Mind the gap

Vår vän Kent Wisti hjälpte mig förstå. Han påpekade på fejjan, var annars, att den kyrkliga hållningen till sex inte uppdaterats sedan 1960-talet. Biskopsbrevet är från 50-talet, men vi som läst Vår kyrka vet, att 60-talet var hett. CG Boëthius gick från att vara Vår kyrkas chefredaktör för att ge sitt engagemang till RFSU. Nu lever vi i en tid då tillfälliga sexuella kontakter inte ses som något syndigt, skriver pastor Wisti.

Redan här hajar jag till. Ses som? Så resonerar en nominalist. Men hur tänker en realist? Wistis poäng är att präster nuförtiden växt upp med ett annat normsystem kring sexualitet. Kan präster alltså gå på swingerpartyn? Söka exklusivt sexuella kontakter på nätet? Det har vi, menar Wisti, inte pratat om. Därför blir vi rädda.

Nu är jag kanske inte så rädd, men så är jag realist också. Utan rosen inget rosens namn och inga föreställningar om rosen, om ni är filosofiskt lagda, för att förstå min hållning. Därför frågar jag efter vad Kyrkans Herre menar och tänker att han gett oss apostlar och profeter för att vi ska förstå Sanningen. Här skiljer sig präster i Svenska kyrkan åt. Mind the gap för det är ett avstånd mellan den nya dogmatiken och etiken och den tidigare. Därmed inte sagt att den tidigare var helt bort i tok. Det kanske finns en poäng att en kyrka står för något oavsett vad medlemsmajoriteten tänker.

Vi är faktiskt i grunden oense i det mesta. Vad trons innehåll är. Vilka konsekvenser tron bör få i våra liv. Hur biktspegeln för präster ska se ut. Vad prästeriet går ut på. Vi är oense om vad en församling är och gör. Vi är oense om vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt. Jag är inte ute efter att maximera motsättningar men väl definiera dem. Det borde biskoparna också ägna sig åt.

Nu tänker jag på min avhållne vän kontraktsprosten R och en av de aftnar vi tärt oss lite öl och tänkt allt djupare varefter glasets innehåll sjunkit, eller hur jag ska uttrycka detta för att reta så många helnykterister som möjligt. Det var den aftonen vi begrep att det glada gänget vid bordet i närheten som läste teologi skulle bli präster. Jag tror inte att vi, trots allt, förstod hur det skulle bli. Vi tänkte uppenbart alls inte lika. Då föreställde vi oss att det skulle bli katastrofalt när dessa präster kom med sina skiftande budskap för det skulle församlingen aldrig gå på. Vi hade fel. Vi kunde inte föreställa oss att det inte längre fanns några medvetna församlingar, alltså ett kyrkfolk, utan bara tillfälliga konsumenter, sådana som saknar den andliga förmåga till urskiljning som annars varit kyrkfolkets. Jag talar om erfarenheter en halv generation tillbaka men jag kunde sträcka mig över längre tid. Det stora misstaget var att vi inte insåg hur fort ett kyrkfolks andliga erfarenheter försvinner därför att 1. somligt folk dör och 2. andra ger upp. Då blir det som det blir. Och det hjälper inte stort.

En avhållen vän skickade listan över gudstjänstutbudet i pastoratet med frågan "hur klarar man av sitt kristenliv?" Skulle jag utsättas för detta svagsinne, skulle jag inte klara det. Det får bli ett kamelliv, äta och dricka så mycket man kan i väntan på öknen. Detta kallas folkkyrka, en kyrka utan folk i gudstjänsten och alldeles klart en kyrka utan kyrkfolk. Då blir det som det blir.

Så här långt i tänkandet i går fick jag veta lite mer om en komminister, som blev uppsagd. Interiörerna är alldeles förfärande. Jag kan bara förstå att Svenska kyrkan framträder som en kärlekslös kyrka, driven av räddhåga. Och då blir det så. Mycket med vad det egentligen är att vara Kyrka, dvs gemenskap med apostlar, profeter och martyrer, är det inte. Och tro mig, folk ser och har vett att gå. Det är inte konstigt att människor gör så, när de inser att de blivit grundlurade under decennier. Det var inte kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som var det verkligen problemet. De sattes i skamvrån för att de verkliga problemen inte skulle hanteras. Det finns många präster som borde vara bleka av skam nu. De havliga.

Allt detta betydde att jag inte hann ägna någon vidare uppmärksamheten åt den planerade verksamheten inom Milo S. 4 jägarbataljonen från I 11 skulle agera och störa fienden i Moheda och västerut, såg jag. Bedömningarna i efterhand vad gäller KAB 44 (nu KAB 4 för de autentiska förbandsbeteckningarna får användas öppet numera, men vanan sitter i) tog jag in med viss entusiasm. Nu sägs vad jag sa när det begav sig, dvs på 1980-talet. Jag är inte så oduglig på den operativa verksamheten som somliga tror. Uppenbarligen var jag duktig på att se vad som inte fungerade. I krigsmakten, nota bene. I det kyrkliga var jag helt fel ute, för där gick allt så bra. Det är dessa framgångar vi nu bevittnar.