MID-sommar

Jag avnjöt inslaget och det ska bara skyllas på min erkänt dåliga humor. Men jag delar gärna med mig om ni inte hört. Det är Västerås stift, nämnt i förbigående.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6457345

Vad mer om denna midsommar?
Midsommardagens gudstjänstutbud är vänligt mot alla bakfulla högkyrkliga. Det finns egentligen ingenting att gå till. Det får bli Johannes Döparen i morgon - men han firas också och i högsta grad numera dagen efter.

Midsommarfirandet ska utlösa trevnad och trivsel. Vi samlas kring bord, ja, jag behöver inte dra detaljerna. Det samtalas. Det sjungs kanske. Då får förstås våra tankar till Lutherbordet, det vardande. Man kunde se hur det är tänkt på bild i K*rk*ns T*dn*ng i torsdags med information att "endast en åttondel i fondmedel" finsn idag. 500 000:- av 4 miljoner. Kyrkostyrelsen garanterar beloppet. Som vi vet har detta projekt och kostnaderna kommenterats och kritiserats. "Ärkebiskopen menar att kritiken ska ses i ljuset av höstens kyrkoval där 'olika nomineringsgrupperna vill göra sig kända'." Det heter så i tidningen. Bertil Murray kunde inte se att något enda inlägg i debatten undertecknats med eventuellt angivande av nomineringsgrupp. Den sakupplysningen fann jag av intresse. Det borde ha varit enkelt att belägga att det förhåller sig så som Antje säger.

Nu driver hon sin sak ett steg längre. Nu handlar det om katedralens särställning. Nå, temat är ju från konflikt till gemenskap detta jubileumsår. Det översåtliga och försåtliga missar jag inte. Antje säger: "Vi har alla ett ansvar att hålla ihop istället för att odla konflikter, det gagnar inte saken." Då blir denna midsommardag frågor rätt enkla:
Vem odlar konflikt kring bordet vid Uppsala domkyrka? Nummer och namn!
Vad är det för sak som inte gagnas?
Har vi verkligen alla ett ansvar att hålla ihop?
Kan i så fall inte kritik uppfattas som ett tecken på sammanhållning?

Naturligtvis kan vi tänka att varje tid bör bidra till den konstnärliga utsmyckningen v offebntliga miljöer, inte minst kyrkliga. "Godhet, skönhet, andakt" ni vet. Antje fick en idé men riktigt var den förankrades, stöttes och blöttes, vet jag inte. Då är det inte så konstigt om det blir diskussion. Att konstverket sköts av en urvalsgrupp kan jag fatta. Vem har satt ihop den? KOnstverket är inte bara ett bord utan två rum med böcker under. Vilka böcker får vi inte se. Jag kommer att tänka på Opernplatz/Bebelplatz i Berlin med minnesmärket över doktor Goebbels bokbränning, den bränning man han vigde t ex Tucholskys böcker till lågorna. Det konstverket skapar kreativ förstämning. Rummen under vid domkyrkan skapar kanske mest nyfikenhet. Vilka böcker finns i detta kyrkliga bibliotek? Det får vi inte veta. Böckerna placeras med ryggarna bort från åskådarna. Det betyder att biblioteket blir oanvändbart för intellektuella samtal, ingen bok sticker ut, ingen bok ställer till det. Är det bra?

På bordsskivan är orden "jag är vägen" ingraverade. Som tydningsord för en sittning blir ordens mening dunkel. Tycker dom att jag ska gå när jag just satt mig?

Jag får säga som gamla farmor: "Men vad begriper väl jag, gamla fnask?"