Nattvardsvinet

I tidningen Evangelium fick jag läsa Ninna Edgardhs essä.
http://tidskriftenevangelium.se/essa/kristi-blod-forenas-med-vart-blod/
Det blev en kärkommen anledning att argumentationsanalysera. Hur ser druvjuiceteologin ut? Hur är den tänkt teologiskt?

1. Saken gäller att det i den församling där författaren, som är professor, tjänstgjort som präst de senaste åren finns "många människor" som försöker komma bort från sitt alkoholberoende liksom barn och unga. Deras föräldrar skulle aldrig komma på tanken att bjuda dem på alkohol.
Nu går det att förstå vad saken gäller.

2. Tvekan finns om min kropp tål att ta emot det som bjuds. Det är en onödig fråga. Därför löses saken så, att det blir duvjuice, inte avalkoholiserat vin, och förstås glutenfritt. Frågan gäller alltså något medicinskt.

3. Prästerna upplevde att det var viktigt att deklarera att alkohol inte förekommer i de kyrkliga sammanhangen. Frågan gäller alltså också något socialt.

4. Församlingen beslöt om druvjuice och pastor Ninna fann det lätt att acceptera beslutet. Utgångspunkten är klar som vatten (innan klimatkatastrofen, nota bene). Var det ett beslut fattat, var det inte heller längre en fråga, eller? Återstår att hitta sig en teologi som fungerar som ideologi för det fattade beslutet.

5. Måltiden gestaltar som ingen annan handling trons verklighet, skriver pastorn/professorn. Verkligen? Är inte Den Heliga Skrift högst konkret, verklig? Hur är det då med dopet eller avlösningen? Och skapelsen? Frågorna kanske kan uppfattas vara näsvisa, men  det erkännandet ska lämnas, att vi otvivelaktigt närmar oss lite teologi.

6. Kyrkofadern Augustinus inkallas.
I mässan tar vi emot det vi är - delar i Kristi kropp, medlemmar. Men "vi i kyrkan" har "ibland" ställt Bibeln och undervisningen i centrum så att det kroppsliga i Augustinus ord (Paulus var det väl, egentligen? DS) skymts. Dock kan inte måltiden räknas utan "berättelsen om instiftelsen" som hör till.
Det är alltså så konsekrationsorden uppfattas - som berättelse.
När det äntligen blir lite teologi, måste jag anmäla att jag är av annan mening.
Mässan är HHN, Herrens Heliga Nattvard. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet, skulle just Augustinus säga. Konsekrationsorden konsekrerar och är mer än en berättelse. Orden gör något som Jesus lovat att de ska göra.
Men kan man inte se orden som just en berättelse. Jodå. Om man är reformert i sin nattvardslära, just detta som Luther tog avstånd från.

7. Biskopsmötet har uttalat sig och pastorn uppfattar sig satt i tjänst av den kyrka hon tillhör. "Det skulle inte kännas (obs! DS) rimligt för mig att tjänstgöra som präst om jag inte var beredd att följa kyrkans ordning i så grundläggande frågor."
Druvjuice går bra. Går det kanske lika bra med selleri, kunde vi med Werner und Werner fråga.

Nu kanske Kyrkans ordning i verkligheten inte är druvjuice i mässan, dock?
Jag känner igen Roms sätt att argumentera mot Luther, gå tyst in under det Rom har bestämt, Jag skulle till och med kunna göra en politisk analys av professorns ställningstagande som är helt motsatt den hållning som gällde 1968, när det var rätt att göra uppror.

Detta sagt blir det  inte bara "självklart"(men om det är självklart finns det väl inget skäl att diskutera saken? DS) utan också "rimligt".
Rimlighetsargumentet ska regelmässigt tända varningsljusen. Det kan röra sig om ett övertalningsargument av försåtligt slag, en härskarteknik i meningen "den som inte tycker detta är rimligt är dum i huvudet".
Min erfarenhet är att begreppen självklart och rimligt tas till när det börjar bli tröttsamt  eller motigt att ge argument. Jag kan ha fel, men så känns det.

Hur då rimligt, för att ta upp tråden?
Jo, med tanke på "den sekulariserade och pluralistiska situation vi lever i".
Samhällsklyftorna blir också en komponent i resonemanget.
Hur? Jo, i en tid när förandligandet är en risk måste det vara extra viktigt att det som är "kroppsligt och verkligt" hålls fram. Om inte, resonerar pastorn "riskerar kyrkans handlingar att upplevas som magiska redskap".
Det må väl vara ursäktat om alla inte riktigt kan följa hur detta blir ett argument för just druvjuice? Men det finns ett svar

8. "Kyrkans sakrament handlar om tillvarons inneboende helighet och sakramentalitet, som blir synlig och påtaglig på ett speciellt sätt i firandet av dop och nattvard."
Här gäller det att läsa det finstilta.
Det är något i tillvaron inneboende heligt vi möter, alltså inte Augustinus tanke att Ordet (det heliga) kommer till det materiella och gör sakramentet. Och det är firandet mer än det konsekrerade brödet och vinet eller dophandlingen som gör något. Är detta reformert teologi eller inte ens det?

Pastorn tycks ha på känn att resonemanget om materialitet haltar. Smaken är viktig - och nu ska hon argumentera för att druvjuice är en smakupplevelse, om jag förstår saken rätt, även om "för några smaken av riktigt vin (är) en viktig upplevelse i måltiden." Kanske är det så. Vinprovning har jag läst om och hört talas om - inte druvjuiceprövning. Har ni sett ett magasin som utkommer frekvent och heter Allt om druvjuice? Har ni köpt en "Fynddruvjuice"?

9. "Det är viktigt att det vi gör står i kontinuitet med evangeliets berättelser och med kyrkans tradition." Här är, såvitt jag förstår, ett teologiskt ställningstagande. Jag håller med. Detta är viktigt. Vad innebär detta klara statement?
"Det innebär också att det måste fungera för de kroppar som samlas här och nu för att tillsammans låta sig förvandlas av Gud."
Jag är inte med längre. Det verkar vara teologiskt tänkt, men kopplingen till huvudsatsen är helt väck. Slutsatsen följer inte av premissen. Det är filosofi. Teologiskt?  Nog är det egendomligt med en teologi om kroppar i Kyrkan som handlar om kroppsdelar men aldrig om huvudet, Kristus! Det kan man utan polemisk iver kalla huvudlöst.

10. BEM-dokumentet anförs så.
Då är vi inne på ämnet ekumenisk teologi. I BEM-dokumentet "erkänns att kyrkor har olika traditioner kring de element som brukas i nattvarden", påstår professorn. Språkbruket blir närmast bedrägligt. I det ekumeniska arbetet måste vi skilja mellan det som konstateras vara och det som erkänns för i erkännande brukar ligga igenkännande av autencitet.
Vad sägs i BEM?
Vi går till kommentaren om nattvarden punkt 28. och finner först att kyrkan alltsedan nytestamentlig tid fäst den största vikt vid ett fortsatt bruk av de element, som Jesus använde vid sin sista måltid. Största vikt! Men det finns kyrkor som använder lokalt gängse mat och dryck för att det "bättre tjänar nattvardens förankring i vardagslivet." Hur ska man se på detta?
Håll i er.
I BEM heter det: "Ytterligare studium krävs i fråga om vilka drag i Herrens måltid, som är oföränderligt instiftade av Jesus och vilka drag som kyrkan själv är kompetent att besluta om."
Det tycks som om professorn glömt gå till källorna. Gud vare tack och lov för docenter som gör det.

11. Det sista argumentet kunde lika väl vara det första. "Att göra alkoholhalten i den dryck som bägaren rymmer avgörande för måltidens giltighet..." Det är knappast detta saken gäller. Här ställs i stället frågan om Herrens instiftelse, en fråga som pastorn alls inte brytt sig om att avhandla.

Så mycket teologi var det i professorns genomgång och hur många skarpa argument kunde vi finna?
Inte särskilt många, va?
I en kyrka som vill framträda som faderlös och herrelös, finns det självfallet inte heller så stor anledning att fråga efter Herrens instiftelse, så mycket fattar jag.  Men ändå! Fast glidningarna i resonemang upphör inte att fascinera mig.

Har vi roligt eller har vi roligt?
Om vi just nu vill ha än mer kul är det bara att fortsätta läsa Folke T Olofssons bigrafiidogmatik Credo.

I sakfrågan vill jag anlägga barnperspektivet.
- Pappa, vet du varför vinet i nattvarden är så starkt? frågade den lilla flicka på 4 år, som nattvardsundervisats och börjat gå till nattvarden.
- Nä.
- Det är för att Jesus är så stark.

Kontra det argumentet med er bleksiktiga druvjuicekristendom!