Fanns Norge?

Tyskarna ockuperade Norge den 10 april 1940. Allt gick inte enligt plan men övermakten var för stor och Terboven tog över. Var var Norge då? Kungen med familj fanns i England, där fanns också regeringen och militärer. Var Norge i England? Och möjligtvis på ambassaden i Stockholm, för den var fortsatt trogen det gamla Norge om jag minns rätt. Ska vi tala om en post-norsk storhet? Eller fanns det i, med, under och över det Norge som nazisterna och Quisling styrde ett verkligt Norge?

Ingen ska låta lura sig av att Tredje riket föll samman och att Norge inte bara blev fritt igen utan hittade olja och blev ett rikt land. Hade det funnits ett autentiskt Norge det år som i år är om Tyskland blivit den allt dominerande stormakten efter en fredsuppgörelse år 1942, när Tyskland slagit ner Sovjetunionen, Sverige naturligtvis inordnat sig och vi fått leva i stortysk fred? Vad med Norge då?

Svaret är att Norge är något mer än ett land och det folk som just nu går på Karl Johan och viftar med norska flaggor (för det gör dom varje fdag året runt). Norge är ett sammanskott av människor sekler igenom, av historia, av geografi, kultur och av en mentalitet, präglad av ett språk och vice versa. Till denna folkliga mentalitet, det norska, hör också sedan mer än tusen år det kristna. Ockupationen kunde inte beröva människorna detta. Noregs skjønne land fanns alligvel. Ockupanterna kom inte åt identiteten.

Ockupanterna skadade mycket, förstås. Också enskilda människors omdömen. Somliga kristna spelade med ockupanterna. Johannes Bjaaland prästvigdes av NS-niskopen Lars Fröyland och blev kyrkoherde i Petrus församling, Oslo. Sonen Josef Bjaaland, född 1921, prästvigdes 1944 under kriget i Quslingkyrkan av Fröyland (före sina studier till teologisk ämbetsexamen, som misslyckades på den korta tid som stod till buds, men hade ett stipendium för fortsatta studier hösten 1945...) Josef var hjälppräst i Oslo stift. Josef Bjaaland prästvigdes på nytt år 1957 av biskop Malmeström för Växjö stift. Biskop Malmeström har antingen inte vetat om den tidigare prästvigningen eller underkänt den, jag tror det senare är vad som stämmer.

Quislingkyrkan behövde 1943 många nya präster då de gamla hedervärda avkragats. Så gick det till. Josef Bjaaland blev en uppskattad kyrkoherde i Skara stift år 1964.  Daniel Bjaaland hann inte prästvigas. I den desperata situation som rådde i Quislingkyrkan skulle detta vara möjligt, men född 1924 var han för ung. Den 7 maj 1945 skrevs kapitulationsdokumenten under. NS-folket som befolkat kyrkodepartementet fick besked att de den 9 maj inte behövde gå till jobbet. Man kan läsa Ragnar Norrmans bok Quislingkyrkan, Norma 1998. Vilka stod emot? De som höll ämbetet högt och visste något om bekännelsen! De visste således  något om Kirkens Grunn. (Norrman s 155)

Den poäng jag är ute efter fattar de som följt Bloggardag och läst kommentarer. Ett ockuperat land och en ockuperad kyrka behåller i det längsta sin identitet. Inte för alltid, men för rätt många år, tänker jag. Kritiken mot ockupanterna eller Quslingkyrkan kommer inte åt det kyrkliga liv som finns där innanför, där under eller där bortom. Och det var de ohavliga prästerna som var bärarna. Ungefär som vid den tid när arianerna var i flertal, men Kyrkan i sin katolicitet likväl var minoritet ihop med Athanasius.

Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. Året var 1982. Det handlade om den nya situationen där de gamla utfästelserna skulle bort. Det kan vara av intresse att följa f Gunnars resonemang, boken finns väl att beställa fram på sockenbiblioteket. En av slutsatserna var det nödvändiga kravet på en kyrka fri från staten, som missbrukat sin utnämningsmakt i fall efter fall och går, inte på meriter, utan efter de sökandes åsikter. Fader Gunnar var upprörd. Jag är inte säker på att han skulle varit mindre uppröd nu, men kanske mer förvånad över att så många accepterat att leva under ockupanternas villkor. Vi lever under villkor som sammanfattas så: med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Så går det till och så har det gått till länge. Men bortom detta finns Svenska kyrkan, hon som har en bekännelse och som katolskt inte bara rapar upp utan formas av det hon bekänner; den nicenska trosbekännelsen, katolicitetens själva märke. Detta kan de andra, nominalisterna med sina metaforer och alternativa sanningar, inte upphäva ens om de skaffat sig all makt i kyrkoapparaten.

Se på Norge!
Norge fanns också under de mörka åren, också när det fanns en alternativ kyrkoledning. När ändringen kom var det dessa som livet ut levde förnedrade. Inte de som förnedrats fängslats , avsatts, avkragats. Dessa de tidigare var då de anständiga. Livet ut och därefter. Ett vet jag som aldrig gör, domen över död man.

Till alla som tycker att det varit för lite bidrag från Bengt Olof Dike på Bloggardag kan jag idag stolt presentera ett nytt aktstycke, ett litet under på sitt sätt.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahl-visar-brister-i-kyrkovalslogiken/

PS
Antje och Hans skulle välsigna ett monument i Akkavare, som uppförts till 60-årsminnet av tågkatastrofen. Initiativet var lokalt och de anhöriga tacksamma över insatsen. Jaja. Det är en pastoral konst att knyta an till människors förväntningar men förlösa dem till något mer än de först tänkte. Sådant tror jag inte biskopar är särskilt byxade att göra, men väl församlingspräster.
DS