En profet i Åhus

I dag är det söndag och lätt att skriva, fylld av glädje och med positiv ansats. Strukturutskottet kan vara förnöjt.

Bloggposten om uppenbarelsen resulterade i uppskattning (jag fick tillrop!), uppståndelse och faktiskt upprördhet. Det flöt in repliker annorstädes, eftersom en präst tipsat om bloggposten. Jag läste och  kunde för ett ögonblick vara lite bekymrad eftersom någon "en gång i tiden" tillhört "min församling" och redovisade vad jag uppfattade som kritik vad gällde bemötande. Församlingen hade inte förmedlat en känsla till henne där hon kände uppmuntran att "söka prästyrket". Det pinsamma var i första hand inte detta, utan att jag inte kunde placera personen. I min nöd ringde jag förstås s Kerstin. Hon gick lika bet på uppgiften.  Sedan klarnade bilden.

Det var "en väldig massa år sedan". Det kan stämma. Jag slutade i Två Systrars för 17 år sedan. Sedan lättade skuldbördan något, men vem vet hur ofta han felar, när jag fick läsa att "vi hade inte direkt någon personlig kontakt". Det var tydligen inget som förmedlats i förkunnelsen i familjehögmässorna heller. När  personen ifråga är född år 1985 tror jag att jag måste ta lätt på anklagelsen, att jag uttrycker att alla i församlingen inte har "rätt till samma yrke". Denna sats är alls inte vad jag vare sig menar eller agerar efter om man ska vara exakt. Hon är prästvigd i år om ni undrar. Jag tror mig inte med någon 14-15-åring eller någon yngre ha diskuterat att han eller hon skulle bli präst. Så illvillig är jag inte. Men utbytet av repliker gav mig just ett utbyte. Så här kan det tänkas.

I den lilla konversationen kom också en replik från kyrkoherden i Åhus, Magnus Tyche. Han är född 1958 och kör nedcabbad BMW. Det imponerar på mig. Men än mer tagen blev jag av hans insikter. Hans omdöme om bloggposten Uppenbarelse löd kort och gott:
 "En del sanning, en hel del nostalgi och ett unket uns av självgodhet."

Det där med att en del var sanning får väl gå an. En hel del nostalgi kan väl diskuteras, jag trodde jag gjorde reda i en teologisk grundsanning, men i min ålder har man rätt att vara nostalgisk. Dubbelt så gammal som jag är nu, blir jag inte. Det fanns en tid när jag var häften så gammal som nu. Det ursäktas om en något åldrad vill återvända dit. Fenomenet är uppenbart och biologiskt, det behöver man inte vara profet för att inse.

Det riktigt beundransvärda är personbedömningen, meningens tredje led. Det vi sett i två punkter är intellektuell bedömning av text. Nu kommer bedömning som styr direkt på person: ett unket uns av självgodhet. En text kan inte vara självgod, bara uttrycka vad den självgode formulerar. Jag är övermåttan imponerad. Jag vet mig inte ha träffat kyrkoherden i Åhus.

Sommaren 1967 cyklade på tjänstecykel i trakterna, men då var kyrkoherden en gosse på 9 år så det räknas inte ens om han var i Åhus vid den tiden. Nu framträder han som Svenska kyrkans motsvarighet till padre Pio, helgonet i San Giovanni Rotondo (född i Pietrelcina). Sankt Padre Pio kunde snabbt avgöra människors andliga status, när han satt ner med dem och talade med dem. Från Åhus kommer det som är mer - om det inte är så, att bilocation är en av kyrkoherdens kompetenser. Padre Pio kunde det också nämligen, vara på två ställen samtidigt. Men jag har inte sett någon nedcabbad BMW i samhället, så jag tvekar. Jag tror kyrkoherdens kompetens är att utan samtal veta hur det ser ut inuti en människa. Han har förmågan att i en svart själ utan vidare urskilja också ett unket uns av självgodhet. Sådant imponerar.

Unket. Det är bra. Helgonen luktar gott, paradisiskt och denna doft från paradiset kan djuren känna igen, för av denna doft har de ett heligt minne. En syndares självgodhet luktar unket om det så också är ett uns. Jag höll på att skriva "bara". Men kyrkoherden är så duktig att han alltså varsnar också unset. Kanske borde jag mer uppskattat om det inte bara varit ett uns utan högst rejält utifrån maximen pecca fortiter, men inget annat än sanningen ska göra oss fria. Ett unket uns är illa nog och  kyrkoherden varsnar det.

Då kommer jag till huvudfrågan:
Hur bär sig kyrkoherden åt för att komma på den lilla illaluktande självgodhet? Det kanske är ett knep han inte vill lära ut? Andra stackars präster hör bikt och ger själavård, år ut och år in, men de fattar inte när de känner doften av ett unket uns av självgodhet. Hade de snabbt fattat, hade arbetstid kunnat användas till annat. De fortsätter samtala och de flesta präster skulle nog inte beskylla konfidenten för självgodhet ens efter ett utförligt samtal. Det beror på att de fattat situationen för dåligt. De saknar kyrkoherdens kompetens

Om vi vidgar perspektivet måste frågan ställas till stiftet hur denna utomordentliga kompetens till insikt bättre kan tas tillvara. Klart att det kan byggas ställen för pilgrimer som kommer Åhus på samma sätt som pilgrimer samlades i San Giovanni Rotondo, men vore det inte enklare, att städsla kyrkoherden som profet? Han skulle kunna ha till uppgift att gå runt på stadens gator och torg och ställa snabbdiagnoser på alla han möter. "Där är ett unket uns av självgodhet, där ett unket uns av kättja, där mer än ett unket uns av skvalleraktighet." Listan kan göras mycket lång, minst en post per person som kyrkoherden/profeten möter i Lund, Malmö, Helsingborg, för att nämna de syndigaste bland städer i Skåne. Hässleholm, Trelleborg och Ystad med alla mord kanske inte att förglömma. Eller Kristianstad?

Ni förstår hur grunden för en omfattande väckelse nu läggs. Lagen hugger till och avslöjar också unkna uns av synden. I  kyrkoherdens/profetens spår kunde andra präster följa för att upprätta människorna och föra dem till livets vattenkällor söndag förmiddag i församlingskyrkorna.

Jag är imponerad. Kyrkoherde Magnus Tyche har avslöjat något hos mig genom att helt enkelt läsa något avslöjande och har allt klart för sig, det som jag inte ens själv begrep eller avsåg att avslöja. Om någon frågat mig om det i mig rymdes självgodhet, vet jag inte vad jag skulle svarat. Vem märker själv sina hemliga brister? Men poängen just nu är att för Magnus Tyche är de inga hemligheter. Får han hålla på, bör det inte dröja alltför länge innan vi får honom helgonförklarad. Kunde padre Pio bli Sankt Padre Pio så. Men då krävs att stiftet tar sitt ansvar antingen genom att ge Magnus Tyche den post i Lund som han bör ha eller bygga ett pilgrimscentrum  i Åhus för alla som vill komma och konsultera. Något tredje gives icke! Leve profeten!!!

Själv? Kyrkoherden i Åhus har inte gett någon anvisning om hur självgodhet ska hanteras. Jag är väl moraliskt deklasserad för det där med den diagnosticerade självgodheten. Just nu kanske jag inte har ork till självgodhetshanterandet. All kraft går åt för att beundra kyrkoherden i Åhus och hans närmast övernaturliga förmåga, ja, det är just så jag ser den, att avslöja djupet också i sådana han inte ens behövt samtala med. Jag borde inte vara förvånad. Profeter är sådana. Men jag är förvånat imponerad och sådant tar kraft. Jag tar mig till Göteryd för att komma till Ord och sakrament. Vad ska jag annars göra?