Doktor Marx, kom till vår hjälp!

Översta hyllan längst till vänster och granne med Kapitalet stod Marx - Engels, Kommunistiska Manifestet.
"Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."

Ja, ni vet att allt fast förflyktigas, ni vet för jag utgår från att ni har kännedom om Manfestet. Allt heligt profaneras. Bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Då går det väl att förstå den hotande konflikten om prästernas arbetstid. De ska ha ett avtal som alla andra lönearbetare i Svenska kyrkan, för det vill Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

Arbetsgivarorganisationen är den som köper folks arbeten, inte ger arbete. Vi ska vara noga med orden. Men det sitter några högst välbeställda nissar och ordnar den här sortens frågor. Jag hör till den prästkategori som undrar om nissarna vet vad firman tillverkar. Jag hade också velat ha en annan ordning, en där det verkligen varit Svenska kyrkans organisation. Det hette i slutet av 1990-talet att detta var tekniskt omöjligt. Jag trodde det inte då. Jag tror det än mindre nu. Ordningen har inte övertygat. Gör om, gör rätt!

Jag var med på 1960-talet då SACO skulle strejka. Präster var undantagna. De sågs tydligen inte som lönearbetare på samma sätt som t ex lärare. Präster hade ett kall, det var till sist Gud som vigt dem till präster. Luther såg saken så. Dopprästens och ordinators hand var Guds hand. Det kunde alla utom de som helst ville kallas sig lutheraner begripa.

Hur går det nu för lönearbetarna? De ska in på 38.25 veckotimmar. Själva tanken demolerar varje tanke på att prästen är något annat. Fast det är prästen - även om de svagsinta trott att detta betytt att prästen är något förmer. Vigningen markerar, att prästen inte jobbar som präst utan ÄR präst. "Det är allt en jädra skillnad", som de fromma och klarsynta skulle säga.

Kan det bli så lyckligt att medlingen misslyckas och att Kommunal ska teckna avtal för präster, som arbetsgivarorganisationen önskar? Man kan hoppas på det bästa. I går var det tydligen förhandlingar igen. Hur de gick vet jag inte. Om Lenin talar gäller "ju sämre, desto bättre!"

Facket talar om stressen och sjukskrivningarna. Det kan man göra, även om jag inte tror att det är arbete som stressar så mycket som meningslösheter. Samt brist på uppskattning. Jag är ju så biblisk att jag ser ser att prästämbetet liknas vid soldatens tjänstgöring (där förbandet tar hand om soldaten för annars strider soldaten inte) och bonden. Om dem båda gäller, att de inte går på 38.25 timmar i veckan. De svarar mot tjänstens krav. Ibland jobbar de mer. Andra gånger slappar de. Och så förunderligt är det, att en präst som inte har så mycket att göra utan hinner strosa runt och prata med folk, hinner be och hinner läsa åstadkommer mer där och då än bakom skrivbordet. Prästeriet är en livsform, inte ett lönearbete. Och det får konsekvenser, för på söndagen jobbar inte prästen utan firar med Guds folk.

Om det blir 60 timmar en vecka? Tja, det beror på hur man räknar. De skrutinösa kan vara igång 60 timmar och ändå undra: "vad gjorde jag för Guds rike under alla dessa timmar?"

Antagligen borde vi stenhårt markera prästeriets annorlunda, det där med livsform. Och så skulle löner sättas så att ingen utmanas. Kyrkoherdelön och rektorslön i paritet, kanske. Plusfaktorn borde vara stimulerande fortbildning och kanske en arbetsledning, vi hålls ju med en hierarki, där begåvningar tas till vara och insatser uppskattas. Jag umgås med en fd komminister som säger, att på det nya civila jobbet får man uppskattning för sådant man fick skäll för i Svenska kyrkan. Jag har motsvarande erfarenheter från den svenska krigsmaskinen, där jag upplevde enförtroende- och  berömmarkultur. Därtill menar jag att de högre lönerna skulle ges till dem som inte gömmer sig bakom stora skrivbord utan möter människor. Somliga har tillskansat sig löner som är svinaktiga, dvs de har fläskat på. Det finns en trovärdighet som står i omvänd proportion till lönen.

Det jag önskade blev inte. Jag ville ha stiftsanställda präster. Det vill jag fortfarande. Det skulle ha varit en enklare ordning vid konflikter.

Nå, hur upprörda ska vi bli över 38.25 timmar och massor med schemaläggning för arbetsledningen? Rätt upprörda och rätt eftertänksamma. Måste det inte gå så här när präster blir lönearbetare i borgarnas samhälle? Har biskoparna gett några ord till vägledning i den här situationen? Vi bör se avtalskonflikten som ännu ett tecken på en kyrka som är moribund. Moribund? Ja, utan kallelseglädje och utan insikten om att ämbetet inrättats för att vi ska få den saliggörande tron, blir det så.

De lönearbetande prästerna må minnas ett: Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Frågan har ställts vad det är att vila i frid. Det är ungefär som att sova gott, om jag fattat saken rätt. Och det kan man ju önska utan att gå in på detaljer om det vi inte har erfarenhet av. I dessa tider skulle man önska att präster också får vila i frid. Jag menar, redan här i livet. Men så har det aldrig utlovats.