Sex i Göteborg och hyckleri därtill!

Jag tänkte att temat kunde intressera. Jag läser nämligen Per Eckerdals ämbetsberättelse Glädjen längs vägen. Längs eller på? Längs vägen finns väl dikena och det kanske kan vara roligt i dom också. Men jag märker inte ord.

Per pläderar för gästfrihet och passar på att klaga över att biskopsparet lidit av begränsningar när det gäller representation i biskopshuset, där det ligger ute i ödemarken (s 57-58). Tungarbetat har det varit. Oh det är omöjligt för en rullstolsburen person att komma i huset. Då är Per glad över att det ska bli en ny biskopsboning och detta måste vara ett stort framsteg om man ser saken bibliskt. Frälsaren själv hade ingenstans att vila sitt huvud och när de lama skulle in till honom, fick man bryta upp taket. Så långt har man inte gått vid fester med biskopen i Göteborg.

En trött suck återges. Den handlar om strukturfrågor. När ska vi få ägna oss åt innehållsfrågorna? Per ser ett både-och. Det kan han kanske göra, men då är man av en särskild skapnad för saken ter sig för en i tjänsten grånad vara på det viset, at nya strukturfrågor kommer att avlösa de gamla i en aldrig sinande ström. Apparater fungerar så. Jag har sett det i 50 år. Den enda möjligheten är att bryta sig loss, göra uppror eller göra något annat än fastna i nätet. Bygga församling till exempel. Men de som inte kan eller vill det, vad ska de göra annat än att lägga all tid på strukturerna och mena att häri finns relevansen?

Per skickar också en ny signal om strukturer. Han vill se över stiftsindelningen. Det har vi varit några som velat i många år också - och motionerat om i kyrkomötet redan 1979. Han vill också överväga stiftsanställda kyrkoherdar och den saken är ganska brådskande för en ny struktur med kyrkorådet som styrelsen och kyrkoherden som VD växer sig fram (s 76-78). Struktur igen och sammanträdes/ledningsperspektiv. Jaha. Men det gemena prästerskapet ska vara kyrkokommunalt?

En biskop är en professionell optimist. Alltså deklarerar Per frankt att Kyrkan gått från lag till evangelium och det beror på distanserandet från statsmakten som gett Kyrkan en tydligare profetisk röst i samhället, som värnar nåden (s 96). Det tror jag inte ett ögonblick, men tanken var vacker. "Kyrkan står för nya möjligheter och nystart." (s  99). Hur många gånger har jag hört detta i episkopal retorik under mitt liv? Jag kan icke räkna dem alla!

Då kommer jag äntligen till de präster i Göteborgs stift som under de sex år Per varit biskop bestämt sig för att lämna och simma över Tibern till biskop Anders och våra vänner Bengan och Frasse. Nu talar jag inte om de präster som brytt sig om att vårda Missionsprovinsens medlemmar och inte om dem som klivit av för att bli präster i Missionsprovinsen, de första var ju mer utsatta än de senare när Domkapitlet i Göteborg skulle hålla rent, zauberhalten. Vi talar om sex präster som, också de, sett nya möjligheter och nystart i den romersk katolska kyrkan. Inte i Göteborgs stift fast de varit vigda för stiftet. Det borde väl bekymra.

Per slutar med frågan om trovärdighet och vikten av att skapa ett "vi". Det kan man göra, men just trovärdigt är det inte i löftesbrottens Svenska kyrka, den som i grunden är så exklusiv att den stenhårt markerar, så stenhårt att det sätter avtryck i utvecklingsmöjligheter för präster och diakoner samt förstås avtryck i lönebesked och pensionsbesked. Det var inte sagt så. Det blev så. Trovärdigt är det inte. Och de som talar om trovärdighet och vi-känsla ska konfronteras just här. Inte minst Per, han var ju en sådan själv. Han vet hur de tänker. Han har inte gjort en ansats för att övertyga i sakfrågan. När det finns många kompetenta präster och diakoner, många pensionerade eller på väg att pensioneras (efter åratal av inlåsning i befintliga tjänster, för andra tjänster än de hade, kunde de inte få) som kan säga att glädjen försvann längs vägen är det inte dessa som har problem utan Per. Med trovärdigheten. Detta ska han leva med som pensionär. Och då kanske artigheten inför stiftschefen far sin kos. Vad har han gett för stöd för att motverka missmodet, det som är så viktigt när hans ämbetsberättelse slutar? Jag är allvarlig för Per har rätt. Yta och innehåll är viktiga.

Hyckleriet då? Polisen hade trafikkontroll i Moheda i går. Jag kollades inte. Men vem sattte inte på sig säkerhetsbältet innan han startade motorn och började köra i stället för att som vanligt sätta i bältet när han börjat köra? Jag! Detta var rent och skärt hyckleri. Som bäst ett privatekonomiskt övervägande, men jag misstror denne potentielle missdådare. Hans beteende i går har dock alls inget med själva laglydnaden och vikten av den att göra. Bara så ni vet. Avslöja hycklaren!