En taskig barndom

I Två Systrars kunde vi (på min tid) säga: "Vi har alla haft en taskig barndom." Det var repliken som skulle skifta fokus. Rätt roligt, egentligen. Barndomen är inte bara den ljuva tiden som jag minns som i går. Det var växtvärk på många sätt. Men ingen ska uppträda stöddigt genom att redovisa en taskig barndom. Den har alla haft.

Hur kom den tanken över mig nu?
Jag läste förnumstigheterna i Växjö stifts adventskalender. Lucka efter lucka möter ett budskap jag hört sedan jag var barn - kanske mer i skolan med dess etiska undervisning än i söndagsskolan, men jag blir denna morgon lite osäker. Julen lockar fram det sämsta hos de kristliga och allra sämst blir det när de etiskt ska vända på evangeliet. Så var det med Rydberg för 150 år sedan. Så är det med den liberala teologin nu. "Eticerande" var ordet.

Naturligtvis var stiftsdiakonen framme och önskade en vit jul, dvs en jul utan alkohol. Hon hade hört några berätta om grannen som sköt från balkongen en jul och tyckte synd om skyttens familj, om det fanns någon. Det vet vi inte. Vi vet inte ens varför han sköt. Salut? Men stiftsdiakonen skaffade sig en diakonal föreställning!

Så går förstås stiftsadjunkter loss. Herodes kanske var rädd för barnet i sig själv och de där stjärntydarna från legenden borde utmana oss att se vad andra främlingar nu bär med sig för gåvor.

Hållningarna är inte nya. Det är bara det att jag är så trött på dom. De eticerande tröttnar aldrig. Jag gör. Det säger mer om mig än om de fina stiftsanställda, det medges utan omsvep. Men det vore rätt befriande att bara barnsligt få ställa in sig i julens drama och se vad det får för konsekvenser i mitt liv när hjärtat grips av Mysteriet, utan besvärande pekpinnar från dom som förstår bättre.

Samtidigt måste jag nog påminna om kyrkomötesbeslutet att Annandag Jul 2015 inte kunde blir den stora manifestationsdagen för samtidens martyrer, som jag föreslagit i en motion. Skälet var tidsbrist, planeringen var gjord och allt tar tid. Hoppet, konstaterade jag, var att det skulle bli ett martyrår 2016 också, så att vi kunde markera saken då i stället.

Hur kommer det sig att det eticerande draget inte har plats för verkligt allvar? Kanske därför att förnumstigheterna bleknar inför det verkliga martyriet, medkristna som får ge sina liv för Frälsarens skull.

Till det lagiska draget hör dock inte, som i Geneve på sin tid, det sedliga allvaret. Att en sen afton i just Geneve gå och se porträtten av de reformerta hjältarna huggna i sten är inget annat än en skräckupplevelse. På sitt sätt är det också en skräckupplevelse att se det glättiga kyrkolivet. Jag menar, det där de finkristna tramsar och flamsar. Vem vill egentligen sitta i deras lilla och mycket självupptagna innegäng?
Facebook-inläggen avslöjar väldigt mycket, kan jag meddela. När narcissister blir präster, måste det bli så. Gå till exempel in och kolla "foton" på Alvesta församling om ni vill förstå vad jag menar.

En taskig barndom lärde oss iaktta vuxenvärlden med skepsis, det fattar jag och tackar för.
Domkapitlet i Luleå friade den bloggande prästen, såg jag i pressmeddelande från stiftet. Men formuleringen är märklig. Det finns, säger pressmeddelandet, formuleringar som kan anses som olämpliga. Kan? I Domkapitlets beslut hette det att Torbjörn Lindahl borde förstått att formuleringarna "kunnat uppfattas såsom stötande av läsarna". Jag läste och blev inte stött, så vilket är det kollektiv "läsarna" kapitlet avser?

Det hela påminner väldigt mycket om Växjö domkapitel, som menade om något att det skulle kunna komma att uppfattas på ett visst sätt. Jesus får vara tacksam att han inte står under domkapitlens tillsyn. Vad allt sa inte han, som kunde komma att stöta dem som hörde honom och därmed var olämpliga. Evangelierna kryllar av olämpligheter! Den kritiska distansen till domkapitlens ordvränagnde kan bara den som är med en taskig barndom försedd, förstå.

Det är väl den taskiga barndom som vi alla haft som får oss att förstå avkragningen i går av två präster i Misisonsprovinsen.
EFS ska vi ha goda relationer till - men det tog väl minst 50 år - och i denna lågkyrkliga föreningskristendom förekommer en del som inte är helt svenskkyrkligt.
Gamla och erfarna präster i Svenska kyrkan, som hjälper medlemmar i Svenska kyrkan att få fira gudstjänst, avkragas.  Den öppna, demokratiska folkkyrkan drar upp gränser!

Jag behöver inte ha några synpunkter på vad Göteborgs domkapitel ställer till med.
En av ledamöterna bearbetar genom kyrkopolitiken sin egen mycket taskiga barndom som ett fadersuppror på gamla dar. Han läser aldrig Bloggardag så jag kan skriva utan att han blir ledsen.
En annan kom den politiska vägen in i det svenskkyrkliga från Frälsningsarmén, deltog han i beslutet?
Och så har vi den rene politruken.
Om domprosten vet jag föga.
Så har vi biskopen - ett prästbarn vars syskon samtliga varit kyrkligt anställda. Hela syskonskaran är en uppsättning trevliga personer och några trevligare än de andra, inte tu tal om annat, men man  kan väl fundera något just om man själv kan redovisa en taskig barndom.
Den  taskiga barndomen blir verkligen en tillgång, när vi lärt oss betrakta vuxenvärlden med skepsis. Lite av "insani sunt christiani" kanske.
Få tillgångar visar sig vara så värdefulla som just en taskig barndom.