Uppenbarelsen

Kristen tro vilar på ett avslöjande från Gud själv. Antingen fattar jag vad avslöjandet går ut på eller så missar jag det. Jag kan missa det radikalt, alltså helt och hållet. Det är ett bättre läge än halvmissen, den som går ut på att ta en del av uppenbarelsen och använda delen för att konstruera mig något eget.

Uppenbarelsen är allmän. Är jag skapad till Guds avbild - imago et similtudo Dei - kan jag snappa något om heligheten i tillvaron. Det är i Gud vi rör oss och är till. Visserligen är jag fördärvad och visserligen kan jag vända allt i eget intresse, men det hindrar inte att jag då och då kan ana något. Pappan vid dopsamtalet berättade om födseln och var så uppfylld av allt. "Sen körde du hem och tog en whisky", log jag. "Hur visste du det?" sa pappan. "Det är brukligt." Jag var nöjd över den repliken. Men för föräldrar och dopfölje sa jag lite mer vid dopgudstjänsten, avslöjade vad Gud vill. Och det visste jag bara eftersom det anförtrotts oss.

Bibeln läst i Kyrkans gemenskap eller hur vi säger att det ligger till. Det är ju på detta avslöjande jag kunnat vigas till präst och Kyrkan betrott mig att förkunna evangeliet för det folk jag fått mig anförtrott. För att minimera mitt ego kläs jag i de kläder som avslöjar i vems ärende jag går. Jag kläs över. Andra klär upp sig i de kläderna, men sådan är inte jag. För mig är Kyrkans ärende heligt och koret inte en scen där jag framträder utan en plats där folket betjänas med ord och sakrament. Jag blev inte präst för att få klä mig i fina kläder eller för att bli vänligt mottagen i husen, lika vänligt hälsad på på gator och torg och dekoreras med titlar och hedersbetygelser. Det heter präst-tjänst!

Till prästeriet hör förstås också att ta vård om församlingen. Det går inte riktigt att skilja ut det andliga från det värdsliga. Prästen skulle sitta i kyrkorådet och egentligen var kyrkorådet just ett råd för att bistå prästen, inte främst en styrelse. Till detta råd valde det gudstjänstfirande folket vid kyrkostämman medlemmar. De skulle inte en sekund fundera över att avgöra vad Kyrkan tror, de höll till godo med förkunnelsen och litade på att den var varudeklarerad efter Bibel och bekännelse. Prästen var ju vigd. Skulle det bli eländigt uselt fanns det också en kontraktsprost och en biskop med domkapitel att tillhålla försumliga präster vad deras frid tillhör. "Med den stora räkenskapsdagen för ögonen" skulle prästen sköta sina sysslor och han hade anförtrotts Kyrkans sanna skatt, som var evangeliet. Det skulle Guds älskade barn få höra till befrielse och läkedom.

Ur Uppenbarelsen föddes en västerländsk kultur. Den var intellektuell, för den var sanningssökande,  och den skolade människor till tro och vetande. Den räknade med att de troende byggde det provisorium som denna värld är och såg människan som kung, präst och profet. Kung med ansvar att ordna tillvaron. Det kunde också torparen uppfatta som ett ansvar även om han inte i första hand beskrev det dagliga slitet som kungligt. Präst i de troendes (obs!) allmänna prästadöme med den dagliga bönen som livshållning för att bära världen till Gud. Och så profet med uppgift att skilja ont från gott, en politisk uppgift om ni vill. Allt detta födde ansvarskänsla, inte naivitet. Vi ser följderna också i det som kallas "postkristet".

Fattar ni risken i det som nu kallas "postsekularism"? Risken är att vad skit som helst kan uppfattas som fromt och fint. Huvuden läggs på sned, ord läggs rätt, tonfall moduleras men lik förbannat talas inte sanning. Här går gränsen mellan det uppenbarade och det uppfunna.

Vart leder detta? Till ny besinning av vad Kyrkan bär med sig. Jag skriver inte "Jesusväckelse". Då blir de ortodoxa upphetsade på sitt sätt och de evangelikala på sitt. Egentligen är det nog i djupare mening Jesusväckelse jag menar, om man fattar att Kristus och Hans Kyrka är konceptet, det koncept där Anden ger liv. Jag ska inte dra allt det här. Jag ville mest skriva om att den kristna tron är ett avslöjande och att allt beror på Avslöjaren.

Det är här vi är oense inför kyrkovalet. Somliga tror att Svenska kyrkan är en resurs som de ska använda. Så tänker inte jag. Nog är Svenska kyrkan en resurs. Men Guds resurs. Oss till salighet. Är vi oense här, är vi i grunden oense. Och inte ens en jordskredsseger för dem som tror att de ska ha Svenska kyrkan som en resurs för eget bruk, ändrar vad Svenska kyrkan egentligen är, vems ärende hon ska gå och vilken grund hon har.

Ärkebiskopen fick en utmärkelse i London i fredags. Sedan var det Sigtuna under helgen och så Rom. Men nu blir jag orolig. I morgon är det Kyrkostyrelse. Var är styrelsens ordförande då? Bland ärendena står kyrkohandboksförslag och tillsättande av generalsekreterare. Inga små frågor, annat att förtiga. Då är finessen att det episkopala och det folkvalda arbetar gemensamt med problem och frågor. Men nu? Det uppenbarar sig väl när sammanträdet öppnas.