Väktarna på (S)ions murar

Stefan Löfven har talat ut. Inte bara så att han självklart går i kyrkan alla adventssöndagar och att han inte ber, till skillnad från Thage G. som ber men inte går i kyrkan.  Han sa som det är: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom överskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."

Vad ska kyrkan göra enligt Stefan Löfven?
Jag söker i texten i tanke att det brutala att antingen leder depressionen ner i förtvivlan eller så det blir så mycket, att jag inser att bara motstånd är den ansvariga kyrkokristna hållningen. Det här läser jag:

* Kyrkan ska stå upp för människors lika värde.
* I kyrkans förskola är konfessionella inslag inte självklara.
* Kyrkan spelar en stor roll i tider av terror och flyktingkriser.
* Kyrkan binder ihop samhället och ger det trygghet.
* Kyrkan har en viktig uppgift i religionsdialogen.
* Kyrkan ska stå för respekt.  Respekten är viktig och det såg vi i höstas när påven var här.
* Kyrkan ska ha en samlande och lugnande roll.
* Budskapet att "vi ska hjälpa utsatta kristna inte för att de är kristna utan för att vi är det" är ett mycket starkt budskap. Nu var det i och för sig inte "utsatta kristna" utan människor oberoende av tro, men det kan vi strunta i just nu. Häri styrkan.

De politiskt intresserade skulle i dessa stjärnsatser kunna bocka av vad som i första hand egentligen är en regerings och de politiska partiernas uppgift att ordna. Hade jag varit en ateistisk socialdemokrat, hade jag nog varit upprörd och menat att partiordföranden springer undan från politiska utmaningar och - häpnadsväckande - kastar dom i Svenska kyrkans knä! Pinsamt.

Historiskt lyfter Löfven fram  frågan om kvinnliga präster som en självklarhet att driva i kyrkopolitiken. Ibland tappar jag respekten för landets statsministrar. Särskilt märkvärdiga i tanken tycks de inte vara o h då har jag ändå läst salla Erlanders dagböcker under statsministertiden. Psalmvalet och den bön från 12-stegsprogrammet han citerar ger underlag för en själasörjares funderingar över Löfvens erfarenheter av evangelium.

Så vad med Jesus i statsministerns tänkande? Ingenting. Löfven är mest stolt över det där självklara, att det står Sveriges riksdag fritt att peta i och ändra Kyrkans lära om ämbetet, eftersom det där med bibelord och bekännelse alls intet är när det kommer till argumentering. Jag förbigår att detsamma tycks gälla för äktenskapet, där det tydligen ska bli "ordning och reda". Alla måste viga. Löftena kunna svika, be Göran Persson sjunga den låten för han kan den. Den något oklara meningen, att alla präster måste viga enkönat, kan vi diskutera med biskop Anders, helst när han blivit kardinal. Det kan bli riktigt roligt.

Att Löfvens kyrkomodell principiellt är nihilistisk kan jag fundera över. Vilka likheter med kyrkoexperimentet i Wahrtegau som det har, hade jag behövet hjälp av Jørgen Glenthøij, död sedan flera år, för att bena ut i detaljerna, men han sa mycket bestämt att Wahrtagau är det moderna välfärdssamhällets religionskonstruktion. Då rycks de kristologiska gaddarna ur Kyrkans tro. En tandlös kristendom är inte kristendom.

Detta borde varje biskop kunna se. Biskopar har ansvaret att slå vakt om Kyrkans lära och Kyrkans ordningar. Vad säger de, när de läst en helt öppen presentation, där avsikterna med det stora partiets kyrkopolitik är klart och tydligt framställda. Vi är långt ifrån de kyrkokristna, som med rumpan i kyrkbänken reser sig och sätter rumpan på sammanträdesstolen som en konsekvens av vad varit med om i kyrkbänken, och inifrån tar ansvar för Kyrkan.

Om landet Sverige varit ockuperat och den lokale ryske befallningshavanden sagt att kyrkan var en intressant arena för ryska intressen, vad hade biskoparna sagt då? Jag är inte ute efter något annat än ett svar på det som skulle kunna tänkas tolkas som en konflikt, i vardande i vart fall. Men den ryske kommendanten hade kanske haft anledning att bejaka stjärnsatserna, allihop? Så vad?

Med Löfvens program blir det för somliga tydligt att i den sortens kyrkosystem blir de kyrkokristna en obetydlig minoritet och ses närmast som aparta främlingar. Det skulle också biskoparna kunna förstå. Så har de något att säga?

Stefan Löfvens kyrkosyn är inte min. Hans prioriteringar är inte mina. Hans program föröder så långt jag kan förstå autentiskt kyrkoliv. Och jag kommer inte ifrån tanken att ungefär hundra år senare lyckas det socialdemokratiska partiet att ta över en hjälplös kyrka och använda den som resurs för det egna arbetet. Då satte sig biskoparna till motvärn genom den s k biskopsmotionen och de ropade högt dessförinnan. Vad säger väktarna nu?

Tror ni nu att jag är sosse-ätare? Alls inte. Och det är ett stycke av tragiken. Sossar behövs också i Frimodig kyrka och där får de inte vara för så har partiet bestämt. Intressant livegenskap för en kyrkokristen, som med glatt humör håller ihop med ateister i det politiska arbetet i arbetarkommuner, borgerliga kommuner, landsting, regioner och riksdag för att inte nämna EU-parlament. När någon vill stå samman med dem som ligger på knä bredvid vid altaret när det gäller kyrkligt beslutsfattande, så går det inte. Då ska en kyrkokristen stå ihop med sådana som inte firar gudstjänst på söndagen. Det bestämmer partiet. Det är at bestämma över tron och det ansvarstagande, som kommer ur och i dopgemenskapen och den där praktiserade tron. Kyrie eleison.

Detta sagt så finns det socialdemokrater som gjort Svenska kyrkan stora tjänster, bevarat en kritisk distans till partiet och det som händer i det utan att förfalla till cynism och varit problemlösare, inte sällan till övermått för det blev deras situation. Sören Ekström dog i går morse. Han utmålades som en maktspelare. Jag såg honom som en kreativ förvaltare och inte sällan förnyare. Svenska kyrkan är skyldig honom stor tacksamhet. Han insåg att partiet inte längre hade i kyrkopolitiken att göra, som ni minns. Men just nu är det för många av vänner och generationsbekantingar som dör. Skriver jag R.I.P. betyder det att jag önskar att han ska få vila i Abrahams knä i väntan på det nya livet. Och eftersom han gått ut ur tiden, kan det nya livet vara nu. Och nu kan väl vara senare också. Som det brukar.