Rätten att ha fel

Mezzosopranen Susanne Resmark är alltså etablerad islamofob numera.
Jag kunde inte annat än förstå att hon var upprörd över dåd med kopplingar till islamism. Hon skrev det inte riktigt så, men Facebook är ingen litterär verkstad. Hon kanske hade dåden i Paris i minne eller hade sett något inslag om hur IS skär halsen av folk? Hon kanske funderade över Boko Haram och kidnappningen av gymnasieflickorna? Hon hade inte för avsikt att reda ut en komplikation, den hur islam blir islamism. Hon gick inte heller igenom islams erövring av Nordafrika eller Balkan, historiska exempel på hur islam utbreds med svärd. Hon kunde dock inte se att islam tillför vår kultur något. Det skrev hon. Hon menade islamister eller jihadister, sa hon senare. Men pröva tanken att någon skrivit att "kristendomen har absolut INGENTING att tillföra vår kultur" - vad hade hänt då? Några av oss hade skrattat och sagt att det var dumt. Men många hade också med passivt gillande noterat kommentaren. Vad har Kyrkan att tillföra vår kultur? Fråga kulturarbetarna på Söder i Stockholm!

Hur det än var, så har något hänt.
I den svenska demokratin ingick förr rätten att ha fel och rätten att få svar på tal.
Nu har rätten att ha fel ersatts av rätten till uthängning och protestrop över att någon avviker från den gemensamma värdegrunden, vilken den nu är.

Kyrkoherden Höggren gav ett något oprecist besked om anledningen när han i media sade sig ha ställt in Resmarks medverkan. Vilken värdering avser kyrkoherden och varför uppträder kyrkoherden inte som mäklare, dvs som den som försöker förstå vad Resmark vill ha sagt och varför hon ser saken så? Han väljer i stället att agera som företrädare för mobbens intressen. Det är knappast apostoliskt. Aposteln ville förklara, men fick inte av säkerhetsskäl. Stadens sekreterare fattade situationens allvar. Apostlagärningarna 19:21-40. Bibelläsning ger perspektiv.

Vi kan strunta i Ängelholm, som vi brukar, men frågan som kvarstår är brutal:
Hur blev det så här?

DDR måste väl vara förebilden, alltså ett totalitärt samhällsskick, där folk visste att uppföra sig och vid behov ropa högt och traska patrullo. Die Partei (som är allmänna meningen, folkets mening) hat immer recht. Luther såg saken annorlunda och hånade Herr Omnes, den herre som var alla och därmed egentligen ingen, blott en tankefigur.
I Östtyskland fanns motsvarande beröringsskräck efter visad ovilja att förstå som nu vederfares mezzosopranen Redmark. Det är konstigt. I vanliga fall hade jag undrat hur den ser ut som muckar gräl just med en mezzosopran. Finns det ingen självbevarelsedrift? Fast det behövs inte om man blir tillräckligt många och ropar tillräckligt högt.

Men från ett land ett land där vi hade rätt att ha fel, hur hamnade vi här?
Kan det vara så enkelt att det var DDR som utgjorde förebild för den svenska skolan och då blir det så här? Kollektivt tänkande med känslospröten ute för att förnimma det korrekta och ju osäkrare man är att just detta korrekta egentligen är det riktiga och rätta, desto högre ropar man och sluter sig tätare tillsammans.

Jag kan också tänka mig att vi ser ett ideologiskt vakuum efter kristen tro. I detta vakuum finns det ingen syndabekännelse och ingen förlåtelse. Då blir det som det blir. Rätten att ha fel är väl grundläggande en kristen tanke på försoning och hjälp av Guds gode Ande liksom församlingens gemenskap och prästens förmaningar i förkunnelsen och i själavården för att hantera livets mångahanda. Utan detta måste tillvaron hanteras på annat sätt.
Där lovsången tystnar, tilltar hojtandet. Vad är alternativet?

Nu skulle Susanna Resmark kunna säga sig själv att tålamod också är mod.  Det kommer att svänga. Det gör det kanske därför att IS småmordstaktik syftar till en sådan utveckling av tilltagande hat mot islam och därpå följande mobilisering av islam mot den västerländska dekadensen. Ett sådant scenario av miljontals frustrerade muslimer har målats. Men den utvecklingen är synnerligen obehaglig att tänka sig. Det kan också bli mer tillåtet att säga det förbjudna. Då kan mezzosopranen sjunga ut och säga: Vad var det jag sa? I det läget kommer media att svänga runt också. Det går snabbt. Men inte heller detta tycks mig riktigt lockande. Det mesta talar för att Resmark inte står ensam - inte nu och inte framöver. Då har under det hojtande IS fått som IS ville. Själva clashen.

När svänger det?
Ingen vet. Vi vet bara att det kan svänga fortare än vi anar. Det vet vi genom att skåda regeringens agerande. Det gäller att hänga med. Och då har nog kommunledning, kommunala tjänstemän och kyrkoherden fler besvär att se fram emot. De kan nog inte hantera dem heller. Politiska renlärighets- och renlevnadsapostlar har det svårt här i världen. Det ska de också ha. Det kallar jag "hycklares lott i livet."

Vad kunde nu göras?
Kanske skulle fokus riktas mot de skånska tidningarna. Hur tänkte de när de lyfte ett facebookinlägg till kampanjjournalistik? Redaktör Kent Carlsson kanske kan berätta oss allom till båtnad.

Och för egen del kunde vi kanske återetablera rätten att ha fel?
Den rätten är en grundbult i det demokratiska samtalet och i det demokratiska samhället.