Berättelsen befriar

Självfallet kan en berättelse befria. En romangestalt kan beskrivas så, att jag känner igen något av livets glädjeämnen och vedermödor och fattar att något är ett allmängiltigt och inte bara något besvärande personligt. Romangestalten finns inte, men berättelsen befriar. Karlsson på Taket t ex. Eller Pippi Långstrump. Så kallade låtsaskompisar, som omvärlden står frågande inför, kan visa sig vara på riktigt, Karlsson, och Pippi är en stark, modig, rolig och rik tje, som gör vad som faller henne in. Alla flickor behöver inte vara som Annika.

Kan det vara på samma sätt med berättelserna om Jesus?
Ja och nej. De kan fungera på samma sätt men de är på ett annorlunda sätt.
Den insikten ställer oss mitt i julevangeliet.

En mängd basfakta hos Lukas visar sig numera stämma. Vi kan veta mer från den romerska historieskrivningens material, som den vet som satt sig in i att kejsar Augustus verkligen hade två skattskrivningsprojekt, år 28 och år 8 före vår tideräkning. Qiurinius i Syrien hade hand om det andra, som företogs i ett par omgångar. Om detta kan man uppdatera sig hos Anders Brogren.
brogren.nu

Uppdatera sig med texter vi har tillgång till kunde inte D. F. Strauss år 1835, när han 27 år gammal skrev sin epokgörande bok om vad han tänkte att man kunde veta om Jesus och Nya testamentet. Det egendomliga är nog egentligen att hans bedömningar stått sig så länge, utan kritisk granskning. Det menar inte jag utan har fått insikten hos John A.T. Robinson. Utgå från att många religionsvetenskapligt utbildade inte riktigt satt sig in i detta. De pratar på ändå. Ungefär som Dick Harrison, när han som historiker blir alltmer omnipotent i sitt vetande. Jag såg att han gett sig in i dateringsfrågor kring Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna. Hur det är "inom bibelforskningen" får vi veta. Vilken enhet och enhetlighet är detta ämne - bibelforskningen? Och i sak har Harrison fel.  Det blir så när experter bli omnipotenta.

Då är det väl lika bra att gå till Lukas själv och den inledning han ger.
Fyra verser inleder evangeliet. Det är i sak den antike historieskrivarens forskningsprogram. Han följer det programmet och ska räknas till antikens stora i branschen, han och Herodotos. Han tar sig till dem som var med och kan berätta. Maria, förstås. Den berättelsen ger oss julevangeliet. Han gnetar på med små sakinformationer om sådant han är intresserad av och ibland tar han med sådant som ställer honom i särklass. Antikens bästa sjöskildring finns i Apostlagärningarna, en skildring som påminner om flyktvägarna i våra dagar, Apg 27. Det är ett monumentalt verk Lukas gett oss. Han påstår att han skrivit ner berättelsen om Jesus från början till himmelsfärden i evangeliet (Apg 1:1) och att de upplysningar som getts om Jesus är tillförlitliga (Luk 1:4).

När nu Lukas arbetar i tillförlitlighetsbranschen, kanske hans påståenden skulle tas på allvar? Vad säger att karln skulle ljuga för oss? Lös den gåtan. Lukas berättelse fungerar som befrielse därför att det han berättar har hänt men Befriaren är en annan än berättelsen, nämligen Frälsaren själv. Varför ska vi tramsa runt om den saken? Är det inte lika bra att fungera som historiematerialist när vi har  tillgång till historiskt material? Skulle Gud vara något annat än historiens Gud?

Jag ska inte påstå att jag dagligdags funderar över evangelisten Lukas, men jag gillar honom -  också därför att han är en resande reporter, en som kommer utifrån men ambitiöst vill träffa folk, röra sig i smeten, skaffa sig informationer. Det är inte så lite av den legendariske reportern Egon Erwin Kisch, den rasande reportern, över  Lukas arbetssätt. Att Matteus, Markus och Johannes skriver evangelier som är ögonvittnenas redogörelser är en sak. Lukas har alls inte varit med men satt sig in i allt så pass att de som varit med ser att han skildring håller. Den blir en del av vår nytestamentliga kanon. Upplysningarna är tillförlitliga.

Befriar berättelsen, alltså?
Den befriar därför att den ger oss tillförlitliga uppgifter om Jesus. Det är dessa tillförlitliga uppgifter vi hälsar i gudstjänsten med orden "Lovad vare du, Kristus" och uppfattar vara Guds eget besked till oss om våra villkor. Den lille pilten på krubbans strå är verkligen till vår frälsning sänd! "Men", som pastorn sa när han vältaligt på en julfest utlagt de hemska barnamorden i Betlehem så att åhörarna hade bilden av blodiga barnlik på näthinnan, "låt oss inte tala om det nu. Låt oss i stället dricka kaffe och äta kakor!"
I det kyrkliga blir bibliska hårdfakta besvärande. Då befriar inte bara berättelser utan också kaffe och kakor.

För att inte tala om insatsen att föra in reinkarnationen i inkarnationens mysterium som en komplettering av det bibliska. Jag ska skriva mer om detta i mellandagarna. När jag i går läste Svenska Dagbladet och fann biskopen Bengt Wadensjös plädering, tänkte jag över hur konstigt det blivit. För en hindu är reinkarnationen ett straff, men i svensk folktro uppfattas reinkarnationen som en positiv möjlighet. Hur blev det så? Där tron går ut, går vidskepelsen in. Och hur är det, ska inte folks tro bestämma vad Kyrkan tror - hur går det annars med medlemskap och medlemsavgifter?
http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt

Ska jag särskilt notera att biskoparna Hammar och Wadensjö är prästsöner?
Eller är det viktigare att de är kyrkohistoriker?

Under mitt måttliga sätt att hålla jul, noterar jag ett annat intressant fenomen.
Många av de sånger vi får höra, också i det kyrkliga, är lovsånger till julen, som är underbar och därför lovsjungs. Det är sentimentalt så det förslår och snö. Jag noterar mest. Skulle vi tala om en envig mellan Jesus och Julen, måste Julen koras som vinnare. Inte på knockout men på poäng....

God fortsättning på allt!