"Vi fick rätt" eller "vad var det vi sa!"

Medges. Jag har skrivit det förr: Vi fick rätt. Sura prästfruar på 1970-talet, som blev arga för att vi sa hur det måste gå för Svenska kyrkan om inget gjordes, var ute i ogjort väder. Ogjort och ogjort? Deras brist på allvar i salighetsaken gav understöd åt bristen på kyrklig förnyelse. Den behövdes ju inte. Allt var i princip väl beställt. Vi kunde köra på som vanligt. Dop utan undervisning, folkbokföring, kyrkokommunal struktur, statskyrkosystem som var så stabilt som det bara tänkas kunde (att det vilade på en övergångsbestämmelse låtsades man inte om), högmässa utan nattvard som grundregel för söndagen och så kunde vi rösta på biskopar i trygg vetskap att röstresultatet skulle regeringen strunta i om resultatet blev fel. Allt var, för att tala bibliskt, jubel och sång. (Ps 65:14)

Vi som sa något annat var värre än partyförstörare. Det var ju vi som ställde till det för alla de andra. Sinnebilden av sura kyrkoherdar i slips och grå kostym sitter fast i hjärnbarken på oss som var med. Sedan gick de i pension och därefter dog de och minnestecknades av Oloph Bexell, som alltid fick till något vackert om vilken prästjäkel som helst. Det var därför vi alla ville minnestecknas av honom om det inte varit för en enda besvärande omständighet, den att vi då först måste vara döda. Av detta enda skäl kunde vi tänka oss avstå. Från minnesteckningen, alltså. Eller från döden, tills vidare?

Vi är nere på 3.9 miljoner besök vid söndagens huvudgudstjänst när 2016 års siffror presenteras. Det var väntat. 1990 var det 9 miljoner. Det tar ungefär 6 år att tappa en miljon,  men ska jag göra en liten prognos är vi under 3 miljoner år 2021. Då har jag inte sagt något om vad som händer i gudstjänsten, inget om förkunnelsens halt eller ens om liturgin. Jag har inte övertygats om att den nya kyrkohandboken blir publikdragande, om man säger så. Risken är överhängande att de som brukat gå tröttnar, när igenkänningsfaktorn blir för låg.

44% av alla barn döps. 28 000 15-åringar konfirmerades. Det är 26.8%, lite drygt var fjärde i årsklassen. Nå, nu kollas också siffran för medlemmar i Svenska kyrkan och då är det 42.4% men fortfarande inte fler än 28 000. När jag var ung präst var det 80 000 konfirmander. Ungefär en tredjedel som gifter sig, gifter sig kyrkligt (33.7%). Begravningen håller inte riktigt ställningen heller men 3 av 4 döda får en svenskkyrklig begravningsgudstjänst (74.3%). Den siffran kommer att sjunka. När jag var ung präst låg den siffran på 95%. Ingen folkbokföring och mindre att göra när det kommer till kyrkliga handlingar, hur får prästerna arbetstiden att gå? Kanske till arbete med barn och unga?

Nja, besökstillfällena i skolor, förskola och fritids har minskat till 17 677, som bäst har det varit 29 851. I grupperna finns 144 115 och av dessa är hundratusen i åldrarna under 13 år. Jag kan inte underlåta att återge hur gruppverksamheten presenteras: Scouter, musiklek och tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar. Var är killarna i vår barn- och ungdomsverksamhet.

De kyrkliga ungdomarna är få och ungdomsarbetet svagt. De fåtaliga träder gärna fram med stora anspråk och kan enkelt få köpa kanoter för 75 000:- av stiftsmedel för sin lokala verksamhet. Det kallas "behjärtansvärt". Och det kan det vara. Men tanklöst?

Vad var det vi sa som hade gjort skillnad? Bygg församling, sätt söndagen i centrum, se till att högmässan som firas blir sådan, att det är tråkigt att missa den. Undervisa, undervisa, undervisa. Skickliggör lekfolket till att vara missionärer i det lokala, hemma, på arbetet, i skolan, bland vänner. Bygg upp det gemensamma bönelivet. Se till att det finns själavård. Några av oss var noga med att ge de svenskkyrkliga markörerna, dvs detta är den kyrka som stått samman med folket i århundraden. Slå vakt om församlingsfesterna och ta vara på människor. Tänk i människor, inte i verksamhet för dem. Alla har någon gåva som kommer gemenskapen till godo. Prästen och diakonen har en majeutisk uppgift men egentligen är detta framfödande hela församlingens ansvar. Var så allvarliga att ni tar glädjen på allvar!

För att nå allt detta, behövdes kyrkor i de nya stadsdelarna. Det fick vi i Norrliden kämpa för under 13 år. Vi bemöttes med lokala kyrkopolitikers skitaktighet under hela denna process. Bara Maja, vänsterpartisten, steg av från den tidigare partilinjen när det gällde kyrkbyggen i Kalmar och markerade att kyrkan behövdes just i Norrliden. Det hade behövts samma nysatsningar i de gamla församlingskyrkorna. Det visste många präster men de fick inte utrymme utan skulle stånga sina pannor blodiga mot dem som inget ville mer än att bevara det som var, glömska om att den som vill bevara sitt liv ska mista det. Det är detta som har hänt. En uppsättning kyrkokommunala beslutsfattare fann nöje i att försöka förhindra vad församlingsprästerna ville. Biskoparna? Vidunderliga var deras felanalyser och små bortförklaringar till att det var som det var men att vi alltid skulle se framåt med oförminskad entusiasm.

Det långa talets korta mening är att vi hade rätt och andra hade fel. Det visar sig. Säger någon detta på sitt försynta sätt, uppstår inte bara veklagan utan kristlig vrede. Vem vill låta de kyrkligt förnyade, de som är så högkyrkliga att de praktiserar celibatet offentligt, plocka poäng på att de var klarsynta, pålästa, begåvade, insiktsfulla och inte bara vackra? Vad återstår att göra då? Säga det sanna: Vi fick rätt. Vad var det vi sa? Det är repliker som ger märg åt konversationen. Samt blodstörtning hos somliga.

Jag medger, oss emellan, att det inte alltid är roligt att både ha och få rätt. Samtiden är onödig, det är det värsta. Kan det bero på att alltför få älskade Svenska kyrkan? Och vad ska nu satsas på? Det fattade de begåvade redan i går morse, tack vare den kyrkliga publikationen. Vi måste behålla 90-talisterna. Då gifter dom sig, låter döpa sina barn, barnen konfirmeras... Levande tro på Jesus som Herren, då? "Behållakonceptet" har haft sitt bäst-före-datum. Nu är det nog "vinnarkonceptet" som gäller. Vinna folk. Med det som är Kyrkans sanna skatt, the real thing: evangeliet. Vinna folk för Jesus.

Då måste jag väl sluta med historien jag hörde. Flickan skulle vara på konfirmationsläger i Equmeniakyrkan och hade fått besked att hemförsamlingen förväntades ge en Bibel. Pappa, mamma och barn tog sig till pastorsexpeditionen och framförde sitt ärende. Nu var det omöjligt att få en bibel under dessa omständigheter för Equmeniakyrkan kunde inte konfirmera för Svenska kyrkans räkning. Det är visserligen sant, men nejet till Bibel kom att visa sig kostsamt. Pappan blev upprörd och gick ur Svenska kyrkan. Minus 12 000 per år går det pastoratet miste om, ty han var en välavlönad 70-talist. Blev det Sveriges dyraste bibel för det pastoratet? Pastors nit var verkligt men inte visligt.