar de sig inte ha haft. 68-vänster var de inte. Radikala? Självfallet. Frasradikala. Det gick dem väl när det gick Svenska kyrkan illa. Så skulle väl en del av den 68-vänster som lärde sig tänka, säga?

Själv gick jag till läggen, förstås.
Man har lärt sig. Uppsala 68 presenterades som "Sveriges största kristna tidning" när den var mötestidning för det ekumeniska mötet i Uppsala. I nr 4 den 9 juli finns redaktörerna Martin Lind och Per Frostin tillsammans med Carl Johan Evander oppmålta. Evander minns jag främst därför att Jesper Svenbro blev så förbannad på honom för hans streberfasoner, att han kastade ut honom från sitt rum. Jesper är, det vet alla som läser honom, människokännare.
I den ungdomliga mötestidningen Hot News vill redaktionen se sig sig som vänster och Frostin ville inte se någon "klasskillnad" i redaktionen. Men vad i innehållet var det som var så vänster? Göran Skytte och jag får väl läsa Sundeens analys. Produkten de vänstrande i Uppsala åstadkom, kunde ses  "en aning hemmagjort ut". Redaktörerna hade kvinnor i reporterteamet. Lena Bruzaeus och Karin Rodhe. Detta var före genusanalysernas tid, känns det som... Men hur radikalt var detta som prästbarnen åstadkom, ty sådana var de? Allihop.

Nu får nog snällinlägget avslutas, innan det inte längre blir snällt på något sätt.