Det kyrkopolitiska språket

Jag har fått en vetenskaplig utbildning. Det vetenskapliga samtalet bygger på att resonemang är möjliga att föra därför att tankar är möjliga att följa. Det bygger också på att belägg för det som påstås kan ges. Referenser kan ges till relevanta böcker, artiklar och uppsatser men ibland också till införskaffade erfarenheter. Om det vetenskapliga inte är objektivt så skulle det i vart fall kunna uppfattas som intersubjektivt, dvs möjligt att resonera kring och kanske falsifiera.

Jag läser Roald Flemestad i Vårt Land (24/6). Han är biskop och doktor, väl orienterad i kulturfrågor och alltid värd att lyssna till (erfarenhet!). Når kulten byter formål heter hans artikel och han illustrerar med ett citat från kulturarvssamordnaren i Svenska kyrkan. Eftersom så få kommer till kyrkan för att möta Gud, får kyrkan bli en resurs för alla som bor på platsen, oberoende av religion, härkomst eller inkomst. Denna utvidgade användning avspeglar "ett skifte från religion till kultur med en ny sorts helighet i byggnader och platser. Kulten har helt enkelt bytt föremål." (citat från SvD 23 febr 1014, När Gud blir sambo med kulturen). 

Detta är intelligibelt. Och skrämmande. Från kristen tro till religiositet, från eviga frågor till samtidens stängda men pretentiösa perspektiv, från gudsfruktan till människobehagsamhet. Salig Hägg hade uppskattat att fundera kring allt detta, men han är 27 år död. Innan han dog, drog han linjerna mot framtiden och talade inte om en väckelse utan om sådana som lekt rommen av sig och sedan ville komma till det kyrkliga för att bli torkade med varma servetter.

Kommer man in och har sina koder i ordning kan man läsa artikeln på SvD. Det kunde inte jag. Jag skriver tidningen ett uppgivet mejl. Poängen i sammanhanget när jag nu hanterar min uppgivenhet är att religionsskiftet är verkligt, möjligt att analysera och självklart fundera över handlingsalternativen för dem som i detta läge vill vara kyrkokristna. Men blir detta till en kyrkopolitisk diskussion av gängse snitt, upphör allt tänkande och allt tankeutbyte. Då går det till så här:

Först visa indignation i största allmänhet.
Sedan döma ut motpartens förmåga att förklara.
Därefter använda sin egen auktoritet för att fastslå vad som denna den egna auktoriteten brukar fastslå och låtsas att detta är oomkullrunkeliga sanningar.
Till detta redovisa förvåning över att kombattanten fortsatt hävdar vad han sagt, som om auktoriteten återkommande inte klargjort hur det egentligen förhåller sig.
Dessutom ställa någon meningslös fråga, av den typ som inte går att intellektuellt besvara (för frågan hör inte hemma i ett sådant sammanhang).
Sedan blanda i stället för att renodla kategorier för att slippa diskutera grundfrågan
När detta är gjort, anklaga för tystnad när kombattanten inte tagit upp de fakta auktoriteten så bestämt hävdat är fakta (som andra skulle avvisa som alternativa fakta eller i värsta fall rena dumheter)
Därtill försöka få till en kläm med avsikt att ställa till det för kombattanten - och en sådan kläm kan egentligen vara hur dum som helst och utan logiskt samband med något.
Det var det hela.

Nu kanske någon undrar om det finns exempel på den här sortens kyrkopolitik. Det finns det. Märkligt nog är det POSK som levererar, men det kommer att gå lika bra med de inlägg som publiceras inför kyrkovalet. Jag ger en typisk referens. http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahls-argument-ar-ihaliga-som-ett-ror/

Och då fattar ni.
Lite uppseendeväckande med POSK-stödet till S, må jag dock säga. Och då är min ansats kyrkovetenskaplig.

Mitt svar, som blev slutreplik (jag fick sista ordet!), finns i Östra Småland denna dag.
http://www.ostrasmaland.se/debatt/jag-kanske-ska-svara-en-gang-till/
Jag beskriver dem som kommer utifrån och in för att fatta beslut. Sedan fick jag till det, och meningen borde bli en klassiker:
"Jag menar att sådant folk inte är byxat att ta hand om trosfrågor."