Fattar - eller inte

Antje for till samesamling i Arvidsjaur. Biskopen Stiglund var där liksom generalsekreteraren Ottosson Lovén. Samefrågan står uppenbarligen högt i kurs. Men varför? I Dagen fick tre samer frågan om Svenska kyrkans relation till samerna och alla tre tycktes klaga över att samerna kristnats. En samegubbe vid namn Jonsson manar Svenska kyrkan att komma bort från förtrycket och en annan samegubbe, Persson, vill höra en syndabekännelse. Jag tänker inte gräva i detta men jag finner det egendomligt att Svenska kyrkan ska ta kritiken för den svenska kolonisationen.

Kolonisationen är jag för övrigt för. Tack vare den har Sverige fått vattenkraft och malm. Samerna då? Skolgång, sjukvård, kommunikationer och pensioner samt barnbidrag. Jag hör till dem som menar att plus och minus ska räknas samman och skulle Sverige från Idre och norrut varit lappmark och renbetesområde? Jag finner tanken orimlig, bortsett från att tsaren kunde haft intresse att inkorporera ett sådant land med sitt. Nej, något konstigt är det med resonemanget. Inte minst som de flesta samer bor i Stockholmsområdet.

Hade jag frågat Stina Eliasson, på sin tid c-kraft i centralstyrelsen (dåv. kyrkostyrelsen), hade jag fått höra politiskt inkorrekta sanningar om samer. Stina bor i Stugun, Jämtland. Jag är inte säker på att Stina varit noga med att skilja på den verksamhet ecklesiastikdepartementet och Svenska kyrkan bedrivit, hon var nog så mycket emot besvärliga samer att hon inte skar tunna skivor, men ett nogsamt särskiljande borde nog upp på agendan. Det är svenska staten som använt sina ideologiska apparater för att sköta den s k samefrågan. Den vettiga kyrkliga frågan handlar om hur Svenska kyrkan lyckades hålla distansen till Makten och dess propåer. Det gick förstås inte.

Urbefolkningsfrågan skapar entuasiasm. Kyrkornas Världsråd är på tårna. Men då kanske det är tid att ta i Svenska kyrkans verkliga urbefolkningsfråga, den om dem som tror vad Svenska kyrkan tidigare trott och tänkt, men nu marginaliserats i syfte att elimineras. Det handlar då inte om kolonialism utan om imperialism. Urbefolkningen ska tystas. Urbefolkningens frågor blir icke-frågor och dess erfarenheter irrelevanta. Systemet är aktiverat för att på alla möjliga sätt komma åt yttringarna av urbefolkningens tro. Självfallet kallas detta folk vid epitet. Och lika självfallet ska detta folk inte bara berövas sin kultur och de uttryck som dess tro kan ta sig. De som hör till detta ursprungsfolk ska också på ett personligt sätt stoppas vad gäller utvecklingsmöjligheter. Vad skulle en tilltagande medvetenhet om metoderna Svenska kyrkan nyttjar för att komma sin egen urbefolkning till livs kunna innebära? Behövs en sanningskommission och en ursäkt av ärkebiskopen, som vidgår att urbefolkningen i decennier med listig medvetenhet hanterats orätt?

Vid de samiska kyrkodagarna fanns Antje, Heinz och biskop Hans, som han kallades så personligt och nära - inte biskop Stiglund alltså, i Akkavare. På twitter såg jag Heinz höll ljus, sådana man sätter på gravar i allhelgonatid. De högtidlighöll minnet av tågolyckan  den 28 mars 1956. Det var samma år som olyckan i Ställdalen. När jag såg tweeten från tillfället rann ordet "låt de döda begrava sina döda" upp i mitt medvetande. Natuligtvis behöver vi minnas, men det är väl uppenbart att Antje och Heinz inte har något särskilt med olyckan i Akkavare att göra och möjligtvis inte heller Hans. Det var en tragedi och den inträffade för två generationer sedan. Ska jag fatta det hela som något annat än ett uttryck för civilreligionens åstundan att alltid vända tillbaka till sina minnen till skillnad från kristen tro som startar i minnet och går framåt? Jag fattar inte finessen.

I Akkavare dog 16 och i Ställdalen 20. Man kan läsa på om alla järnvägsolyckor, den i Getå ska högtidlighållas nästa år, vet jag:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Järnvägsolyckor_i_Sverige
Det med hundraårsjubileum kan jag förstå, för det är just ett hundraårsjubileum fast det åfr förstås kallas "högtidlighållande". Men vad pågick nu i Akkavare? Poserande i sorg? Eller  var det bara ett inslag i kampanjen att bidra till ifrågasättande av visheten hos biskopar? Eller ett uttrycl för biskopars relevans? Vad sa dom? Vad gjorde dom, förutom att tända gravljus? Ordnade sig för en tweet? Var den bärande tanken att ju fler som dör i en olycka, desto större katastrof är det. Jag tror inte på det viset. Kan vi addera enskild död så att döden blir större och värre när det är fler döda - eller fler enskilda döda? Är det i så fall inte feltänkt?

Jo, jag har föst konfirmander och kyrkliga ungdomar till platser för illdåd, men då handlade det om att lära sig något. Vad lär man sig i Akkavare? Att rälsbussföraren glömde tågmötet? Jag fattar nog inte finessen. Det ska en enkel fd komminister på landet inte ha skäll för.

Ond, bråd död är något annat än när någon dör efter en lång tids sjukdom, så mycket begriper jag och är så pass rädd för den onda bråda döden är jag, att jag ber mot den i litanian under fastetiden. Men jag har kommit i den ålder att jag på begravningen för generationsvännen för ett par månader sedan möter den vän, som dog nu. Lars Närstad (1950-2017), Malmö.

Han hörde till den första generationen i "gamla" Två Systrars kapell, dvs i källaren på Två Systrars väg. Vi hade juniorarbetet tillsammans. Lars var reflektören, läste och kom med goda insikter, satte värde på teologiska arbeten som styrde in mot det andliga livet. Han sökte en bok som jag dessvärre inte lyckades få fram till honom, en om bedjandet av Psaltaren. Han hade lånat den på bibliotek, men ville gärna ha ett eget exemplar. Jag har hållit ögonen öppna sedan i höstas och nu behöver han inte den boken längre. Lars gjorde inget väsen av sig. Någon dödsannons ville han inte ha. Döden kom inte oväntat, för Lars var svårt sjuk men, som prosten Pehr sa, också när vi väntar det kommer döden oväntat. Och den berövar oss vännerna, Lars med ett roat leende inför tidens absurditeter till exempel.

Jag hade gärna talat om Johanna Andersson inlägg Luthereffekten - allmänetiska plattityder? med Lars. Hade han läst Johannas artikel på Kristen Opinion, hade jag hört ett litet skratt och kanske därtill en underfundig fundering. R.I.P.