Efter nationaldagen

Det var Horda och Hembygdsparken som gällde i går. Solen sken även om det dök upp ett hotande moln med fukt ett tag. Det är från Horda nationens kulturminister kommer. Jag såg ett stycke svensk frivilligrörelse i aktion, försäljning av hembygdsböcker, antikvariskt utbud därtill, lotterier, 20:- för att rida en nordsvensk häst, Horda Musikkår och så själva hembygdsgården som plats. Besök den! Där fanns människor jag firar gudstjänst ihop med, för Horda är en del av Rydaholms församling. I Horda finns också en småkyrka. Jag gillade allt. Min vän ordföranden erbjöd sig att visa mig runt, men jag fattade att hon hade tusen järn i elden så jag var klok nog att tacka nej. Jag red inte ens på en nordsvensk häst, men mindes hästen från skogsarbete i Moheda när jag var barn. Stark och smidig i skogen var den hästen.

Horda Musikkår blåste igång det hela. Sverige är fantastiskt genom alla dessa människors ideella engagemang. Jag talade. Fädernesland, modersmål och fosterland fick bli mina tre punkter med poängen att fädernesland och modersmål påverkar vi inte men det gemensamma fostransprojektet "fosterland" är vårt ansvar. Jag avtackades med boken om Rydaholms kyrka, välvalt och välkommet. Den har skrivits av ett gäng frivilliga hembygdsentusiaster. De små samhällenas betydelse som kulturhärdar ska inte underskattas. Det ska inte heller insikten att jag möter människor jag hör ihop med i kyrkogång och vid altarrund i hembygdsparken. Insikten är skäl till glädje.

På en annan nivå är jag lite mer dyster. Det kallas forskningsmöda. Jag trodde jag visste vad ett bokkapitel jag håller på med handlade om, gick igenom, tänkte kolla en detalj och när jag drog i den tåten kom ett helt sammanhang, ett jag trott att jag kunde gå förbi som oviktigt i sammanhanget. Nu går nog inte det. Forskning är att få en tanke, läsa på, gå till materialet, tänka efter, lägga sig med en problemställning på kvällen och vakna kl 4 eller 5 på morgonen och inse att problemen har hanterats natten lång någonstans i huvudet. Förvånas över hur det egentligen var och hur en del del hänger samman och lite distanserat se det som styrde alldeles fel. Sedan ska det hela ner som text och sättas in i sitt sammanhang. Det går nog. Men en del av detta forskande och pusslande tar mycket tid. Något lär jag mig på vägen inser jag - även om allt inte präglas av heuristisk yra just.

På nationaldagen fanns det skäl att fundera över demokratin. Jag gjorde det. De politiska partiernas medlemsutveckling borde jag söka förstå, insåg jag. Här avgörs kanske partiernas demokratiska förankring, dvs möjligheten att en granne sitter med i beslutsfattande.

När jag var barn, innan jag konfirmerats alltså, var 1.3 miljoner människor medlemmar i något parti. S hade 836 000 medlemmar - bland dem Tage Bengtsson, vars dotter var min klasskamrat och Paul Andersson, vars brorson var min klasskamrat, Högern 199 000 med landsfiskalens fru och Hanna Andersson i Ormesberga (vik kyrkoherden röstade på Högern). Centern, gott om gamla bondeförbundare i trakten, Märta Leijon t ex, 138 000. Kantor Henmark i Ör var folkpartist liksom Alvin Andersson, som kunde blivit riksdagsman; FP hade 108 000 medlemmar. Kommunistpartiet hade år 1962 25 000 medlemmar, Tage på sågen och Murar-Tage hörde dit. Så tedde sig politiken på Erlanders tid.

Nu är totalsiffran för riksdagspartiernas medlemstal 250 947 ser jag. Tre nya politiska partier har tillkommit, men tappet är mer än en miljon. Demokratin står uppenbarligen svagare. S har tappat 1.1 miljon medlemmar och är nu 89 000, dubbelt så många som moderaterna, 45 053. 27 556 centerpartister, 24 412 SD-are, 20 382 kristdemokrater, 16 793 vänsterpartister, 14 062 liberaler och miljöpartisterna är 13 689.

Hur är det då med de politiska partiernas demokratiska förankring? Har de mer blivit  parlamentariska storheter än demokratiska? I landet finns 10 miljoner, men bara en kvarts miljon är medlemmar i ett politiskt parti. Vi var 7 miljoner och var sjunde person var då medlem i ett politiskt parti. Politikerna i det lokala var kända. Jag noterar skillnaden. Vad har detta gjort med partierna och vad gör det med mig? Jag är bekant med en enda som sitter med i Alvesta kommun - och han är från Vislanda, tre mil bort. Vi umgås i det kyrkopolitiska. Han är centerpartist. Annars är detta en främmande värld för mig. Jag erlägger kommunalskatt dit. Det är det hela och ett rätt opersonligt förhållande.

Slutsatsen? Den gamla vanliga. Politik borde vara en anständig och nödvändig syssla och partipolitik en rimlig form för hanterandet av det parlamentariska systemet, men i Kyrkan hör det alls inte hemma. Med så få medlemmar borde partierna ägna sig åt det de ska enligt sina partiprogram. I inget partiprogram förklaras uttryckligen att Jesus är Herren. Partierna är nämligen inte konstruerade för det kyrkliga. Varför skulle de vara det? De har nog med sitt. Så inga politiska partier i kyrkovalet, tack. En helt annan sak är att människor som också är medlemmar i politiska partier, i hembygdsrörelsen, i idrottsrörelsen, i kulturlivet och jag vet inte allt ställer upp för kyrkligt ansvarstagande. Men det är, för att upprepa sig, en helt annan sak än att partier ska in.