48 mer än 68?

I dag firar Christian Braw att han fyller 70. Han har präglats av något som kallas "1968" men räknas självklart inte till vänstern men en 68 års man är han, formad av aktioner och reaktioner förstås men också av skiftet från den gamla kunskapen förmedlad från kateder till det nya ifrågasättandet. "Det finns mer att veta än vad vi bibringas så låt oss ta reda på det" är hållningen för somliga. För andra är hållningen "oj, här händer något som jag måste haka på". Det är skillnad på folk som tar reda på och folk som tar sig fram.

Bloggardag har med ohöljd entusiasm återgett aktionen. Socialetik skulle bibringas dem som gick "prakten", den praktiska prästutbildningen i Lund. I Svenska kyrkan fanns socialetisk reflektion i två former, en mer socialdemokratisk företrädd av Karl-Manfred Olosson och som motvikt en mer borgerlig, företrädd av Ludvig Jönsson. Det var Jönsson som under två dagar skulle orientera de blivande prästerna. Han utgick från att hans borgerliga syn var normaltillstånd. Kapitalismens styrka var att det som inte fungerade föll bort, men det som konsumenterna uppskattade bestod och utvecklades. Bloggardag minns inte om Jönsson använde ordet "dynamik", men så kunde Jönssons trosbekännelse sammanfattas.

Christian gjorde ett inpass om Svängstaskorpor. Bageriet i Svängsta skulle läggas ner och lokalerna göras om till affärslokaler. Om detta undrade Christian. Hur kom det sig eftersom konsumenterna uppskattade skorporna? Ludvig Jönsson avslöjade osäkerhet, han var uppenbart inte riktigt uppdaterad på ämnet "Svängstaskorpor", men saken var likväl begriplig. Svängstaskorpor hade inte klarat konkurrensen och därför las bageriet ner. Christian kom igen: "Men Svängstaskorpor är ju goda." Ludvig försökte ta sig ur denna fälla genom att föra bort ämnet från det kulinariska till marknaden och dess krav. Kapitalismen var fortfarande den förträffliga formen. Man kunde köpa annat än Svängstaskorpor.

I detta läge blev präststudenterna uppbragta. Några av de erkänt fromma svor över Ludvig. Det var på sitt sätt en fröjd att leva och Christian satt oskyldigt belåten. Custos, latinets ord för ordningsman, försökte gripa in och lugna stämningarna. Det gick så där. Gruppen meddelade nämligen att det inte fanns någon som helst lust att lyssna till Ludvig Jönsson påföljande dag. Kursledningen fick gripa in, Ludvig och ledningen samtalade och löfte gavs att undervisningen skulle bli modererad dagen efter. En klart nedtonad Ludvig Jönsson slutförde därefter sitt kurspass. Han hade inte pejl på studenter som satte ifråga och gjorde enkla men avslöjande aktioner. Året var 1971, men fenomenet var 1968. Det är rätt att göra uppror, men lika rätt att lyssna kritiskt, reflektera och resonera. Allt med sinne för komiken, det lundensiska lynnet ni vet.

När en annan man född 1948 funderar över Johan Sundeens bok 68-kyrkan vill han ifrågasätta tesen om marxismen som inspiration och verktyg i kyrkolivet. Inspirationen kom från kyrkorna själva, menar han. Det kan man förstås säga. Men om kyrkorna öppnar sig för världen och året är 1968 blir påverkanseffekten likväl inte försumbar. Detta gäller inte för Wejryd förstås, men för en sådan som Per Frostin och en sådan som Jonas Jonson. Wejryd identifierar något han ser som kyrkornas uppvaknande, men utan att dra i trådarna och se att de frågor som saken gäller kommer från 1920- och 30-talen som frågor om både samhällsansvar och liturgi.

Det som föregick det berömda året 1968 är det intressanta. Därefter blir det av intresse att se hur folk, generationseliten, håller ihop och föser fram varandra i sina nätverk till karriär i det kyrkliga, men också av intresse att se hur de föser bort andra. De socialetiker som häckade på Diakonistyrelsen gillade uttrycket att något skulle "ställas under strikt observation". De som tog hand om kyrkosystemet och förde det ut i något som vi nu ser konsekvenserna av var inte bara 1958 års män. Det kom havligt folk, tågentusiaster, som såg till att tåget skulle fortsätta sin färd på främmande spår.

Här finns något att sätta under strikt observation. Folk bakom skrivbord kan oavsett ideologisk inspiration ställa till med en hel del. Folk bakom skrivbord är eklektiker i den meningen att de tar det som passar dem. Ideologer är de i klart mindre utsträckning. Passar det med lite som verkar vänster går det bra, passar det att stoltsera med Marx går det också bra, svänger tiden så att detta inte längre går bra, går det bra med något annat också. Ni förstår.

Bloggardag får nog ta sig till ett 70-årsfirande. Så långt har det gått med folk födda 1948.