Det förbjudna

Överste Salander ringde i går kväll. Han var i Berlin. och hade som så ofta ätit middag med överste Busse Förbundsdagen ska denna fredag fatta beslut om insatser i Syrien, sa Salander. Överste Busse hade mött överstelöjtnant, en erfaren ung stabsofficer med docentkompetens och inflytande, André Wüstner, och Busse kunde berätta att Wüstners bedömde att kriget i Syrien kunde vara i tio år. "
Vad ska tyskarna bidra med?" frågade jag.
Salander visste besked: Spaningsflyg, ett örlogsfartyg och 1200 soldater. Ett år med möjlighet till förlängning och en kostnad på 134 miljoner euro.
"Vad ska vi tänka om detta?", frågade jag.
"Det frågade jag Busse också. Han sa att kritik inte anstår en soldat", svarade Salander. "Jag förstod."
"Och jag har börjat läsa Magnus Norells nya bok Kalifatets återkomst, den som inget förlag ville ge ut. Jag läser gärna böcker man inte vill att jag ska få läsa, som du vet. Går du över Bebelplatz kan du väl ägna saken en tanke. Kritik är det mest förbjudna."
"Ja", sa Salander, "goda och glada ska vi vara och vissla när vi går på den väg som är stensatt med goda föresatser."
Vi skrattade. Vi förstod tillsammans.

Jag har på egen hand förstått att kritik inte är särskilt välkommen i det kyrkliga heller.
Jag såg bilderna av kyrkoledare, de kallas så, som satt i Paris med tomma tallrikar framför sig.
De åt lunch genom att inte äta.
De förklarade på bibliskt sätt med T-shirt att de fastade. Jag kan inte kritisera utan läser Bergspredikan:
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hedningarna, städsla journalister och fotografer, ta på er en för tillfället tryckt T-shirt ,där det står att ni fastar och kvittera sedan ut er månadslön som tack för er beredvillighet." Matt 6:16, gamla världens översättning.  På så vis, vers 18 "ser människorna att du fastar. Men inte din fader i det fördolda för han har gått och gömt sig eftersom han inte ville se."

Det är viktigt att kunna uppfatta vad som inte bara är olämpligt i det kyrkliga utan helt enkelt förbjudet. Intet ska lägga sordin på den goda stämningen. Jag kritiserar inte. Jag läser den gamla världens översättning.

Antje satt också med en tom tallrik framför sig. Hon hade den goda smaken att inte iföra sig en T-shirt. Det hedrar henne. Men jag får problem med vegetarianerna, som släpper ut mer än korna - eller är det något jag missförstått? Däremot är jag tacksam mot Katharine Jefferts Schori. Hon slår  i Kyrkans Tidning fast att det är SYND att förneka klimathotet. Man kan dock bli torsdagsdeprimerad för mindre när jag i en uppslagen insändare i Barometern/OT denna morgon ser tre sådana syndare. Professorer är två. Den tredje hör till nätverket Klimatsans. Tre syndare, enskilt och i samförstånd. Och deras synder ska nu en besvärad läsekrets ta del av. Skäms Barometern/OT!
Å andra sidan säger Jefferts Schori att konflikterna i The Episcopal Church nu ligger bakom. Och det är inte riktigt sant. Inte alls sant. Så vad ska jag tro? Jag är nog ute i det förbjudna igen. Attans! Lätt är det inte.

Jag kritiserar emellertid inte.
Alltså får jag problem med den adventskalender Växjö stift lägger ut.
Kritisera får man inte. Får man tänka efter? Det är bara två luckor hittills jag läst, morgonen har ägnats åt annat, med de sedvanligt kristliga och intellektuellt undflyende texterna, ni vet det där med tolkning. Tillvaron är "som från Din röst", det är inte Ordet som skapar men närapå. Matematiken är outgrundlig,heter det, och det måste vara fel. Skapelsen och universum kan beforskas därför att den är utgrundlig. Källorna är inte bara anade utan bekända, allt har sitt ursprung i Gud. Är jag till för att ett "Du" är till? Det är väl tveksamt. Jag är till för att det "Du" som är min käre himmelske Fader ville mig. Och vad betyder det att "Vi finner mening för att Du ger oss namn", det är väl knappast intelligibelt, eller är det?

Till dessa vackra rader fogas ett "Amen". Varför det?
Jag kritiserar inte. Men jag är brydd. Ni får läsa och se om ni förstår själva:

Jag är
Ljus blev till.

En tillvaro uppbyggd av vibrationer 
som från Din röst. 
Det gränslösa gavs ramar
där vilja fick form, 
himlakroppar och partiklar, 
i en outgrundlig matematik. 
Allt står i förbund med Dig.
Liv som spirar,
som en kraft från bara anade källor.
Vi är av samma ursprung,
samma ande i allt. 
Liten i det oändligt stora. 
Jag är till, 
för att Du är. 
Vi finner mening 
för att Du ger oss namn.
Amen.

Jag kritiserar inte heller biskoparnas adventskalender, som jag letade efter på Svenska kyrkans hemsida. Ur den ska jag hämta uppbyggelse. Jag anstränger mig.  Någon välvillig kommunikatör har fått en idé och biskoparna måste ställa upp. De har nog inte riktigt satt sig i ett seminarium och tillsammans funderat över vilket syfte de har med sina uppbyggligheter.  Jag såg att Svenska kyrkans 14 biskopar delar med sig av tankar och funderingar i juletid.  Visserligen är det inte juletid ännu men det kanske inte är så mycket till tankar och funderingar heller? Men jag kritiserar inte. Någon slags föreställning om vad en biskop kan göra, finns säkert i de små framställningarna. De kan i varje fall trycka ut sina meningar. Om ditt och datt.

Här är kanske problemet. Advent och jul lockar inte bara fram det bästa hos oss. Eller är problemet värre: Detta är det bästa som kan åstadkommas. En fiktion av vad kristlig kultur och kristlig folklighet ska vara. De låtsas att deras monologer är dialogiska. Så skriver jag självfallet inte. Det är till för elaka typer som professor Hedenius eller docenten Lidforss att formulera sig så (och de är båda som bekant döda). Eftersom jag inte är kritisk, kan jag bara konstatera: Här finns inga problem. Hade det funnits, hade det varit förbjudet att påpeka det.
Lita på gamla världens bibelöversättning!
Dög den för gamle Adam, duger den för oss.
Särskilt i juletid, när vi så gärna njuter också av gamle Adams Julsång.