38.25

Det happade sig så att jag granskade en hylla med böcker i går morse och tänkte sortera. Där i hyllan fanns tre inbundna årgångar Kyrka och Hem. De skulle inte stå just där utan rätteligen å lantegendomen. 1950, 1951 och 1954 års tidskrifter var överraskande. Det är tidningar från min tid på jorden. Det är en annan tid vi talar om - och ett annat kyrkoliv. Det skrämde mig på ett sätt. För jag blev böjd att ompröva blogginlägget om avtalsförhandlingen. Tänk om Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation helt enkelt rätt tolkar tidens tecken och prästerna inte längre är präster i någon rimlig kristen mening utan i stället anställda producenter av civilreligion? Den uppgiften kan schemaläggas och skötas på 38.25 veckotimmar.

Om det inte längre i egentlig mening finns ett kyrkfolk, dvs människor som t ex går alla adventssöndagar och förutsätter att det är gudstjänster hela advent (ja, jag såg deprimerande nog denna morgon att statsministern också går alla adventssöndagar, men insåg att det betyder inte vad meningen säger! Man kan bli deprimerad för mindre än undflyende språkbruk.) Kyrkfolk är söndagliga gudstjänstfirare, det är i vart fall en försöksdefinition som bär rätt långt. Och detta folk har en kyrklig identitet på individnivå också. Välan, finns inte församling i betydelsen kyrkfolk förklarar det att arbetslaget kan uppfatta sig som församling. Nu är det få arbetslag där alla går i kyrkan söndagligen, men den lilla omständigheten kan vi bortse från. Naturligtvis är det då logiskt om alla i arbetslaget ska gå på samma avtal. Men det bygger på en normalitet: det finns inget kyrkfolk, ingen egentlig församling. Arbetslaget producerar för konsumenter. Det är det hela. Det har inte mycket med kyrkokristendom att göra.

Prästen i arbetslaget producerar men de viktigaste producenterna är församlingspedagoger och församlingsvärdinnor (jag tror det heter så fortfarande....). De producerar nämligen verksamhet. Kyrkomusikerna är också viktiga. De producerar musik och de ska kunna musik från gregorianik till den senaste populära låten och allt ska de kunna dra på orgel, gärna också på dragspel. Varför? Därför att kunden alltid har rätt? Prästen kan också ha sin betydelse i producentledet för att producera event av olika slag, dop och vigsel, begravning förstås. Då krävs också lyhördhet för avnämarnas önskemål.  Allt detta kan förstås schemaläggas och klaras av på 38.25. Till och med kyrkoherdens schemaläggning kan hanteras på 38.25. Fast kanske inte en del annat som kyrkoherdar brukade göra på 1970-talet och tidigare.

Hur ska detta förklaras? Är saken så enkel att vi är och har varit oense om vad prästämbetet är och är till för? Det är i så fall inte bara arbetsgivarorganisationen skuld till, den organisationen administrerar eländet. Eländet självt är skapat av många olika och kanske motstridiga intressen. Byråkraters förstås, välvilliga prästers, lättjefulla prästers och naturligtvis kyrkopolitiker med ringa insikt i vad som skulle komma att övergå Svenska kyrkan. 1957/58 års ämbetskonflikt, så illa hanterad den än är, kanske bär oss informationer på djupet? Prästen uppfattas inte har med något sacerdotalt att göra. Det gäller att organisera religion och stå för ett etiskt budskap. De tidigare upptäckterna om prästämbetet, de som hörde till den kyrkliga förnyelsen, tycks helt okända.

Det slog mig att SD och S i årets kyrkoval kan bli goda exponenter för två felsyner under 1900-talet, de två syner som den kyrkliga förnyelsen och prästglädjen stod emot. SD:s kyrkosyn är den nationella kyrkan, korset stod tecknat på fanan och kulturella konservativa värden bärs upp av kyrkan. Ni ser prästtypen i filmen Den enfaldige mördaren. S:s kyrksyn är det eticerande budskap som blir den liberala teologins konsekvens. Den talar om Jesus som förebild, citerar honom men han är inte Frälsaren. Minns Harald Hallén. Hans uppståndelsetanke är att någon kommer och lägger en ros på din grav. "Då är du inte död, du lever!" Båda synerna var antikverade redan på sin tid, förstås. Men lägger socialdemokraterna en ros på den kyrkosynen är den inte död, den lever och SD kan pumpa upp ett ideal som i tiden ligger kring Gustaf V:s borggårdstal.

Jag antar att motmedlet var just den prästväckelse som tog gestalt, den som gav oss de liturgiska kläderna. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse måste en präst ha läst (Gaudete förlag har den tredje upplagan). Och då skulle präster fundera över hur nådatiden används. Jag såg i Dagen att Thage G Peterson inte går i kyrkan "trots att jag är teolog", som han sa. Nå, då är han inte teolog, bara religionsvetare med religionsvetenskaplig utbildning. Teolog blir man på annat sätt, i bön och gudstjänst inte minst. Så hur många präster är teologer, sådana som år efter år får lära sig mer om Gud och har arbetstid att göra det? Det är förresten då som begreppet arbetstid inte blir det avgörande, men prästeriet fylls inte heller av meningslösheter att kommenderas till.

Ska jag fundera ett varv till på det som kallas stress och utsatthet så blir det en fundering om den autentiska kallelsen. Om jag gör något som jag egentligen inte skulle ägna mitt liv åt, är det väl rätt klart att det skaver och att denna insikt gör att uppgifterna i görligaste mån disponeras om och jag vill hem från dem så fort som möjligt. Det kan också förklara att prästtjänsterna blir något annat, något som ska in på 38.25. Och detta att präster far illa. "I själanöd, ho kan av glädje sjunga?"

Medlingen tas upp efter sommaren. Positionerna är låsta. Då finns det tid att ställa grundfrågan om inte Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation tänker fullkomligt logiskt och att utmaningen är att krossa den logik genom att fokusera på vad en präst egentligen är.