Håll i hatten!

Man hittar en del på nätet. Jag läser. Ibland häpnar jag.
Här är ett exempel:

Svenska kyrkan har blivit allt mer politiserad. Prästerskapet inom Svenska kyrkan är till stor del öppet homosexuell och aktivister i Pride. Kyrkans broschyrer pryds med fler foton av människor i andra kontinenter än av de egna medlemmarna, och man kör affischkampanjer som syftar till att ta emot fler migranter. Att ledande personer inom kyrkan öppet uttrycker ett rabiat hat mot SD är kanske det tydligaste uttrycket för kyrkans partipolitiska positionering.

Vad säger vi nu? Hur är denna bild trots allt möjlig att sprida? Den är inte sann. Å andra sidan ligger det något i det som beskrivs. Vi har fått se hur någon uppfattar Svenska kyrkan och kommunikatörernas vedermödor. Det ska vi ta vara på. Bilden av prästerskapet är långt från den gamla bilden och det är klart, när biskoparna traskar på i Pridepromenaderna drar somliga sina lutsatser. Alldeles helt fel kan man knappast säga att de har. De har bibringats det intryck som för allmogen skulle signalera framsynthet. Alla köper inte konceptet. Likväl blir det fel.

Bildsättning är ett svårt kapitel. Om Svenska kyrkan skirver om andra kontinenter och den värsta katastrofen sedan 1945 och den utspelas i t ex Syrien och inte i Blekinge, kanske bildvalet inte är så upphetsande. Men på bilder från församlingslivet är det mestadels folk med skär hud, ibland sommarbrun. Och fräknar. Det körs inga affischkampanjer med syfte att ta emot fler migranter men Svenska kyrkan har svarat på de krav barmhärtigheten ställer. Det finns tydliga ord i Skriften om främlingen och vårt förhållande till främlingen. Men Jesus säger också något om att husbyggaren måste beräkna kostnaden. Och den allvarliga diskussionen om flyktingarna förs inte. Syns något slut på kriget?

De känslomässiga reaktionerna på SD har vari kontraproduktiva från början. Politiska partier ska granskas med politiska argument. Det hade räckt för att göra det svårare för SD men krävt en del ideologiskt arbete i samtliga partier. Det riktigt intressanta är dock att Svenska kyrkan får denna skopa ovett. Det är fler som målas ut som något de i all mänsklig svaghet ock icke är. Den bilden kan målas därför att avståndet till kyrkolivet är stort. Att kommunikatörerna har en del för dem nya problem att hantera, tycker jag är uppenbart. "Pass rygg!" som vi skrek i pojkfotbollen på skolgården.

Annars har jag, nästa exempel, fått viktig information av en Facebookläsare, som fått tips att läsa ett inlägg på Bloggardag. Det var inlägget Uppenbarelsen. Hon svarade:

Fast eftersom jag p g a hur det ser ut mellan mina ben inte är präst i textförfattarens ögon så avstår jag att läsa...

Jag uppskattar alla inblickar i, nej, inte så, i sakfrågor. Och detta var väl sakinformativt om något! Nu är vi mitt i det svenskkyrkliga vardagslivet. Vii ser alltså var frågan om ämbetet hamnat. Argumentationen är inte ny, inte uppseendeväckande eller så. Den förekom dock förr inte i det teologiska samtalet. Mönstret är enkelt. Det som förr var anonymt på insändsarsidor i tabloidpressen och i lokaltidningarna, blir nu meningsskapande teologiska inlägg. Repliken behöver inte uppröra någon, men den beskriver något väldigt viktigt, något att förhålla sig till. Det betyder på vanlig svenska: Tänk till nu!

Frågor om dop, nattvard och ämbete är kyrkoskiljande och har därför återkommande behandlats i det ekumeniska arbetet. BEM-dokumentet löste en del men mycket finsnickeri återstår. Finsnickeri är ordet. Och då blir det inte oviktigt när det grovhuggna i stället väljs som metod. Det är inte en anonym olärd. Det är en som avlagt teologisk examen och prästvigts i något stift i Svenska kyrkan. Har hon haft en hederlig chans att fundera över vad ämbetsfrågan innefattar? Det kan jag omöjligen tro. Det är skada för frågan om ämbetet är i varje fall för en präst en fråga om identiteten. Det borde det vara för alla som ska använda sig av prästerliga tjänster. Och präster, som av bisarra och egenkonstruerade skäl vägrar läsa en text, borde få oss att hålla i hatten. Jag läser en del präster och förstår inte hur de kan anförtros själavårdsfrågor. Möjligtvis fattar folk att det är inte till dem man ska gå.

Frågan om det av Gud instiftade ämbetet, det som finns för att vi ska få den saliggörande tron (Confessio Augustana) är inte en fråga om hur det ser ut mellan benen. Men tanken leder mig till Victor Klemperer och hans bok LTI. Förkortningen står för "Lingua Tertii Imperii", Tredje rikets språk. Boken kom i serien Mediehistoriskt Bibliotek nr 3, Glänta Produktion 2006. I LTI driver Klemperer meningen att språket sätter sig i huvudet och strukturerar vad vi ser, tänker, känner. Därför får vi aldrig anpassa oss till segrarens språk för då blir vi maktens fångar. Samtalet blir inte ens till tal utan till propaganda och individen upplöses i massan. Treenigheten heter makt, språk och medier och där definieras de misshagliga som kollektiv, judar eller kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i denna mening lika. Den som letar mellan sina ben för att hitta ämbetsfrågan där, kommer säkert att lyckas och har därmed låst in sig själv och sin förståelse.

Vem hade alltså makten att hantera frågan om ämbetet så att den blev en fråga av denna dignitet? Och hur lyckades det ända in i prästmedvetandet? Antagligen därför att frågan, som Kerstin Wimmer vid dåvarande Patsoralinstitutet förklarade, var en "icke-fråga", som alltså inte avhandlades. Det hela är rätt fabulöst, men konsekvent för också galenskap kan visa sig vara konsekvent.

Den möjliga mothållningen är antagligen Klemperers: Iaktta, registrera, reflektera. Det känslomässiga och instinktiva var LTI:s kännetecken och det kritiska förnuftet gavs inte tid att hämta andan. Så håll i hatten och tänk med vad som finns under den. Och leta inte efter frågan om ämbetets mening mellan benen, även om detta intellektuella projekt besparar från mödan att läsa texter av sådana som definierats som misshagliga efter upptäcktsfärden i trosorna.