Sexpysslet

Prästen i Strängnäs stift avkragades. Det kommenterades av Helena Myrstener och Lars Gårdfeldt. Torsdagsdepressionen kan läsas på nätet och det betyder att vi hågade kan få en daglig påspädning av depp. Författarna visste berätta, att 1930-talet var moralpanikens år och statskyrkoprästerna talade om dansbaneeländet. "Kyrkans män fantiserade och såg skräckbilder om hur ungdomar träffade partners på dansbanan och syndade före äktenskapet. Moralpaniken kläddes i ord som lösaktighet, osedligt och moraliskt förfall."

Till denna alternativa sanning finns en annan, en sanning om präster som visste, att människohjärtat är ett illfundigt ting och som satt med kyrkböckerna framför sig och såg de unga ensamma mammorna och deras barn där. Det var kvinnor som sökt men i egentlig mening inte fått kärlek. De där prästerna kanske var omtänksamma och ville hindra det som skulle blir ett sämre liv för de unga kvinnorna, som faktiskt var ansvarslöst utnyttjade. Om den saken gav informationen i Barnavårdsnämnd och vid folkbokföringspysslet klara besked. Detta var, jag kanske ska påminna, också prästers domäner. Visst fanns det moralpoliser bland präster också, men det verkar som om majoriteten var goda och omtänksamma själasörjare. Och vad de än ägnade sig åt, inte fantiserade dom.

Myrstener och Gårdfeldt ondgör sig över att Manfred Björkquist såg pardansen som en parningslek. Ursäkta en yngling - hade Maffe inte rätt? Varför ska man annars dansa? Det är fritt fram för förslag. För motionens skull?

Nå, det kanske anas att dansen har ett högre syfte och prosten Olsson var mån om att det på kristliga läger skulle finnas lite tid över för pojkar och flickor att träffas. Han visste att tron förs vidare till nya generationer också så.

Vi följer författarduon vidare på deras slingrande väg. Nu är faran - tragiken! - att präster och diakoner ska gå omkring och ha ångest efter domkapitelsbeslutet i Strängnäs när de är ute på dejtingsajter. I praktiken uppfattas präster och diakoner vara förbjudna att söka kärleken i virtuella rum. Skuld- och skambelagda sitter de som träffats på det viset och glor på varandra. Om vi ska tro Myrstener och Gårdfeldt. Det gör jag gärna, förstås. Fast lite skäms jag nog ändå över att det uppenbarligen tänks finnas hämmade präster och diakoner, sådana som på nätet funderar över om ingen kan hjälpa dem med lite spanking eller någon annan efterlängtad specialitet i det sexuella. Då klagas över att det intima blir offentligt - nämligen i domkapitelsprotokoll!

I största allmänhet funderar jag på frågan om inte präster och diakoner helst borde vara fullt normala i sina personer? Normala i sin mänsklighet, som det heter. Hyfsat trygga i sig själva. En sådan person skäms väl inte för att ha hittat kärleken på en dejtingsajt?

De s k kyrkchefen åtalas nu långt om länge. Det mesta är lagt under sekretess men saken gäller barnpornografibrott, grovt barnpornografibrott, sexuellt utnyttjande av en 14-årig pojke, sexuellt övergrepp på barn och kränkande fotografering. Det handlade om 2400 bilder och närmare 500 filmer som kyrkchefen hade hemma och polisen hittade. 640 bilder och 34 filmer bedöms som grova. Därtill har kyrkchefen fotograferat och filmat nakna personer, som befunnit sig i tillfälliga duschutrymmen vid olika idrottstävlingar. I stort har kyrkchefen erkänt, men riktigt hur han ställer sig till anklagelsen att ha fotograferat i de där duscharna, vet jag inte. Vi som inte har kroppar som tarvar så mycket motion, har förstås inte kommit på bild. Om det inte är så att kyrkchefen smygfotograferat på toaletterna vid stiftsfullmäktiges sammanträden, men det håller jag för otroligt. Det är kanske inte äldre pinkande herrar som intresset gäller, anar jag.

Är det inte lite moralpanik hos åklagaren när detta med bilderna går till åtal? Åklagaren gör sitt jobb.
I det kyrkliga anar jag paniken. Det tycks angeläget att distansera sig från kyrkchefen nu - också kyrkopolitiskt. Det  som kallas "moralpanik" är något annat, kanske enkel kristlig logik, att Guds goda gåvor, sexualiteten hör till den kategorin, kan missbrukas. Och samma kristliga logik säger att det gärna körs från det ena diket - moraliserandet - till det andra - omoraliserandet.

Jag har ett foto på den s k kyrkchefen i Prideparaden. Bakom honom ser jag Modéus II, stolt biskop. Det står så på plakatet. Jag funderar på Bruno Edgarsson, som tvangs bort från ordförandeposten i Stiftsfullmäktige. Och nu står vi här och glor för det var ju inte riktigt detta som var agendan förra året. Eller var det det det var? Egentligen. Under allt annat, vackra ord och paroller. Vilket var det egentliga intresse som alltid eller aldrig ljuger?

Det är synd om människorna. Det visste gamla präster. De kanske förvaltade just den erfarenheten när de både ville dra gränserna för synden och hantera den genom förlåtelsen. Jag drabbas inte av moralpanik så mycket som jag slås av insikten, att det där med att upprätta de fallna inte är Svenska kyrkans bästa gren. Tycker egentligen Svenska kyrkan om människor? Och vad är då Svenska kyrkan. Frågan om kyrkosyn borde bränna. För bortom sexpysslet är vi inne på grundfrågan vad Svenska kyrkan är till för. En resurs för politiska partier eller en Guds resurs för att upprätta svaga människor? Bortom slagorden blir det allvar.