Petitessernas Gud

"Tror du verkligen att Gud bryr sig om sådan petitesser?" kan det uppbragt heta så fort teologiska frågor kommer på tal. Den som för fram argumentet är påfallande ofta själv en tydlig illustration och tycks i sin person ha gett petitessen ett mänskligt ansikte. Det hindrar inte att ett svar kan ges, som en bekännelse. Gud är petitessernas Gud.
Vad skulle Gud annars vara?

Lina i Katthult har fattat. Gud skrynklar ihop våra öron på ett högst personligt sätt. Mikrokosmos är sinnrikt på ett sätt som övergår mitt förstånd - och på samma sätt är makrokosmos fantastiskt. Enklare gubbjäklar i min ålder kunde för några decennier sedan avhåna tanken på skapelsens komplexitet. Det gör de kanske fortfarande, men deras brist på insikter i naturvetenskap är kanske lättare att se nuförtiden. Det räcker att se på människan - detta komplexa mysterium. Och jag hör till dem som ynkar gubbjäklarna. Fördomsfullt avvisade de allt de inte fattat som ofattbart. Trons värld var till för  små barn, stora idioter och gamla kärringar bortsett från kyrkoherden som hade bra betalt för att säga något han nog inte ens själv trodde på. Så katastrofalt att det som kallades folkkyrka inte kunde förstå hur folk tänkte och konfrontera det. Gubbjäklarna hade ju inte intellektuella skäl för sin otro, stackarna. De ville inte ha heller. Det är bara tron som försöker förstå, inte otron. Den har ju ingenting att försöka förstå, som vi förstår.

Tillbaka till petitessernas Gud.
Är Gud, Fader och Son och Helig Ande, verkligen intresserad av adventsljusstakar och tändande av ljus på altare?
Svaret är ja.
Petitessernas Gud gillar det barnsligt lekfulla - och det tankfulla.

Detta är ju vad saken handlar om, att tänka över vad vi gör och förmå använda symboler för att vinna insikter. Det är på allvar just som det barnsliga, lekfulla och fantasifulla är på allvar.
Adventsljusstaken berättar något. Det kan finnas goda skäl att hålla fram den lilla berättelsen. Vi driver undan mörkret, steg för steg och överraskas så av julens alla ljus. Det är kristen tro i hanterlig förpackning

Altarljusen kan man tända hur som helst. Tänder man  ljuset på evangeliesidan först och släcker det sist är det också en signal vi kan förstå. Kanske främst den som tänder. Det blir inte tom rutin. Det kanske bevarar själen hos präster och kyrkvaktmästare, som löper risk att umgås med det heliga så slentrianmässigt att det heliga kan bli tom rutin.Genom det som är litet (och kanske fånigt) kan vi bevara det som är stort (och viktigt)! Evangeliet först och sist är beskedet när evangeliesidans ljus tänds först.
Finns det en lagiskhet i detta? Jodå. Om man tappar leendet.

Tvesynen igen.
Gud är större, sägs det. Kristen tro kan hålla med, men säger samtidigt att Gud är mindre. Vi ska fira denne lille Gud i jul. Han är så liten att Maria bär honom under sitt hjärta och så liten att han ryms i krubban. Tala om petitesser. Den som vet hur det är, kanske inte omedelbart ska fnysa vid tanken på att Gud tycker att småttigheter bär upp det stora sammanhanget?

Och nästa gång någon avfärdar trons detaljer som "petitesser" kan svaret  efter en snabb okulärbesiktning av den talande nog vara personligt brutalt.
"Petitesser! Ska du säga din vandrande petitess i världsrymden!"
Där satt den.
Argumentationstekniskt otjänligt som argument, detta ad hominem. Självklart. Men jag anar att argumentet blir rätt effektivt. Om ni inte uttalar det, så tänk det. Då spricker leendet upp och ni blir vackra, storståtligt vackra.

I går fick jag kritik i en bloggkommentar. Jag uppfattades ha kritiserat Antje. Konstigt. Här läser jag nogsamt, eftertänksamt och tänker till. Då är det fel. Hade jag bara läst rubriken t ex och ropat "hurra", hade jag fått beröm. Jag trodde verkligen att reflektion i anledning av text var det verkliga beviset på vänskap. Hur tänker ni?

Och vad ska vi göra med vegetarianerna som äter det som odlats så till den milda grad att koldioxidutsläppen överträffar kornas utsläpp?