I forskarsalen

Gårdagen tillbringade jag i en forskarsal. Det gav inte så mycket nytt. Främst lite suckan. Vi går ju till de döda, de som en gång var levande och konsekvent gjorde felbedömningarna. Det vill säga om man inte tror att de nya relationerna mellan Kyrka och stat på 1860-talet var det avgörande eller att beslutet som effektuerades år 2000 var det. Då är allt klart. Jag nämner inte det där steget som en del biskopar varnat för - att skolans kristendomsundervisning togs bort. Då talar vi 1960-tal. Och det var det årtiondet jag beforskade.

Jag kan göra några nedslag.
David Lindquist var biskop och hans arkiv finns på Linnéuniversitetet i Växjö. Det är på många sätt obearbetat, brev ligger i sina kuvert och det mest värdefulla tycks vara frimärkena. Tidningsurklipp finns där också. Det mesta hade jag sett tidigare. Det finns också några nummer av Pro Orthodoxia, av Rundbrevet och av Kyrklig Samlings stiftsblad samt Nya Väktaren.

David Lindquist hörde som domprost till Domkapitlet i Härnösand. Där var Gunnar Hultgren biskop.  Domkapitlet avvisade i sitt remissvar tanken på kvinnor i prästämbetet. Vi skriver början av 1950-talet, som ni minns. Denna omständighet hindrade inte David från att i början av 1960-talet med glädje hälsa ämbetsreformen. Han var då vorden för kvinnor som präster. Domprosten GA Danell måste väl sägas ha ansatt Lindquist med frågan om argument för omsvängningen. Några svar fick han inte. Aldrig. Så här många år senare ser jag mest tragiken.

Rollfördelningen var klar. Lindquist var helgad och god, medan Danell var okristlig och kärlekslös. Temat återkommer i brev från präster, odalmän och Växjös fina folk, brev som skulle uppmuntra David Lindquist. Jag blir mest ledsen. Det är ljug. Som mest var båda offer. Och GA som saknade allt vad vördad inför biskopar heter, drev resonemang, som Lindquist inte kunde hantera. Men GA hade vördnad för själva biskopsämbetet. Om någon genom åsiktsbyte tog sig in i det ämbetet, kunde han bara inte vara tyst.

David Lindquist predikade aldrig i Växjö domkyrka. Det sas att GA förbjöd honom. Det är inte sant. GA själv berättade hur de båda satt på kafé i Läckeby (de skulle ta vård om förre kyrkoherden i Hulterstad Hugo Håkansson, som bröt samman vid beskedet att pastoratsregleringen 1962 innebar att han skulle förflyttas till Bäckebo) och GA försökte övertala biskopen att komma. Han ville inte. Det kunde GA leva med. Svårare var det att hantera att Lindquist aldrig sa ifrån när uppgifterna om den stängda domkyrkan fortsatte spridas. Det går väl att förstå, oavsett inställning i sakfrågan?

Inger Svensson skulle prästvigas till jul år 1969. Då var David Lindquist sjuk och skulle pensioneras året efter. I Svenska Dagbladet återfanns den 22 dec 1969 beskedet att polisen varit i larmberedskap. Det blev dock "en alltigenom ostörd och stämningsfull högtidlighet". Kalmarpolisens beredskap för unga demonstranter (läs: teologie studerande i Lund! DS) var överflödig liksom detta att det skulle finnas en biskop i beredskap om David Lindquist inte skulle orka genomföra vigningen. Det är de små detaljerna, här från SvD, som avslöjar mer än vi vill veta, va?

Nu hade Carl Sjögren, kyrkoherde i Högsby (1910-2000), som skulle få Bengt Lindwall som adjunkt till Berga, lovat att assistera vid vigningen. Hans brev till biskopen finns i samlingen. Han undanbad sig. Han hade inte vetat att Inger Svensson skulle vigas samtidigt. Visserligen var han själv för kvinnliga präster men av hänsyn till fru och barn, församlingsbor och andra, ville han slippa och hoppades på förståelse.
Carl Sjögren var säkert en ärans man. Jag har hälsat på honom men inte egentligen samtalat med honom. Men är han inte en typisk präst? Han kan av olika skäl och hänsynstaganden inte orädd stå fram för det han tror, det han inte tror eller det han tvekar om. Vi som hade frågor om 1958 års ämbetsreform hade förstås intet att hämta där, men inte heller de kvinnliga prästerna. Förklaras inte en del av det som hände härmed?

Jag kopierade något, tog mig hem, gav kaninen Aslan en bit gurka (uppskattad) och umgicks vänligt med hundarna. Sedan blev det hundpromenad. Då utforskade min hjärna, som sökte stimulantia, något som skulle kunna tänkas vara en nyansskillnad. Kyrkans Tidning gjorde ju en kompetent uppföljning av vad som händer på Utbildningsinstitutet med frågan om förtroendet för rektor Eriksson. Kajsa Söderberg frågade om förtroendet för rektorn och generalsekreteraren svarade: "Ja, det har jag." Jag som varit med ett tag hör tonfallet! Samma fråga ställdes till ärkebiskopen som svarade: "Jag har förtroende för den pågående processen och för att rektor och hennes medarbetare kan utveckla verksamheten så att de studerande får den utbildning som ligger i institutets uppdrag." Kan vi inte kalla in några kremlologer för att förklara för oss nu? Vad är det ärkebiskopen säger och vad betyder detta egentligen?

Forskarmöda är att sitta i forskarsal men också den reflektion som pågår när forskaren tror sig syssla med annat. Jag fortsätter sucka och läser Smålandspostens stora reportage om Tingsryds pastorat. Det publiceras på tre sidor i dag, i går var det två och fortsättning kommer i morgon). Är detta den närmaste framtiden för Svenska kyrkan lokalt - konflikter som leder till avhopp och uppgivenhet? Kommer framtidens forskare (om det kommer några som ägnar sig åt Svenska kyrkan) att se ett samband mellan de stora strukturförändringarna och de små men förödande konflikterna? Kommer de att särskilt skriva om hur blinda aktörerna var för sina sammanhang? De förstod helt enkelt inte? Jag funderar.