Malevoluntaiteten

Smaka på ordet: malevoluntaitet. Det låter liksom finare än "illvilja", även om det i sak är lika eländigt. Jag funderar över malevoluntaiteten i Svenska kyrkan. För egen del, alltså. Vilka erfarenheter har jag?

Beskyllningen kom från Gustaf Wingren om de dörrstängande prästerna oh det var 1970- och 80-tal. Cristina Grenholm var inte sämre, värre snarast. Hon påstod att dessa präster vägrade förkunna evangelium. Nu dras resonemangen om att dessa präster inte är för den öppna kyrkan och de ska räknas in bland de mörka krafterna. Sådant kan bara de säga, som drivs just av malevoluntaitet. I sak är det de säger inte sant. Det är vanlig lögn, gemen lögn. Eller - om den ska kopplas till Lögnens fader Djävulen - en djävla lögn. Det bör de kristna besinna. Svenska språket kan vara teologiskt precist också i vardagsslag.

Jag funderar alltså ett varv till över det kristliga lögnväsendet. Jag kan bli personlig. När jag fyllde 30 år, det är ett tag sedan, höll prosten Pehr tal och sa att "Dag är egentligen den folkkyrklige av oss". Då hade jag skrivit folkkyrkokritik (boken Vida hon famlar) och menat att den folkkyrklighet jag såg var en besvärjelse, inte en strategi. Jag hade nog kunnat båda upp både biskop Einar Billing och biskop J.A. Eklund på min sida om det gällt. Billing var ju upprörd över vanskötta folkkyrkoförsamlingar där prästerna var lata. Eklund agerade pastoralstrategiskt både i Uppsala och Kalmar, där han var domprost innan han blev biskop, och alls inte främmande för en kritisk livshållning. I 13 år slogs vi för ett få en kyrka ovan jord. Det betydde att släktingar kallades in att sy ihop eller skänka alster till basarer och annat. För pengarna köpte vi konstverk. Jag hade nämligen sett de två andra kyrkostiftelserna i Kalmar. De hade pengar på bankbok. Jag säger bara detta: inflationstakten i slutet på 1960-talet och sedan 1970-talet. Vår lösning var klokare. Ni kan de den i Två Systrars kapell i Kalmar. En uppsättning evangelisationsinitiativ hade nog avtryck av mina fingrar. Och när bekännelsearbetet havererade i det rikskyrkliga, hade jag några förslag som genomfördes och räddade saken. Jag säger det själv, för ingen annan gör det eller skulle ens komma på tanken att göra det. Här har ni malevoluntaiteten. När man inte kan säga något ont och illvilligt, tiger man. För grundmönstret är ett och detsamma. Jag skrev boken Jesus - motspänstig medmänniska och då sades: "Bra bok, fel författare." Det var ett sant ord och beskrev fenomenet: malevoluntaitet. Här ser vi ett stycke kristendom i praktiken, verkligheten bortom fagra fraser.

I ett friskt kyrkoliv hade mina erfarenheter tagits till vara. Få präster har varit med i processen att bära ett altare till en källarlokal (Henry Svensson, domkyrkovaktmästaren, gjorde altaret) och sedan fyllt på med vad en kyrka ska ha, säkrat mångas ansvarstagande så pass att vi gick från distrikt och distriktsråd till församling och kyrkoråd. På den resan har en präst lärt sig en del. I malevoluntaitetens kyrka kunde jag lika väl ha lagt all min möda på ett medlemskap i Rotary och därtill inte skrivit avhandling om avgörande skeenden i Svenska kyrkan. Jag kanske hade kunnat få bli Rotarypresident ett år, först incoming, som ni vet. Fint värre. I stället fördelade sig rollerna så att andra präster blev havliga och omfattades av benevoluntaiteten.

Låter jag bitter, hör ni fel. Jag är blott distanserad. Jag undersöker kliniskt mekanismerna och klassificerar dem: malevoluntaitet. Det är just kliniskt distanserat som fenomenet malevoluntaitet kan skärskådas.

I dag är det kyrkostyrelse. Det blir något för barnen i himlen att få. Wanja Lundby Wedin ska leda arbetet för Antje är hos Frasse i Rom för att ge honom en tavla av ikontyp ihop med Anders, som ska bli kardinal om 14 dagar. Incoming Cardinal, liksom. Lars Gerdmar har målat. Tanken var att Frasse skulle få den när han var här på LVF:s  och Vatikanens lilla möte i Lund.

De trevliga syskonen Gerdmar (Maria, Anders, Staffan och Lars) mötte jag från 60-talet och framöver, så jag känner mig lite stolt över Lars, men samtidigt undrande. Frasse skulle till ett gemensamt möte mellan Vatikanen och LVF. Mötet skulle inte äga rum i Rom eller Geneve. Då blev det Lund, som det var 1947 när LVF bildades. Vilken var Svenska kyrkans roll? Lokalupplåtare? Knappast värd, för då hade väl Kyrkostyrelsen fått axla värdansvaret. Allt ter sig lite oklart. Men då uppstår frågan, varför Frasses tavla ska fraktas ner till onsdagens generalaudiens av en "incoming" kardinal, en ärkebiskop och konstnären. Kunde inte konstnären Lars och svenske kyrkoherden i Rom ordnat saken och Antje sparat sig för kyrkostyrelsen, en förpliktelse som ingår i hennes tjänst?

Jag blir mest brydd. Det beror alls inte på någon malevoluntaitet. Jag hör till dem som funderar över Antjes resprogram. Hon sliter ut sig. Det må vara. Men sliter hon ut sig med rätt saker? Och kanske undrar jag vem som tar hand om det på hemmaplan hon måste lämna. Anonym makt är något annat än en ärkebiskop. Ni förstår hur jag menar. Kyrkans struktur är personal.

Jag tycker det här verkar vara värt att diskutera. Det får väl styrelsen göra. I dag saknar jag Antje. Och det är under mina år i det kyrkliga första gången som en ärkebiskop bestämmer sig för att göra något annat, när det är sammanträde med kyrkostyrelsen, vars självskrivna ordförande ärkebiskopen är. Vi kommer inte att ses på hela sommaren, Antje och jag.