Sätt dom på cellen!

Nu utreder åklagare mobbing mot organisten och de ansvariga i Tyringe riskerar fängelse. Arbetsmiljöbrott, sålunda. Det är fastslaget att organistens stressreaktion, utmattning och depression orsakats av arbetsmiljön. Mobbning, kallas detta. Psykologerna på Arbets- och miljömedicin vid Linköpings Universitetssjukhus bedömer att organisten "varit exponerad för kränkande särbehandling på nivå tre, den högsta nivån."

Den som mest tycks ställas till ansvar är kyrkoherden. Personalomsättningen har varit hög och flera tidigare anställda berättar att de blivit illa behandlade. Om det är kyrkoherden eller kyrkorådets ordförande som riskerar böter eller fängelse (sex månader om brottet inte betraktas somgrovt, annars upp till fyra år) tycks oklart. Fördelen om båda sätts på cellen är at de goda kristna kan besöka dem. Besök i fängelse ger många fromhetspoäng. Organisten skriver brev till åklagaren och undetstryker att det finns ett allmänintresse av ett åtal.

På en organisationsnivå kan vi se den potentiella konflikten mellan församling och stift. Organisttjänsten ville församlingen (vad nu detta är) omvandla till en kantorstjänst. Det är för en smålänning uppenbart att göingarna i Tyringe vill ha en billig lösning och kantorer är billigare än organister. Fast organisten i Tyringe fick inte högre lön, uppges det. Hur kan det vara möjligt? Har vi inte avtal?

Så blev det tal om arbetsbrist och då erbjöds organisten omplacering till kyrkogårdsarbete på halvtid.

När pastoratet söker ny musiker, anges önskemålet så: "Närhet och enkelhet är viktigare än hög musikalisk profil." Jag tror jag förstår vad konflikten egentligen kan ha handlat om. Bra att förundersökning är inledd, men nog finns det många frågor som också de som står helt utanför kan ställa. Vilket gemensamt ansvar finns på en arbetsplats för att den ska fungera? Om en mobbas ut - vad har då arbetskamraterna godtagit under årens lopp? Och vilka är, bortsett från handhavandefel, de srukturella problemen?

Jag känner inte fallet och inte organisten. En kollega skrev att detta är en duktig organist. Är det kyrkliga problemet en oförmåga att sköta begåvningarna men i stället glatt vårda sig om dem som inte ställer till med något? Och så undrar folk varför inget bli gjort. Men det blir inget gjort när man anställer folk som inte ska ställa till med något. Organisten i Tyringe framförde med sin kör en Mozartmässa när Finja kyrka återinvigdes. Hon uppfattade inte att hon fick något erkännande för den insatsen. Till sist sparkades hon. 660 000:- kostade förklikningen mot att anställningen upphörde samma dag.

Det finns enstaka som ställer upp för dem som mals ner i organisationen. Min vän Göran Bengtsson är en legendarisk polis i Kalmar som hade orken att stå upp för kamrater. Det finns poliser i Kalmar län som knappast kan nämna hans namn utan att börja gråta av rörelse. Fast Göran av ledningen sågs som en tvärvigg, visade sig hans kritik vara väl underbyggd och han kunde vad som stod i lagar och föreskrifter. Bättre än cheferna, som tillät mobbning på arbetsplatsen. Att polishuset, det nybyggda, var ett mögelhus, som skapade hälsoproblem, ville cheferna inte höra. Men så var det och ett nytt polishus byggdes. De stora systemen kan visa sig vara rätt förskräckande.

Det sägs att den kyrkliga snällhetskulturen gör att det finns en obenägenhet att ta itu med problem. Jag måste säga att jag sett rätt lite av den där snällhetskulturen. Jag har sett mer av inkompetens. Och hur kunde det fordomdags bli annorlunda, när chefer tillsattes i prästval! Tänk om vi skulle tillsätta tjänster som överläkare på det viset. Nu då? Utsorteringen har fungerat. Inlåsningseffekterna har varit uppenbara, kyrkoherdar har inte kunnat söka andra tjänster på grund av den kyrkopolitiska regleringen. Erfarna komministrar har suttit kvar. Det finns således en mängd erfarenheter som inte förts en eller två nivåer upp. Och nu aviseras prästbrist. Det hela kan bara bli dumt. Jag skriver utan att darra på manschetten (nå, har morgonrockar manschetter?): vi har inte sett den sista personalkonflikten i Svenska kyrkan ännu. Ska vi trösta oss med att siffrorna i Den Danske Folkekirke redovisar att 25% av prästerna mobbats under det senaste året och 41% bevittnat mobbning? Men vad gjorde de åsyna vittnena då?

Tillbaka till den avkragade i Strängnäs stift. Han hade tilldelats en treårig prövotid efter att ha köpt sexuella tjänster men efter 18 månader flyttade prästen och Strängnäs tog över ansvaret. Prövotiden tog slut den 15 oktober 2016. Men prästen hade också under denna tid, framkommer det nu, "varit aktiv på dejtingsajter i syfte att knyta tillfälliga sexuella relationer". Dominant polyamorös, torgförde han sig som. Då vet vi vad han var ute efter.

Jag hade gärna förstått saken så, att prästen lämnats utan hjälp, men han fick gå i terapi. Vad är det då som inte fungerar? Brutalsjälavård skulle fungera på ett annat och bättre sätt. Till det brutala skulle kanske höra att hitta en plats för andligt liv i gemenskap. Med gemenskap tänker jag något sådant, där människor är beredda att ta en kula för någon annan. Det gör inte biskopar. Om de gjorde, skulle kanske präster vara gladare? Polyamorös, jo. Så vad med kärleken till Jesus, till Kyrkan, till kallet? Är det när den kärleken kallnar, som det polyamorösa ter sig som ett gott alternativ.

I den krigsmakt i vilken många av oss tjänstgjort var den avgörande faktorn för att få folk att riskera sina liv att de visste att sjukvården fungerar, ambulanser eller helikoptrar kom fram och att MASS, Marinens Stridssjukhus, hade upprättats. En ensam och uppgiven soldat är tillspillogiven. Gäller det präster också?

Det drar mot kyrkoval. Usel personalpolitik skulle väl kunna vara ett lämpligt tema i en del pastorat. Vad har de förtroendevalda gjort och om de inget gjort eller gjort fel är väl valåret 2017 lämplig tid att reglera den saken. Välj några andra. Men går det? Eller är det en enhetslista, där förtroendet är så stort att den inte kan mätas eller vägas, än mindre utkrävas? Och om det blir väldigt många personalproblem, vem vill kommande mandatperiod på sin fritid ägna sig åt att röja i sådant eller som kyrkorådsordfröande riskera att sättas på cellen?

Vår framtidsdag är ljus och lång!
Eller inte.